Andy

Signaturen Dabide har ställt oss frågan vilket förhållande den ortodoxa kyrkan egentligen har till evangelium, efter att han läst en analys av den teologiska betydelsen av hur alla ortodoxa kyrkbyggnader ser ut inuti.
Jag lovade i ett svagt ögonblick att komma med en kommentar. Därför vill jag nu inbjuda Dig, käre läsare, till en kort studie i evangelium enligt ortodoxa kyrkan. Du är välkommen att följa med på en teologisk vandring. Jag ger en beskrivning, baserad på alla fakta jag har fått tillgång till, men slutsatserna får du stå för själv.
Du kanske har lagt märke till att Norge och Sverige är lite – ja, olika? Om inte annat så har Norge just firat nationaldag som gör Rio de Janeiro avundsjuk; och om några veckor är det svenskarnas tur att närmast skämma sig igenom den 6 juni. När jag åker till vänner i Norge brukar jag bli mött på flygplatsen med hejarop och flaggviftning. Har Du försökt nån gång att förklara för en svensk vad Norges flagga betyder för dig? Vad 17 mai egentlig er? Enligt västerländsk teologi föds en ny människa till världen med en andlig defekt, en skada som kommer från syndafallet och ärvs från generation till generation via Adams blodslinje. Olika kyrkor kan uttrycka det olika, men kärnan är att ett barn föds med ett syndigt kött och med den skuld detta innebär. Teologiskt sett kallas detta ’arvsynd’ – ett begrepp skapat av antikens störste västerländske teolog, Augustinus, och vidarefört ograverat till alla stora reformatoriska samfund via Luther (evangeliska kyrkor) och Calvin (reformerta).

Den ortodoxa kyrkan tror varken på arvssynd eller arvskuld. Ortodoxin läser Rom 5:12 på originalspråk och ser att:
1) Adam syndade och släppte in synden i världen
2) Synden leder till död
3) Alla dör, för alla har syndat
Det står inte att synden kom in i människan genom Adams fall, påpekar man i öst, utan det står att synden kom in i världen. Med synden kom brist och kampen för att överleva och den leder till synd. Den som föds i den här världen (undantaget Jesus!) kommer förr eller senare att övervinnas av synden i världen, synda och dö. Men inte p.g.a. någon genetisk defekt hon föds med, utan p.g.a. syndens makt.
Det nyfödda barnet är enligt ortodox tro andligen rent, skapat av Gud (Sak 12:1), redo att bli medborgare i himmelriket (Mark 10:14) – och om det har minst en kristen förälder dessutom heligt (1 Kor 7:14).
Vidare kan vi konstatera att den ortodoxa kyrkan saknar predestinationslära så som den har framställts i väst. Att Gud skulle utvalt några till förtappelse (Calvin) eller utvalt alla att i framtiden komma till tro och nu väntar att de ska bli vuxna nog att kunna ge sitt gensvar är en främmande tanke i öst. Där ser man ju även den nyfödde som skapad av Gud, i anden Hans avbild, predisponerad och redo för ett himmelskt medborgarskap. Ja, man ser att de minsta bland människor blir de största i Guds rike, och föredömen för hur man blir medborgare där (Matt 18:3). När nu d h Ande är utgjuten över allt kött är de i samma situation som alla i Kornelii hus; anden har fallit över dem och bekräftat att Gud bjudit in dem till sitt rike (se Apg kap 10 och 11). Den ortodoxa kyrkan ser dem som redo att inlemmas i Kristi kropp och frågar med Petrus: Vad hindrar att de blir döpta (Apg 10:47) ? Så lär alltså östkyrkan att Guds nåd redan gjort alla människor välkomna, skapade och förberedda för att bli himmelska medborgare (Joh 12:32), och inbjuder alla till dop genom fullständig nedsänkning i vatten i Faderns och Sonens och den helige Andes namn (Matt 28:19).

I väst beskrivs försoningen gärna i juridiska termer med början hos den romerske juristen Tertullianus. Guds lag pekar på människan som brottslig, med skuld inför Gud, en skuld som måste betalas genom att syndaren straffas. Försoning åstadkoms genom att Jesus tar straffet på sig och offras som synd- och skuldoffer. Anselm av Canterbury har betonat att försoningen förändrar människans juridiska status inför Gud i sin objektiva försoningslära som innebär att rättfärdiggörelsen sker helt som Guds verk, utanför människan och ofta utan att kunna upplevas - bara tas emot i tro. Vid reformationen byggdes det i väst vidare på detta genom att rättfärdiggörelsen sågs som objektiv, men den efterföljande helgelsen som något att personligen tillägna sig.
I öst känner de kristna inte Gud som laggivare, utan som skapare. De tänker inte om försoningen som domstolsprocessens brott – lag – skuld – dom – straff – benådning. Begreppsparet rättfärdiggörelse och helgelse är okända, och att försoningen skulle bestå av en förändrad position i anden inför Gud utan att människan själv påverkas alls har man aldrig hört talas om! Syndernas förlåtelse ges inte heller samma centrala betydelse i beskrivningen av försoningen som i väst. Tänk för ett ögonblick på hur en ortodox kristen skulle uppleva ett alldeles vanligt frikyrkligt möte med predikan och inbjudan till frälsning hos oss (preaching Christ and making an altarcall). Det skulle bli en fullständig kulturchock – han eller hon skulle inte begripa ett smack vare sig av vad predikanten sagt eller av vad vi höll på med!

