Blaise & Prince

Efter mångas önskemål.... från cat walken:

Notera hur Prince tar situationen på stort allvar - som vanligt...














Skön outfit va?















Härliga profiler!

Åh vilken glädje att träffa lilla B igen efter ett dygns utflykt till Växjö. Hon är som vanligt lika lycklig som om vi hade varit åtskilda en månad. Att de sedan gick så himla fint på utställningen så det renderade i den kitchigaste rosett man kan tänka sig var ju dessutom skoj. I sådana här sammanhang är rosa överdrifter ok även för mig Mer om själva resultatet på http://my.opera.com/dobguns/

Träningen med Blaise i söndags var som så ofta numer - sedan det lossnat ordentligt - jättekul. Bakslagen och "känslan-av-vad-tusan-gör-jag-för- fel???"-typen kommer säkert tillbaka i omgångar så det är lika bra att njuta ordentligt var gång kommunikationen funkar så bra och det går framåt.

Vid senaste cykelturen försökte krokodil-B inte äta cykel en enda gång! Det var också ett stort fall framåt.

Nu är vi uppe i Dalarna å tjänstens vägnar igen Blaisan och jag och varvar företagandet med mysiga långpromenader i de underbara sjumilaskogarna - måtte vi inte stöta på varg, eller björn, eller lo eller...något ännu värre

Prince är helt återställd efter sin skärskada i tassen. Sååå skönt. Justerad hund är inte kul. Han påverkas givetvis av att jag och Blaise är borta så mycket - blir väldigt "mamsig" när jag är hemma och är vi ute och går allihop ska han ha superkoll på var vi är hela tiden. Normalt är han ju coolheten själv men just nu är det lite backlash. Fram till alldeles nyss har han knappt brukat säga flaska - mer än när monster från tomten ska fördrivas. Men nu kan han sätta igång att skälla uppfordrande i tid och otid. Något med åldern utgår vi ifrån...

Efter ungefär två urtrista veckor för Prince som redan efter några dagar fick bära tratt på heltid, var det så äntligen dags för återbesök på Roslagstulls Djurklinik i morse för att ta bort stygnen. En liten aning svallkött mellan tårna som kommer "dra ihop sig" och några ganska fula "slicksår" som säkert också läker utan komplikation men i övrigt ser det jättefint ut - det var veterinärens omdöme och "nu kan han ut och röra på sig igen som vanligt - men kanske undvika det värsta sprallet några dagar...." Uhmmm, noterade Du det där sista hon sa Prince??

Efter besöket på kliniken fortsatte husse till sitt jobb och vi, jag och Princen fortsatte hemåt till fots. Ute på Valhallavägen inleder vi med att lägga en rejäl hög(!!) och sedan kunde vi "power-walka" och småjogga hela härliga vägen hem igenom Lilljanskogen och vidare över bron. Fotfärden började i snöglopp, övergick i halv storm för att sluta i solsken. Var gång vi stannade till mötte min blick Prince som ser upp på mig med en min alldeles full i Bellman och han korvade i hop hela kroppen ungefär som att han sa "nä nu jädrar matte klarar jag inte att hålla igen längre, jag bara måste få bralla loss annars spricker jag..."

Under viloperioden har Prince tappat lite muskler så klart men inte så mycket i vikt som jag befarade, några hekto bara, och han väger nu 43,6 kg. Aptiten har dock varit god under hela tiden så snart är han nog helt på banan igen. En som var vääääääldigt glad när vi kom hem igen var Blaise - äntligen är "brorsan" redo för en rond igen

Snart är det dags för några utställningar igen för 9-månaders ladyn. Då blir det upp till bevis om matte har lyckats förankra lite ring-disciplin i det lilla stycket.... Öva, öva, öva....

Vi har hunnit med en veckas "tjänsteresa" till Dalarna sedan sist. Blaise börjar bli kontorsvan och ligger utfläkt och sover på sin fäll medan vi bildligt diskuterar över huvudet på henne. Hon är trygg och social och finner sig i alla möten och nya situationer. Dessutom fungerar det allt bättre tillsammans med farbror Bosse - som först tycker att hon är en himla jobbig brud alltså... men efter ett litet tag verkar tycka att hon är ganska trevlig på skogspromenad och att sitta bredvid bak i bilen. Ja, det var kanske att överdriva - han accepterar det i alla fall....

Ett huvudbry är dock skällandet till och från bak i bilen när något triggar henne eller att hon gärna rusar mot staketet och ska basa av allt levande och dött "lite förebyggande"... det måste vi lägga en strategi för innan det blir outhärdligt.

