Andy

Vi fortsätter där vi slutade förra gången, för då hade den Helige Ande fallit på ett fantastiskt och mäktigt sätt, och man talade om den första pingstens återupprättelse. Det tog inte lång tid innan den lilla församlingen växte ut av huset man höll till i, och Seymour begav sig ut för att leta efter en ny lokal. Han hittade ett passande hus i utkanten av L.A i ett industriområde (lustigt m.t.p att flera trosförsamlingar ofta har lokaler i sådana områden, men det är ju av praktiska orsaker...) som han menade skulle passa deras behov. Byggnaden var en gammal Metodiskyrka som var ombyggd till stall och lägenheter, och hyran var heller inte hög, bara 7 dollar per månad.
Mycket renoveringsarbete kvarstod innan man kunde ta i bruk den nya möteslokalen, men med hjälp från många olika människor (t.o.m. katolska affärsmän) kunde man snart starta med möten igen. Mötena föregick på engelska eller andra tungor (!) som tolkades till engelska., och det var långa möten som kunde vara både dagar och nätter. Den Helige Andes närvaro var så stark att detta också gjorde att uthålligheten var stark. Människor kom från alla kanter av samhället, på både gott och ont, och kanske följande uttalande illustrerar en del av det vi kommer in på senare i berättelsen:

”Många var nyfikna och tvivlande, medan andra var hungriga efter Gud. Förföljelse utifrån skadade aldrig arbetet. Vi tvingades frukta onda andars inflytelse på insidan. Även spiritister och hypnositörer kom för att undersöka, och också för att utöva sin inflytelse. För att inte tala om de religiösa med sina känslomässiga skador som ville ha en plats i arbetet. Men detta måste man räkna med när ett nytt arbete startar. De har ingen annanstans att gå, och detta gör att många fick frukan över sig som var svår att övervinna. Det hindrade Anden mycket. Många var rädda för att söka Gud, för det fruktade att Djävulen skulle ta dem.”¹

Arbetet växte och det kunde vara tusentals som kom till mötena, och med en nystartad församling vars ledare hade förhållandevis begränsad ledarerfarenhet, var det många utmaningar som stod i kö. Seymour var i sig själv ingen stark ledare, men det var heller inte det Gud såg efter då Han kallade honom. Han såg det villiga hjärtat denne färgade man hade! Personer som John G. Lake och Aimee Semple McPherson fick influenser från Azuza Street, även om sistnämnda aldrig besökte Seymour fick hon ändå del av Azusa då hon gifte sig med Robert Semple som kom från denna väckelse. När så Aimee etablerade sin ministry, skedde det just i Los Angeles, men hennes historia tar vi en annan gång...
Med så många människor som kom till Azusa, var det också många som hade en åsikt om det vare sig teologi eller andra frågor, och detta skapade problem för verksamheten. Teologiska debatter började kväva väckelsen, och Seymour insåg att han behövde hjälp utifrån. Vad skulle han göra? Han tog kontakt med sin andlige far, Charles Parham, och bad honom komma till Azuza för att hålla en väckelsekampanj. Parham och Seymour var inte överens teologiskt, men på trots av detta respekterade och litade han på Parham så pass mycket att han trodde att Gud kanske skulle återuppliva elden igen. Ett av Seymours brev till Parham bekräftar detta, och han skrev: ”...vi förväntar att en helt ny väckelse startar när du kommer, så att dessa små väckelser förenas till en enda stor väckelse.”²

Nu blev det inte som Seymour förväntade, och Parham blev ”Persona non grata”. Vad det var som gjorde att Seymour reagerade som han gjorde vetes inte, men tydligen var det så pass allvarligt i och med att det resulterade i att vänskapen dessa bröder emellan tog slut. Parham hade suttit på mötena i Azusa Street och observerat det som skedde runt sig, och dessa andliga manifestationer beskriver han också skriftligt, och jag kommer här återge ett ganska långt avsnitt omhandlande dessa andliga manifestationer.

”Jag skyndade mig till Los Angeles, och till min stora förvåning och häpnad upptäckte jag att situationen var värre än förväntat. Köttsliga manifestationer, spiritistisk kontroll, människor som praktiserade hypnos vid altaret över personer som sökte dopet, även om många mottog det äkta dopet i den Helige Ande. Efter att jag predikat två, tre gånger, informerades jag via två äldste att jag inte längre var önskad där längre. Med arbetare från Texas, startade vi en stor väckelse i W.C.T.U. bygget i Los Angeles. Många blev frälsta, vidunderliga helanden skedde, och mellan två och tre hundra som varit besatta av krampanfall och spasmer och kontroll på Azuza Street blev befriade, och mottog den äkta undervisningen om Pingsten och talade i nya tungor.
På tal om de olika faserna av fanatism som varit rådande där, och jag ska tala om det i kärlek, samtidigt som jag är rimlig och bestämd. Låt mig tala rakt på sak om med hänsyn till arbetet om vad jag såg där. Jag såg hypnotiska influenser, onda andars influens, spiritistisk influens, mesomerisk* influens, och alla möjliga häxkonster, spasmer, folk som föll i trans etc. Låt mig säga något om dopet i den Helige Ande. Att tala i tungor är inget man får genom utövandet av ovannämnda influenser. Sådana saker existerar inte hos våra arbetare; att de skulle massera halsar, jobba med hakan eller föreslå olika ord och ljud. Det finns många i Los Angeles som sjunger, ber, och talar underbart i andra tungor när Anden inspirerar (eng: gives utterance), men det finns också mumlande som inte är tungotal alls. Den Helige Ande gör inget som är onaturligt eller orimligt, och vilket som helst onaturlig utövande i kroppen, sinnet eller rösten, är inte den Helige Andes verk, men onda andars eller liknande influensers. Den Helige Ande leder oss aldrig utanför den punkt där vi mister självkontrollen eller kontrollerar andra, medan onda andar eller fanatism leder oss bortom både självkontroll och förmågan att hjälpa andra.”³

