Andy

"Total enhet"
Den katolska biskopen i Sverige, Anders Arborelius, har i sommar varit på en turné i ekumenikens namn. Han har gästat många av sommarens konferenser där han sprider sitt tillsynelåtande vackra budskap om enhet bland kristna syskon. Det kan verka som om majoriteten köper hans fredsbudskap utan att blinka, på trots av att han i klara ordalag ger uttryck för vad som är Kyrkans mål med denna mission. Låt oss se på några av hans uttalanden i den svenska tidningen Dagen, så kommer kommentarerna i efterhand.
”När biskopen pratar om ekumeniken säger han också: - Det är klart att vi ännu inte kommit fram till total enhet. ”Total enhet”, kommer vi någonsin att nå den?- Det är ju det vi ständigt ber och hoppas på. Och tittar man 50 år bakåt så har vi ändå kommit långt. Tyvärr är det ofta lättare att gå isär än att gå ihop.” Katolikernas "totala enhet" är inte den enhet de flesta kristna tänker på då de hör om enhet med utgångspunkt i vad Jesus sa i evangelierna. Katolikernas enhet handlar helt enkelt om att alla andra kristna ska underordna sig den ”enda sanna kyrkan”, och där är det inte plats för sann evangelisk förkunnelse. Påven uttalade nyligen att den katolska kyrkans lära var den enda sanna, och för mig som menar att DKK´s lära både är obiblisk och hednisk, är det svårt att fatta hur skandinaviens kristna kan godta ett sådant uttalande. Katekesen kan läsas av alla, och det hade vart bra om fler tog sig tid att sätta sig in i lite av DKK´s lära. Vad säger så biskopen vidare? ”För oss katoliker är ju problemet med enheten det synliga. Det måste finnas en synlig enhet med ett tydligt överhuvud. Petrusämbetet helt enkelt. Det räcker inte att vi ”känner” enheten.” Arborelius gör det helt klart i Dagens artikel att den ende ledaren för kristenheten är påven, och en fråga som allt fler ställer sig med tanke på Ulf Ekmans tillnärmningar till katolicismen är; Är Ulf Ekman och hans allierade beredda att underkasta sig påvens overhöghet, och accepterar de DKK´s krav om den ensidiga ekumenik som förväntas av de ”falska kyrkorna”? Detta är frågor jag inte räknar med att få svar på, men det kan inte vara helt oproblematiskt med påvens och Arborelius uttalanden om detta.

Jag minns att Ekman i en tidigare debattartikel nämnde att han trodde på speciella allianser, eller som han sa det: ”av Anden strategiskt givna allianser”, och är hans vän Arborelius en av dessa allianspartners? Jag vill citera en kommentar från en av bloggens läsare som jag mottog på mail, och jag blev mycket uppmuntrad när jag fick detta mail, för jag hade planerat att skriva om just detta i min första artikel efter semestern! ”Här tycker jag själva kärnfrågan är; ska vi släppa reformationen och dess sola-satser och återvända till Rom - eller stå fast vid att biskopen i Rom inte alls är den självklare och ende samlande gestalt som DKK hävdar och att kristenheten globalt sett alltid bestått av självständiga mindre enheter utan någon annan jordisk 'chef' och överhuvud än Anden? Ulf Ekman borde ju konfronteras med Arborelius krav på underkastelse!”
Ja, Ulf Ekman! Vad menar du om detta, och viktigast av allt, vad menar din församling om detta? Svaret kommer vi kanske inte få på en stund, men Ulf Ekman kommer till Bergen i höst, och jag ska försöka boka tid med mannen som upptar så mycket av min tid och mina tankar. Troligtvis får jag avslag, för han har ju inte svarat på mina brev tidigare, men å andra sidan sa han ju på SVT i vinter att han inte har pratat med ”de som tagit skada” av Livets Ord. Jag ser att det kan finnas vissa möjligheter i alla fall, och kanske man skulle filma intervjuen också...

Rom menar alltså att protestantiska kyrkor och samfund inte är kristna kyrkor, och därmed inte en del av den sanna kristna gemenskapen. Samtidigt öppnar man för ekumeniskt samarbete, men det är värt att lägga märke till att det ska ske på de premisser som kyrkan med stor K dikterar som de också alltid har gjort. Diktera liknar också på ett annat ord som slutar på .....tur, och här har ju den katolska kyrkan bevisat för världshistorien att de så absolut mästrar denna uppgift. Vi återkommer till detta tema i några artiklar framöver, och jag kommer att bevaka dessa makthavares uttalanden och handlingar utöver hösten.