Hon är över huvud taget enormt snackig och kommunicerar tydligt vad hon tycker om ditten och datten - klippa klor, matdags, hamnat på fel sida om köksdörren, vill komma upp i sängen, vill hänga med på toaletten, vill ha det och det, varför får du äta det där gottiset och inte jag, jag vill komma fram här men Prince ligger i vägen, matte gör något... NU genast!!! osv osv. Så har vi det

Men hur hoppade detta hit.... som skrevs för ett par veckor sedan? Strange...
Det är sådana man "utvecklar" som dobbisägare: t ex såna där ögon som man liksom kan kasta runt hörnet eller vägkröken för att upptäcka ett koppel hundar långt innan ens egna vovvar får span på dem eller extremt selektiv hörsel som urskiljer en stavgångare genom lövsus i halv storm på ett par hundra meters avstånd... Jag har skrivit om det förut - det är synnerligen utvecklande för alla sinnen(!!) att löpa med två dobbisar i par. Nu börjar vi få lite kontroll på äventyrligheterna. Fjärrstyrning - eller fjärrkommendering - som kan appliceras på så många av bruksmomenten är oerhört brukbart och nu börjar hundarna fatta höger/vänster och vi tränar på platsläggning under gång (läs fyrsprång) och annat "användbart".

I lördags var det utställning i Högbo, Sandviken. Jag och lillmatte- som för dagen gjorde sin handlerpremiär - begav oss med Blaise i ottan. Den omvittnat tuffa domaren gav Lilla B jättefin kritik: very promising, but needs ringtraining.... typ. Den har vi ju hört förut. Uj vad mycket man ska träna på! Regnet hängde lite i luften men det blev en fin dag och det var trevligt att springa på en annan av vännerna i vår bloggcommunity, MyScooby med sin bruna pralin.

Som lite dramatisk krydda på dagen råkade jag sprätta ett av benen i hundburens ramverk rakt över nosryggen med präktigt näsblod och ett blåmärke värdigt en proffsboxare som resultat. En hjälpsam granne vid ringen såg min hjälplösa belägenhet och skyndade med en näve våtisar annars hade jag väl skapat panik med min blodiga upsyn.... Tack snälla Du som jag inte han presentera mig för i mitt chocktillstånd! Nåväl näsan sitter fortfarande där den ska och efter ett rejält inköp med hundben att fylla på lagret med gick hemresan bra. Väl hemma bar det av till stallet och en underbar ridtur i kvällssolen

På söndagen var det åter BH träning. Så himla inspirerande att träffa övriga gänget träningskompisar och nu börjar det äntligen ge resultat fast man undrat så många gånger om något av det vi gör ska fastna. Husse är jätteduktig med Prince och deras kommunikation börjar bli kanonfin, Blaise som är i värsta hormonstormen är helfokuserad emellanåt och då svävar man på små moln, lillmatte som får utmaningen med olika hundar varje gång blir å andra sidan väldigt duktig på att vara tydlig och konsekvent i sina "hjälper". Det är så härligt att se henne utvecklas som hundförare Snacka om att det är nyttigt för unga flickor att träna ledarskap och få mod att hävda sig.

Nu är jag nästan hela veckan bortrest med anledning av ett projekt - men kan ha Blaise med mig. Det är livskvalitet

Då har man prövat på att vara sökfigge också. Kul och lärorikt men man får inte vara rädd för småkryp eller lida av ryggskott.... Det var visserligen inte så många ekipage (4 st lägre, 1 högre och 1 elit) men jag började med att sitta som "synlig" vilket gav stor möjlighet att studera det lilla antalet hundar i arbete. Enda dobbisen, en tik, var så söt när hon kom ilande och liksom pussade mig lätt på kinden innan hon drog tillbaka till sin förare

Det blev sammantaget ganska mycket rantande fram och tillbaka i det lilla skogsområdet och första timmen kunde tack och lov egna hundarna få vara med och valla rutorna. Tur det för jag märker att ens egna hundar riskerar att bli åsidosatta sådana här gånger när det blir väldigt mycket "dötid" och nästan en hel dag går med fokus på andras hundar så att säga.