Varken Seymour eller Parham ändrade sin teologi, och det ställdes frågor om vem som var den verklige ledaren för rörelsen. Många trodde det var Parham, medan andra menade att Seymour var den självklara ledaren. På denna punkt måste jag säga att Seymour hade en sund och biblisk ledarsyn, för han ville inte att någon skulle få en position som bara Jesus skulle ha:

”...vi var villiga att acceptera vem som helst som hade dopet i den Helige Ande som vår ledare Men Herren fick oss att tänka i nya banor, och vi förstod att Herren skulle vara vår ledare. Så därför ärar vi Jesus Kristus som den Store Herden.”5

Detta stämmer också bra med den nytestamentliga ledarsynen, för i NT är det bara Jesus som innehar titeln ”Den Store Herden/överherden/huvudpastor”, och om du studerar ämnet ser du att det grekiska ordet för detta är archipoimen, och det omtalas endast tre gånger i NT, och då handlar det om Jesus (se bla 1 Petr 5:4). Varför använder då många församlingar titlar som ”huvudpastor, seniorpastor, förste pastor,”etc? Tänk lite på det!

1911 reste William Seymour på en kampanj runt omkring i USA, och överlät ansvaret för Azuza Street till två unga män. Den ene av dessa var en viss William H. Durham, som också var en av den tidiga pingstväckelsens stora ledare. Också mellan dessa två uppstod en teologisk strid som förde till att Durham stängdes ut från Azusa. Väckelsen eld var inte längre så stark som i början av Andens utgjutande, och de flesta av Azusas medlemmar följde Durham när denne startade en ny församling efter att ha blivit utstängd av Seymour. Trots ihärdiga försök att behålla folk, genom att förändra på mötestider, former och försök att lägga till rätta, lyckades det inte för Seymour att behålla folket. På slutet var det bara ett tjugotal människor som kom på mötena, och väckelsen eld hade slocknat. Den 28 september 1922 dog William J. Seymour i en ålder av endast 52 år.

Prolog
Gud letade efter en människa med ett villigt hjärta, och hittade det hos William J. Seymour. Trots de mänskliga begränsningar denna man hade, använde Gud honom på ett mäktigt sätt, och vi har mycket att vara tacksamma till Gud för vad kristenheten fick del av genom hans arbete.
Men det finns det en del stora frågetecken vi måste våga se närmare på, för de extrema manifestationer av onda andars lära, hypnos och andra sjukliga saker som inträffade på Azusa kan vi inte blunda för. Detta vidarefördes genom den karismatiska rörelsen via personer som Aimee Semple McPherson, som i likhet med Seymours Azusa Street Mission, anklagades för att använda sig av masshypnos. I tillägg till detta var hon beroende av heroin, men på trots av dessa extremiteter användes hon av Gud. Kathryn Kuhlman inspirerades mycket av Aimee Semple McPherson, och många rader har skrivits om hennes andliga rötter, där hypnos och spiritism tyvärr också nämns.
Benny Hinn är också en ”produkt” av den karismatiska rörelsen, och sägs använda hypnos för att få folk att känna sig bättre. ”I use Hypnosis Techniques to people feel better at my crusades.” (Benny Hinn.) Samme person ber vid gravarna till Katryn Kuhlman och Aimee S. McPherson för att få del av deras smörjelse, och han har också mött Kuhlman i en vision. Mycket kan sägas om både Hinn och den karismatiska rörelsen, och kanske vi borde skriva mer om detta! Allt är definitivt inte Gud som glimmar, och tyvärr är stora delar av den karismatiska rörelsen fortfarande influerad av onda andars lära och manifestationer. Läs mer om Benny Hinn bla HÄR, men sök gärna efter information själv, så att du har lite mer fakta.

Låt oss ta vara på det bibliska och sunda, men låt oss för all del vara frimodiga nog att kvitta oss med demoniskt inspirerad lära, oavsett vem som förmedlar den!

1 Frank Bartleman, författare av boken Azuza Street.
2 Parham- The Life of Charles F. Parham, sid 154.
3 Parham- The Life of Charles F. Parham, sid163-170.
4 Mesomerisk – från Anton Mesmer, den moderna hypnosens far. Läs mer om hypnos och Mesmer HÄR.
5 Apostolic Faith, december 1906.
Alla citat från boken ”God´s Generals – Why They Succeeded and Why Some Failed” - Roberts Liardon. Albury Publishing 1996.
(Översättningen från engelska by Andy.)

Mer om Benny Hinn bla här, och här.