Hur tänker då de ortodoxa om försoningen och hur vill de beskriva Jesu verk på korset? Inte i västkyrkans juridiska termer, det har vi redan sett. Inte heller i första hand med Hebréerbrevets begrepp, även om östkyrkan alltid trott att Paulus skrivit det brevet. Jesus som offerlamm och överstepräst som bär fram sitt blod i ett himmelskt tempel är inte den första beskrivningen av försoningen den ortodoxa kyrkan använder.
För den ortodoxa kyrkan är Jesus först och främst segraren, den som triumferat över alla onda makter och gjort dem till offentligt åtlöje (Kol 2:15); den som brutit satans makt (Joh 12:31) och befriat oss från döden (Hebr 2:14-15), krossat dödsrikets portar (se Matt 16:18) och tagit nycklarna till döden och dödsriket (Upp 1:18). I öst ses inte Jesus i första hand som lamm – utan som ett rytande Lejon!
Jag har redan i ett annat sammanhang berättat att ortodoxa kristna gärna använder bilder för att sammanfatta sin tro (även om de, till skillnad mot i väst, inte tillåter statyer eller skulpturer utgående ifrån 2 Mos 20: 4) och att mitt eget favoritmotiv föreställer Kristus Segraren när försoningen fullbordats på korset (Joh 19:30) och han har stigit ned till dödsriket för att proklamera (1 Petr 3:18-19) de glada nyheterna om att vägen nu är öppen till Gud även för alla människor som levde och dog under det gamla förbundets tid (se Luk 16:22 och Hebr 12:40).

I väst brukar det latinska korset (som ser ut som ett litet t) användas som symbol för försoningen. De ortodoxa brukar ett bysantinskt kors (’plustecken’) som omges av de åtta bokstaverna JC CR NI KA och som ska uttydas som Iesous Christos Nika – Jesus Kristus har segrat. Nika är en grekisk perfektform – som betecknar ett oföränderligt fullbordat faktum med för all framtid gällande konsekvenser.
I väst ses försoningen som den återupprättade gemenskapen mellan en helig Gud som inte kan ha med synden att göra och den syndare som genom Jesu verk fått sina synder förlåtna och därför inte längre skiljs från Gud av sin synd.
I öst ses försoningen istället som vägen (se Apg 9:2) till den fulla gudsgemenskapen (Hebr 10:19-20). Synden har skadat människan, hon har förlorat Guds härlighet (Rom 3:23). Hon var skapad till Guds avbild (1 Mos 1:27), men bilden är nu delvis förstörd. I försoningen ska människan fullständigt återställas till Guds avbild, hon ska bli ägare av gudomlig natur (2 Petr 1:4), bli förhärligad och Jesus lik (Rom 8:29) och indragen i (grek: nedsänkt in i ) gemenskapen i själva gudomen (Matt 28:19). När en tavla, som är en bild av en person, blivit skadad, måste den person tavlan föreställer komma och på nytt bli avbildad, så att tavlan kan återställas. På samma sätt måste Gud komma och på nytt bli avbildad i mänskligheten. Därför inkarnationen och Andens utgjutelse.
Den ortodoxe kristne är samtidigt medborgare i himmelriket och på vandring, på väg till det himmelska, på väg att bli återställd, bli upprättad och gudomliggjord. Det kristna livets syfte är att få se det de kristna redan har. Medan väst ser frälsningen som ändrad juridisk status och reformationen driver den objektiva försoningen, betonar den ortodoxa kyrkan det subjektiva, den förändring anden gör i den troende (se Ef 3:16). För, undrar de kristna i öst, vad är det för poäng med att vara frikänd av Gud och ha en ställning som hans barn, om man inte ändå inte får se Honom (Upp 22:3-4)? Hur kan en kristen leva ett liv som himmelsk medborgare utan att någonsin förnimma det som redan är och som ska komma (se Hebr 6:4-5)?