Vi orkade i alla fall en liten stunds lydnadsdrill på kvällen. Blaise är som alltid "på" men nu är vi farligt nära att i farten lägga oss till med lite olater - jag måste skärpa mig och bli mer noggrann i sättandet och en del andra detaljer och inte nöja mig med "nästan rätt".
Prince är bara såååå - jag vet inte vad vi ska kalla det. När Blaise nästan kastar sig fram t ex i krypet, angelägen om att göra rätt tittar Prince på en med en min som säger "det där larviga hasandet är bara under min värdighet". Han kan ju vara attans klurig i bland - hur kan då detta vara så svårt att fatta? Kanske bara en fråga om att hitta RÄTT godis? Ja ja.... tids nog ska det väl funka.

...är hundarna - precis som barnen (!?) Fast numer sover vi vuxna vanligtvis långt innan de stora barnen insett att det är dags att duna.... så det är inte tal om att komma där och snusa på en liten lintott som ligger och gonar i sängvärmen. Det var en liten nostalgitripp bara...

Voffsingarna tar just nu upp flera kvadratmeter av köksgolvet, trötta efter dagens utflykt: buss och tunnelbanetur in till city och promenad hela vägen hem genom myllret av lördagsshoppare och andra flanörer, hästtävlingar på Storängsbotten och en massa andra jippon på vägen.

På tunnelbanetåget ramlar det in ett gäng finnar, ganska glada i hatten, precis avstigna en av Finlandsfärjorna. Vi är lite rädda att någon ska råka trampa på hundarna men det går fint - de ligger där stencoola på var sin sida av gången. Övriga passagerare tittar nyfiket eller oroat - som vanligt känns det så roligt att hundarna sköter sig jättefint och är så suveräna ambassadörer för rasen.

Blaise tycker fortfarande att mötande cyklar kan vara oerhört intressanta (!!!) men jag ser direkt när hon liksom rynkar sin lilla panna och det är den första signalen på att hon laddar upp för en "möjlig attack". Då kan jag kväsa den där energimobiliseringen i sin linda och så trippar hon glatt vidare vickandes på sin rumpa. Det är nästan skrattretande hur feminint hon går i jämförelse med Prince

Huj vad det går undan Har testat springa med båda hundarna fästa i löparbältet ett par gånger och det funkar väl helt ok men attans vad man får ha koll på fotarbetet, allt som rör sig framför, bakom, vid sidan.... Det gäller att snabbt som blixten kunna hala in vildhästarna - framför allt det lilla ystra stoet - om det kommer en cykel susande eller andra hundägare är ute och flanerar med sina vovvar lösa.

En farbror blev lite överraskad och när han vände sig om och såg oss komma i full fart bakom honom och hans lunkande hund utbrast han "Huh, det var det största jag sett - vad har Du??!!". Han såg verkligen ut som om han först trodde något ur Harry Potters sagovärld blivit lössläppt. Alltså, det är en tik och en hane... var så klart svaret. Vet inte om det lugnade honom men han skuttade flera meter ut i skogen vid sidan om stigen så tydligen lät jag inte helt övertygande

Hundar är ju fenomenala på att finna sig tillrätta så ganska omgående lägger sig lilla B i fåran bredvid Princemannen och struttar på - men det är klart att vad min fysik anbelanger så blir alla muskler som ska utöva bromskraft minst lika tränade som de framåtdrivande... om ni fattar vad jag menar

Veckan har för övrigt varit lite omtumlande men mycket positivt händer. Barnen börjar skolan, alltid en smula pirrigt - även för mammor , aktiviteter drar igång och en massa rutiner ska rutas in igen. Inte minst börjar fortsättning på BH kursen i dagarna och det blir skoj för stora delar av flocken.

Tillbaka i stan efter en underbar vecka i fjällen – närmare bestämt Edsåsdalen, en mysig och genuin by strax söder om Åre. Här har vi bestigit några fjälltoppar – vilket nog låter mer dramatiskt än vad det är. Riktigt rejäla långpromenader upp till ca 1000 metersnivå. Stövlar på är det som gäller. Ganska mycket vatten i terrängen men det är inget problem om man är rustad för det. Myrmarker och fjällängar är så vackra och solmogna hjortron och blåbär på vägen är bara så yum yummm… Hundarna springer minst fem mil när vi går en. Att kunna ha dem lösa i princip hela tiden är i sig underbart. Vi har kopplat Blaise vissa perioder – inte för att hon inte kunde vara lös utan för att hon nästan helt saknar självbevarelsedrift och löper lite väl energiskt om man säger…

