Andy

Under min uppväxt lärde jag mig att pingströrelsen startade på Azuza Street i Los Angeles, där en afroamerikan vid namn William J. Seymour mottog den Helige Ande på ett speciellt starkt sätt. Detta resulterade i starten på en väckelse som kom att heta Pingstväckelsen, och vad var det egentligen som tog form i Los Angeles för 100 år sedan? Har det någon betydelse eller påverkning på den karismatiska rörelsen idag?
Egentligen började inte pingstväckelsen med Seymour, men med en man som hette Charles F. Parham, och han kallas också ”Pingstens far”. Parham hade en bibelskola där Seymour var elev, och en stor del av Seymour´s teologiska grund kommer från tiden på bibelskolan, även om Parhams skolor inte var några teologiska seminarium. Efter tiden på bibelskolan i Texas, flyttade Seymour till Los Angeles med en grupp andra studievänner, för det var helt uppenbart att Gud hade lagt ned något i honom som gjorde att andra vill arbeta med och för honom vidare. Han sa följande om sitt beslut att flytta till Los Angeles, efter att ha mottagit en kallelse om att betjäna en ny församling som hade uppstått pga splittring:

”Det var den gudomliga kallelsen som förde mig från Houston Texas, till Los Angeles. Herren talade till en av de heligas hjärtan i L.A att skriva till mig att hon kände att Gud vill att jag skulle komma dit, och jag kände att det var Herrens ledning. Herren tog hand om behoven och jag blev ansvarig för en mission i Santa Fee Street.”¹

Seymour hade ingen enkel uppgift i början, och det uppstod fort teologiska stridigheter som förde till grupperingar i församlingen. Det resulterade att hans motståndare helt enkelt låste ut honom från huset de höll till i! (Huset kan du se på bilden under till höger) Striden handlade om helgelse, och det ser ut som detta är ett tema som alltid dyker upp när något nytt sker i kristenheten, något nådesförkunnelsen också upplever i 2007!
Efter ett uppklarande möte bestämde man för att gå vidare, och Seymours lugna ledarstil gjorde intryck på många, och en av hans motståndare uttalade att:

”Jag har aldrig mött en man som har sådan kontroll på sitt sinne. Ingen förvirring eller anklagelse ser ut att rubba honom.”²

Det faktum att Seymour kontrollerade sitt sinne var något han bestämt sig för utifrån den teologi han förfäktade, för han trodde att den som blev arg hade inte den Helige Ande, i tillägg till att man förlorade sin frälsning. Han sa följande:

”Om du blir arg, eller baktalar, bryr jag mig inte om hur många tungomål du har, för du har inte den Heliga Andes dop då. Du har förlorat din frälsning”³

Under resten av Seymours liv var det många konflikter och angrepp mot honom, och de flesta av oss hade nog försvarat oss både verbalt och skriftlig, och kanske en del av oss hade blivit mer än ilsken om falska anklagelser riktades mot oss konstant. Seymour levde som han lärde på denna punkt, för han var övertygad i sitt hjärta vilka konsekvenser ilska förde till.

Under sin första tid i L.A såg han ingen bli uppfylld av den Helige Ande med tungotal som synligt bevis, och detta skapade en viss frustration. Han hade sett hur Guds Ande fallit på andra under sin tid hos Parham, och längtade efter att få se ett utgjutande av Guds Ande i det arbete han stod i själv. Under våren 1906 annonserade därför Seymour att en 10 dagar lång fasta skulle hållas för att de på detta viset skulle motta den Helige Ande. De fastade och bad i flera dagar, och när Seymour blev kallad till hemmet till en församlingsmedlem skedde det saker. Han bad för den sjuke mannen som blev helad omedelbart, och fick en förfrågan att lägga sina händer på honom igen, för nu ville den helade mannen motta den Helige Ande. Med en gång Seymour placerade sina händer på honom bröt han ut i jubel och talade med nya tungor. De jublade extatiskt resten av den dagen, och gick så tillsammans för att delta på kvällens bönemöte, och det var under detta bönemöte att Guds Ande verkligen föll på människorna som hade samlats. Detta var den späda begynnelsen på det vi idag känner som pingstväckelsen, även om det faktiskt är Charles F. Parham som räknas som pingstens far. Seymour är känd som pingstväckelsens katalysator, alltså den som "påskyndade" den efterlängtade väckelsen där Guds Ande utgjöts på ett så mäktigt sätt. I tre dagar firade de ”den tidiga pingstens återupprättande”, upplevde hur Guds kraft slog de till golvet, och flera blev mirakulöst helade.
För William J. Seymour var allt detta underbart på alla sätt, men det var bara ett ”problem”: Han själv hade ännu inte blivit döpt i den Helige Ande! Under den tredje dagen efter Andens utgjutande fick också Seymour uppleva att kraften från himlen kom över honom, och han tog emot tungotalets gåva. Efter detta var han en förändrad man, och ryktet om vad som hade skett i den lilla församlingen spred sig. Folk kom från alla kanter och samhällsklasser för att både se och uppleva detta övernaturliga fenomen de tidigare bara läst om i bibeln. Väckelsens eld hade tänts!

I nästa artikel ska vi se närmare på hur denna väckelse tog form, och hur den urartade på ett osunt sätt. Vad det var som gick fel och under vilka former skedde det?. Vi ska också se vilka personligheter som besökte William J Seymour, och om den karismatiska väckelsehistorien vidareförde det osunda från Azuza Street.

¹Tinney, ”In the tradition of William J. Seymour”. 14
²C.M. McGowan, ”Another Echo From Azuza” (Covina, CA: Oak View Christian Home), 3
³Appostolic Faith. Juni 1907.
Alla citat är hämtade från ”God´s Generals – Why They Succeeded and Why Some Failed” - Roberts Liardon. Albury Publishing 1996.