Alexander quiroga C

exoplaneter

Monday, June 29, 2009 3:27:48 AM

PLANETE
which should not be
For over ten years ago found the first planets outside our own solar system. To the astronomer's surprise planets revolved not around a normal star. Instead low otippat whole planets in orbit around a lethal pulsar. These hard-torn planets have since remained something of a mystery. Then their star dukade over and became a pulsar, the fact should have taken all their planets with them in the grave. But now scientists believe that they finally found a solution to the mystery of the planets that should not exist.

In the early 1990s we did not to any other planets than our own solar system planets. But 1991 would be a historic year. Then went the concept exoplaneter namely from being science-fiction into scientific fact.
During a reconnaissance for new pulsars, the Polish astronomer Aleksander Wolszczan namely found something he had not expected, the pulse is trilskna PSR 1257 +12.
Pulse is named after the fact that the emitting regular radio pulses. These volatile but recurrent signals sent out by the usually very short and extremely regular intervals. Pulse The striking regularity can be compared with a clock ticking, strenuous, and the fact is that the precision is quite comparable with the best atomic clocks.
However, this was not the case with the pulse is PSR 1257 +12. Small deviations in the time interval between pulses immediately aroused suspicions. It was not long before Wolszczan found that the pulse's quirky IRREGULARITY due to the two planets circle around itself.
To begin with, the many astronomers no more than skeptical about the discovery. It was, after all, a very unexpected place to find the planets. Moreover, British astronomers recently expired with the news that they have found a planet around a pulsar, a claim that they soon had to withdraw when their estimates turned out to be incorrect.
In 1994, it was however confirmed that there was not a mistake this time. The planets around PSR 1257 +12, which are both similar to Earth in size, was eminently fair. Moreover Wolszczan discovered another planet, inside the first two, which was not much bigger than Earth's moon.
Later, it has also found indications that the system has an asteroid belt. This asteroid belt would be outside the three inner planets, about the same location as the asteroid belt in our solar system.
On the whole, One could say that the planet system around pulse is PSR 1257 +12 is really pretty much like our own solar system. But with a crucial difference - instead of to revolve around a life-giving sun, so circuits planets around a pulsar, a dead star that does not spread other than the death around him.

Med rymdteleskopet Spitzers hjälp har amerikanska astronomer kunnat identifiera en stoftskiva kring pulsaren 4U 0142+61. Stoftskivan liknar de stoftskivor kring nykläckta stjärnor där planeter normalt sett föds. Detta är första gången som man kunnat hitta tecken på planetformation kring en död stjärna. Kanske har processen till och med redan startat i och med att mindre asteroider börjat ta form i stoftskivan. Hur som helst ger upptäckten oss lösningen på en över tio år gammal fråga: Hur kan det finnas planeter kring en pulsar? Bild: Nasa/JPL-Caltech

<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<33<3<3<3<33<3<3<3<3

<3<3<3<33<3<3<3<3<33<3<3<3<33<3<3<3<3<33<3

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3
Efter över två och ett halvt år i omloppsbana kring solen har det infraröda Spitzer-teleskopet hunnit leverera ett stort antal viktiga upptäckter. Bland annat har teleskopet kunnat lära oss en hel del om hur det går till när planeter föds ur stoftet kring unga stjärnor. Den senaste upptäckten i raden pekar nu på att liknande fenomen kan förekomma även kring avlidna stjärnor. Bild: Nasa/JPL-Caltech

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3

Denna sammansatta bild, skapad med hjälp av data från Hubble-teleskopet, Spitzer-teleskopet och Chandra X-ray Observatory, visar efterdyningarna av en supernova. Supernovan i fråga inträffade i stjärnbilden Cassiopeja, 10 000 ljusår bort, och spektaklet kunde beskådas från jorden för inte mer än 320 år sedan. Detta betyder att stjärnan med astronomiska mått mätt exploderade ganska nyligen, vilket gör att kvarlevorna ännu inte hunnit svalna. De heta rester som kastades ut vid explosionen lyser därför fortfarande klart. I centrum av de färgstarka spillrorna, synlig endast som en liten turkosaktig prick, ligger den neutronstjärna som lämnats kvar efter den ursprungliga stjärnans död. Bild: Nasa/JPL-Caltech/STScI/CXC/SAO