Hon har på allvar kommit in i den beryktade spökåldern och tar väldigt stort ansvar(!!) för att hålla allt oknytt på avstånd. På fjällturerna möter man ju nästan inte en käft så det blir inte så mycket social träning där. Vi har däremot fått lov att hälsa ordentligt på fåtalet grannar i stugområdet och ta ett par turer in till Åre för att känna på lite folkrörelse. Om hon rusar mot en unge som skriker i högan sky så hjälper det liksom inte att vråla ”ta´t lugnt, hon är jättesnäll”. När hon ångar fram med sina ca 35 kilo och på bakbenen är lika lång som en 12-åring är det ingen som köper att hon ”bara är en gullig liten valp” längre. Men så fort det är lite mer liv runt henne är hon lika cool som storebrorsan – nästan. Lägger sig gärna på bänken bredvid husse eller matte och bara spanar in omgivningarna

Panik nr 1: Blaise bajsar blod!!!! Kan det vara möjligt? Nejdå hon har proppat i sig blåbär och skiter något polkagrisrandigt med hela skal som bara rasslar genom systemet…

Panik nr 2: Blaise blöder näsblod!!!!! Det rinner ymnigt från ena näsborren. Hjälp, har hon överansträngt sig totalt? Nejdå, bara skrapat lite på sidan av nosvingen på en sten visar det sig. Puh… Hade inte orkat bära henne hela vägen hem från toppen.

Panik nr 3: Prince som inte rört sig i större cirklar runt oss än att vi haft full koll får sista turen vittring på något i buskbrynet och det berömda dövörat slår till 100%-igt. Vad kan det vara, älg, hare, björn, ren, räv, varg ???????? När han varit borta i ett par minuter hör vi det karaktäristiska gläfsandet av hund som driver – långt bort och på andra sidan en myr i dalgången. Men det upphör redan efter kanske 30 sekunder. Vad det nu än måtte vara så är djuret ganska stort och snabbt och har redan skakat av sig förföljaren – eller så har Prince blivit ihjälsparkad, ihjälbiten… eller så ligger han där och mumsar i godan ro på ”vem vet vad”. Hu då. Ja de där minuterna hinner en hel del skräckscener passera revy. Jag och lillmatte går neråt mot det håll vi hört honom för att worst case hitta en söndersparkad Prince medan de andra stannar vid utgångsplatsen. Medan vi går och gapar har så klart Prince hunnit lessna på den fruktlösa jakten och letat sig tillbaka till flocken. Vi hör några visslingar som signalerar återgång.

Jag är så arg på Prince att jag skulle kunna göra en råbandsknop av honom men bestämmer mig för att göra det jag misstänker är det enda vettiga i situationen - ignorera honom fullständigt Det tar nog skruv för han är så låg – dels av utmattning men också skam att han verkar nästan vilja sjunka ner i myren.

Senare får vi av bekanta bofasta i dalen veta att det nog var den strören som synts i området och Prince har inte en chans mot den betydligt mer terränganpassade renen.
Nåja, vi fortsätter mot dagens utflyktsmål, ännu en liten fjälltopp med underbar utsikt, där stora lunchmatsäcken intas. Nästan vindstilla, solsken och säkert närmare 30 grader. Häftigt

Vi har klarat oss utan skavsår eller andra blessyrer och vi har som sagt haft en fantastisk vecka. Det här att hundarna kan dyka ner i minsta fjällbäck, svalka av sig och släcka sin törst är så himla praktiskt. Fjällvandring med hela flocken gav verkligen mersmak Några bilder på härligheten kommer så småningom...

Ännu några semesterdagar återstår. Hundträning och ett antal andra sociala aktiviteter, förberedelse för ungarnas skolstart, städa kontoret och göra ett antal förberedelser för kommande projekt, hur tusan kunde huset bli så stökigt och smutsigt – vi som knappt varit hemma på länge. Mysko!! Men det är bara att sätta igång….

Men uj då, höll på att glömma något jätteviktigt: Vi ställde ju hundarna på Jämtland Härjedalens Kennellklubb, och deras Int utställning i Svenstavik på väg upp till fjällen. Blaise fick ännu en 1:a, HP och blev BIM. Inget nafsande i mattes hasor men man kunde väl travat på lite mer rent kanske. Övning ger i alla fall färdighet. Finska domaren noterade ett par gånger att uj vilken stor tik för sin ålder, blir intressant att se henne som vuxen...
Princemannen gjorde inte ett av sina mer alerta framträdanden utan såg nog lite maläten ut i ringen - men som alltid är han den vackraste och charmigaste bruna pralinen på fyra ben vi känner