I öst betonar man den personliga gudsupplevelsen. I takt med att den ortodoxe kristne växer till förväntas han eller hon lära känna Gud mer och mer (Joh 17:3), bli allt mer andligt klarsynt (Rom 12:2), och se allt mer av Kristi kärlek (Ef 3:17-19). Betoningen ligger på att få sina andliga ögon upplysta så att den kristne kan se hela den verklighet Gud i anden berett åt de troende genom Jesu seger (Ef 1:17-23). I väst kan den kalla sig teolog som har gått några kurser på universitet och matat sitt huvud med en gnutta kunskap. I öst är teolog den som själv i anden sett alla Guds rådslut. I väst ser vi ofta behovet av andens fullhet och uppfattar den som en särskild upplevelse. Det finns karismatiska kristna som på ett särskilt sätt upplever och kan förmedla gudsrikets verkligheter. Den ortodoxa kyrkan står främmande för en sådan uppdelning. Det som i väst ses som karismatik betraktas i öst som en integrerad del i ett normalt kristet liv. En ortodox kristen skulle inte begripa vad en inbjudan till att bli andedöpt går ut på!
Enligt ortodox teologi är himmelen uppenbarad för församlingen. Där har den andliga verkligheten blivit avslöjad och synliggjord (se Hebr 12:22-24). Det är som när en officiell staty blir invigd. Först är den höljd i ett tygstycke så ingen kan se den. Sedan blir den avtäckt, (uppenbarad) och synlig. Men det är fortfarande ’se, men inte röra’ som gäller. Ortodoxa kristna menar att himmelska verkligheter som uppenbarats kan förnimmas i anden, men inte gripas av förnuftet – de kan inte förklaras eller analyseras av förnuftet.

I församlingen är vi så nära himlen det går att komma medan vi fortfarande är kvar här i kroppen. Den ortodoxa kyrkan vet emellertid att den uppenbarelse församlingen förfogar över inte är fullkomlig och inte är den slutgiltiga. Nu ser vi dunkelt som i en (antik brons-) spegel – i framtiden ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är vår kunskap bara småbitar, i framtiden ska vi känna allting (1 Kor 13:12). Än är det inte uppenbart vad vi ska bli, men en dag ska vi bli honom lika, när vi ser honom som han är (1 Joh 3:2). Därför längtar den ortodoxe kristne efter att lära känna Jesus allt mer (Fil 3:10) och sträcker sig mot det som finns därovan (Kol 3:2). Under hela livet pågår denna rörelse mot Gud, till den dag tillvaron brister och den troende inte längre bor kvar i sin jordiska kropp. De som inte tror kallar detta att dö – men både väst- och östkyrkan ser jublande fram mot denna himmelska födelsedag (se Fil 1:23, Hebr 12:23, Upp 4:4, 6:9-11).
Vad har då väggen framför församlingen i den ortodoxa kyrkobyggnaden för roll? Att visa för kyrkan att vägen till himlen inte är öppen? Nej, bara att betona att det finns en viss skillnad mellan församlingens ledare och dess medlemmar. Lägg märke till att den skillnaden finns överallt. Det finns vad jag vet ingen kristen församling eller kyrka där vem som helst kan stolpa in från gatan och göra vad som helst. Istället är det normalt att en gudstjänst firas under ordnade former (se 1 Kor 14:33, 40) och att den som leder gudstjänsten är formellt utsedd eller insatt av församlingen att göra det. En ortodox församling väljer själv sin ledare. I den gudstjänst han ska insättas i sin tjänst tillfrågas församlingen om det är honom de vill ha som sin andlige ledare. Innan församlingen avgivit ett jakande svar kommer den mannen aldrig att få leda en gudstjänst. Och församlingen svarar Axios! – han är okay, han är juste, han är vår man, han är värdig!

Här har vår korta studie av ortodox försoningslära slutat. Jag vill bara lägga till några avslutande kommentarer. Det brukar vara en god akademisk sed att beskriva något så att den som beskrivs kan känna igen sig, men den har jag inte levt upp till i denna artikel. Den ortodoxa kyrkan talar grekiska eller kyrkoslaviska, och det gör inte vi, så en beskrivning som vi ska förstå behöver översättas till vårt språk. På grund av att ortodox kristendom är så annorlunda mot vad vi i väst är vana vid behöver östkyrkan beskrivas med våra ord och begrepp, så vi kan hänga med. En ortodox kristen som läser det här skulle nog se den bild jag söker teckna som, delvis oigenkännlig och förvrängd, inte alls ursprunglig. Men min beskrivning var nu inte till för honom, utan mitt försök att för bibelläsande kristna som är mer påverkade av västkyrkans teologi än de själva tror försöka beskriva hur de ortodoxa kristna lever; att väst är väst och öst är öst – och att sällan mötas de två!
Beskrivningen av östkyrkans tro är hämtad ur Alevisopoulos The Orthodox Church, Meyendorff Byzantinsk teologi, Vlachos The mind of the orthodox church, Ware Den ortodoxa kyrkans väg och Zernoff Den ortodoxa kyrkan.
Bibelhänvisningarna är däremot inte alltid de som finns i ortodoxa källor utan mer författarens egna val av texter anpassade till den protestantiska målgrupp artikeln är skriven för.

Gud välsigne Dig som orkat läsa allt detta!!

/:-)