"Billig nåd".
Livets Ords årliga Europakonferens har just avslutats, och som många gånger tidigare har den varit välbesökt. Från hela världen strömmade folk till skandinaviens religiösa metropol i Uppsala, och årets talare kom från lika varierande delar av världen som åhörarna. Allt ifrån judar till "påvens ekumeniska riddare", och från Singapore kom en av Moselagens främsta förkämpare. Livets Ords konferens är inte bara en konferens där man kommer för att höra ordet, men folk kommer också för att få sina direktioner från sina upphöjda stjärnpredikanter. Dessa predikanter (speciellt trosrörelsens) vet hur de ska få fram sitt budskap på det sätt som gör att folk synonymiserar det som sägs med sanningen, men ofta är det bedrägeri. Hur kan jag då påstå något sådant, när 15 000 besökare menar raka motsatsen? Jag ska här ge några korta exempel som gör att jag menar att evangeliet står svagt hos Livets Ord, men jag räknar inte med applåder från de som menar något annat. Detta är mina reflektioner som baserar sig på de predikningar jag sett och hört, de artiklar jag har läst av och med dessa ledare, samt den erfarenhet jag själv har från mina år i denna rörelse. Jag har förståelse för att medlemmar av Livets Ord uppfattar Ulf Ekman som en fantastisk stark gudsman, och när man hör honom predika på sitt auktoritära, frimodiga och övertygande sätt förstår jag att man har den uppfattningen. Jag tänkte själv så i de år jag var ”innanför murarna”, men på utsidan får man vidgade vyer av verkligheten som omger en, och man utsätts inte för de påverkningar (hjärntvätt) som existerar på insidan.

Under rubriken ”Den sanna nåden” predikade Ulf Ekman ett budskap som livetsord.se refererade till som ”ett upplivande budskap om nåd, där Gudsnärvaron var stark.” Jag såg på stora delar av mötet via nätet, och min uppfattning av Ekmans show är av en annan karaktär. Han predikar starkt, men därmed inte sagt att det är riktigt. Han predikar med övertygelse, som i och för sig är bra, men med de egenskaper Ekman besitter klarar han på ett allt för utmärkt sätt övertyga människor om att hans budskap är det enda rätta. (Nu tror jag att jag sa nästan samma sak två gånger, men det får bara vara...)
I mötet kom Ekman med flera dolda och tydliga spark mot den som betecknas som ”nådesförkunnelsen” (se denna och denna också), och när han gör det på sitt ekmanske arroganta sätt kan jag bara inte förstå hur man karakteriserar mötet som ett möte med stark gudsnärvaro.
Läser man på webben hos Livets Ord får man ett förhållandevis positivt intryck av mötet, men ser man mötet på video tror jag att man upplever det annorlunda. Jag ska återge lite av Ekmans uttalanden.

”– Nåden är det viktigaste budskapet i Bibeln, predikade Ulf.
– Det finns inget skönare, starkare, ljuvligare eller härligare än Guds nåd. Där synden finns överflödar Guds nåd mer än någonsin. Men vi ska inte ta nåden för givet utan vi ska vara goda förvaltar av Guds mångfaldiga nåd.
– Nåden är otroligt grundläggande och betydelsefull, fortsatte Ulf.
– Den är det sätt eller det medel varigenom Gud uppenbarar sin kärleks väsen, sin kärlek till oss. Nåd är en oförtjänad gunst, att man känner sig gynnad . Det är en vinst, en benådning, vi har blivit frikända i rätten.”

Problemet är bara att den ekmanske teologien inte är fullt så enkel som man får intryck av här, och de som följt Livets Ord i några år vet att det är otroligt mycket fokus på vad DU MÅSTE göra för att behaga Gud, för om du inte gör ditt yttersta kan du riskera att du inte får andlig och materiell växt, och du hamnar under förbannelse. Produktionskristendom kallas det också. Detta ska jag också se närmare på under hösten när vi ska granska Ekmans evangelium, som är en salig blandning av lag och evangelium. Är då Ekmans nåd den ”sanna nåden”? Mitt svar är nej, och åter nej! Nåd är något som definitivt inte existerat på Livets Ord tidigare under årens lopp, och lagens hantlangare utförde villigt sin gärning gentemot de som inte följde Livets Ords lagar och regler. En av de värsta uttalelserna stod Kong Hee från Singapore för, då han under ett möte berättade för mötesdeltagarna att han hade "en stor nöd i sitt hjärta". Han uppmanade folk att be mot den ”billiga nåden”, och hans uttalande bekräftar flera saker, men jag vill peka på två ting. Det första är att han med detta menar att nåden är något som man ska göra sig förtjänt av, något som inte ska vara gratis, men som ska kosta allt. Det andra är att han visar sitt högmod och förakt gentemot de predikanter som förkunnar Kristus på ett sådant sätt som gör att tusentals människor kommer tillbaka till den första kärleken med Jesus, och detta är mycket allvarligt! En annan aspekt av detta är att jag menar att en uppmaning till att be emot detta är det samma som att uppmana till häxkraft och trolldomskonster, men vi får ta upp detta i en senare artikel. Kontrollerande , dominerande och auktoritära ledare av den kalibern vi ser i den karismatiska trosrörelsen kan vi vara förutan. Jesus hade auktoritet, men han var en tjänare som umgicks med vanligt folk. Han gjorde ingen stjärnspäckad entre´ för att få mest möjligt fokus på sig själv, men han levde och verkade bland folket. Ekmans agenda och evangelium är ett tema där jag kommer att fokusera på en del av dessa problemställningar.



God sensommar! /Andy