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3

Från utomjordingar till stupade stjärnor
Den första pulsaren upptäcktes år 1967 av de brittiska astronomerna Jocelyn Bell Burnell och Antony Hewish. Eftersom de radiopulser man tog emot från det nya objektet var så extremt regelbundna, så tvivlade man till att börja med på att pulserna uppkommit på naturlig väg. Således drog man slutsatsen att det skulle kunna röra sig om en utomjordisk civilisation.
Nu vet vi emellertid att pulsarer i själva verket är allt annat än levande. En pulsar är nämligen kvarlevorna av en död stjärna, ett kadaver som lämnats kvar efter en våldsam supernovaexplosion.
Då en större stjärna når slutet av sin livscykel går den inte ur tiden i tysthet. Om en stjärna är tillräckligt stor slutar den nämligen sina dagar med en gigantisk supernovaexplosion.
Det lilla som blir kvar av stjärnan efter explosionen kollapsar sedan under sin egen gravitation. I de mest extrema fallen bildas då ett svart hål. Om kollapsen inte är fullt så total, bildas istället en neutronstjärna, som kan sägas vara steget under ett svart hål.
En neutronstjärnas gravitation är så stark att inte ens atomer pallar att stå emot trycket. I vanliga fall består en atom mestadels av tomrum. Den har en kärna av positivt laddade protoner och neutrala neutroner, omgiven av negativa elektroner. Men mellan atomkärnan och elektronerna är det tomt. I en neutronstjärna har emellertid allt tomrum eliminerats. Atomerna har rasat samman, och alla protoner och elektroner har slagits ihop till neutroner. Allt som återstår är i princip en enda stor atomkärna, en boll av tätt packade neutroner, därför kallas den också neutronstjärna.

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3
Kosmiska fyrtorn
Neutronstjärnornas extremt kompakta sammansättning gör att de inte är mer än 10 till 20 kilometer stora, trots att deras massa är större än solens. Om man kunde skopa upp en tesked material ur en neutronstjärna, så skulle detta väga omkring två miljarder ton.
Den drastiska storleksminskningen gör också att neutronstjärnor roterar med oerhörd hastighet kring sin egen axel. Principen är densamma som när konståkare på isen drar in armarna till kroppen för att snurra fortare då de gör en piruett. Slutresultatet blir att den långsamma rotation som stjärnan hade då den levde, förvandlas till en rotation på flera hundra varv per sekund.
Neutronstjärnor har även våldsamt kraftiga magnetfält. Från dessa magnetfälts båda poler strömmar stora mängder strålning ut i rymden. Strålningen, som bland annat kan bestå av radiostrålning, bildar två koner som skjuter ut åt varsitt håll. Då neutronstjärnan roterar sveper dessa strålningskoner fram över himlen, ungefär som ljuskäglorna från ett fyrtorn.
Om en neutronstjärna är orienterad så att strålningskonerna under sin vilda färd genom rymden råkar passera jorden, så tar vi emot en radiosignal varje gång strålningen från neutronstjärnan träffar oss. Detta är vad vi brukar kalla en pulsar.
Eftersom mellanrummet mellan signalerna är direkt kopplat till neutronstjärnans rotationshastighet, kommer pulserna både tätt och väldigt regelbundet. Åtminstone så länge det inte finns några planeter som kan rubba den perfekta timingen.

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3

<33<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3<3
Ur askan i elden
Än så länge har det inte bildats några planeter kring den pulsar som Chakrabarty och hans kollegor studerat, men däremot har mindre asteroider kanske redan börjat framträda runtom i stoftskivan. Dessa asteroider är i så fall början på något helt nytt.
Med tiden kommer troligtvis en ny generation planeter att ta form kring röntgenpulsaren 4U 0142+61. Ett nytt, mer exotiskt planetsystem, liknande det som upptäcktes av Wolszczan kring pulsaren PSR 1257+12, kommer att dyka upp i det krossade planetsystemets ställe.
Planeter av det här slaget kallas ibland för Fenix-planeter, eftersom de precis som mytologins Fågel Fenix reser sig på nytt ur askan.
Men de pånyttfödda planeterna får ett allt annat än angenämt mottagande. Istället för att bada i en stjärnas ljus och värme, kommer de ständigt att bombarderas av intensiv och dödlig strålning från pulsaren.
Även om de pulsarplaneter vi känner till är stenplaneter av jämförbar storlek med jorden, så är liv i vanlig mening därför helt otänkbart på dessa planeter. Strålningen gör dem oundvikligen till fullkomligt sterila himlakroppar.
Hur det ser ut för övrigt på en pulsarplanet kan astronomerna egentligen bara gissa sig till. Eftersom en pulsar är en död stjärna, som inte längre ger ifrån sig mycket till värme, är det emellertid rimligt att anta att det är ordentligt kallt på en pulsarplanet.
En pulsar förser inte heller sina planeter med värst mycket ljus. Sedd från planeternas yta är pulsaren nämligen inte mycket mer än en prick på himlen. Däremot är det mycket möjligt att den strålning som regnar ner över planeterna ger upphov till norrskensliknande fenomen som lyser upp den annars mörka himlen på dessa djupfrysta, livlösa världar.
Den efterlängtade upptäckten av en stoftskiva kring en pulsar bevisar visserligen att de svåra förhållandena inte lyckas hindra nya planeter från att bildas, vilket är uppmuntrande, men mörkret, kylan och strålningen gör det definitivt inte lätt för dem.