Mellan himmel och...

Det blir säkert sommar i Kiruna någon gång. Idag hade vi solsken nästan hela dagen och temperaturerna var tydligt över fryspunkten - man kunde vara ute utan skoteroverall. Det räckte med en vanlig Jacka.
Min son Marcus drömmer om att köra moppe - men först måste han göra körkortet för EU-moppar. Han höll på pluggar och i Vägverkets broschyr "Din Guide til Sveriges vägmärken, trafiksignaler, vägmarkeringar och polismans tecken" hittade jag följande nya skylt:

I Oinakka by med sina 10 hushåll och ca 150 slädhundar behövs en sådan skylt ... men byn ligger vid en enskild väg och jag tror inte att vägverket sätter upp skylter där. Genom att det finns turistföretag och en hundslädtillverkare här i byn har trafiken åtminstone under vintern ökat och skylten skulle vara bra. Dem flesta som besöker byn vet att hundspann kan köra på vägen eller kan komma ut ur tomtutfarterna och är försiktiga och hänsynsfulla. Hittills har det gått bra men ökande hundspannsturism innebär mera startande spann och mera biltrafik till byn. En officell varningsskylt för korsande hundspann skulle vara bra. Det är enklare att köra sakta och bromsa en bil än att stanna ett startande 12-spann.
Men nu ska jag gå ut och fota hur vi bybo löste problemet i väntan på ett officiellt vägmärke.
Så såg skylten ut när den var relativt ny d.v.s. 1994:

Så ser den ut idag:

Vi behöver en ny!

Vad jag har längtat... Sedan den 6/1 befinner sig solen mitt på dagen igen över horisonten här i Kiruna. Men jag har inte kunnat se solen. Oftast var det mulet. Och när det var klart så kom jag först hem på kvällen i mörkret. Vi har en ovanligt mild vinter här uppe i norr. Men inte idag. Det är -25 grader här i Oinakka, himlen är klar - fasti väster syns det redan lite moln.
Jag jobbade idag på min ordinarie arbetsplats och efter lunchen hade jag ett ärende till Radarhill - och därifrån kunde man se solen. Nuförtiden har jag nästan alltid min nya lilla digitalkamera med mig. Jag tog det här fotot:
Än så länge värmer solen inte. Jag hoppas att Milla och Manda hemma i Oinakka också har sett solen.

Milla och Manda kan ha en särskild blick när dem tittar folk i ögonen. Blicken tolkas alltid som "Jag svälter". Dem flesta människor kan inte motstå och ger mina hundar lite mat. Ofta blir jag tillfrågad om det är tillåten att ge min hund en godis. Mina svar varierar. Håller jag på med någon träning så blir det ett nej. Ett nej blir det också om godiset kommer från bordet och är egentligen avsett som människomat. Men ibland när jag träffar folk som har hundgodis med sig och mina hundar inte aktivt tigger (d.v.s. bara tittar på folk utan att knuffa med nosen) så tillåta jag att man ge dem något - men jag vill alltid att mina hundar först ska göra en "konst" som t. ex. dansa eller vacker tass och att dem sedan får ta godiset. Det fungerar i dem flesta fall.
När jag idag kom hem från kvällspromenaden så höll våran guide Bernd på med sina hundar. Han samlade dem omkring sig och gav dem godisbitar. Mina hundar sprang dit, blandade sig i hans lilla flock och precis som hans hundar satte dem sig på ordet "sitz" (Bernd kommer från Tyskland). Bernd blev också svag för deras blick och därför att dem hade varit så duktiga och satt fick dem också en godis. Jag såg direkt på mina två att det var smaskens. Dem "anföll" Bernd för att få mera. Men godisbitarna som Bernd hade i sina fickor var slut. Bernd satte sina hundar tillbaka i hundgårdar. Milla och Manda stannade utanför. Bernd visade mig sitt hundgodis för hård arbetande slädhundar - bitar av strutsfet som han hade fått i Tyskland från en strutsfarm.
Medan vi pratade om viktigheten av utfodring med bra råvaror välte mina hundar hans fodertunna med strutsfet och hann äta några bitar innan vi kunde ingripa. Tyvärr var det inte möjligt att stänga locket ordentligt. Därför fick vi ställa tunnan på hans släp med hundboxar. Hoppas bara att Manda och Milla tål den mängden strutsfet dem hann mumsa i sig…
Dem ska inte få mat ikväll. Har dem ätit godis för arbetande hundar och ska dem också arbeta. Det blir rumssök med lekbelöningar.

För en stund sedan kom jag hem från kvällspromenaden över myrorna vid Oinakka. Termometern hemma hos oss visade -17 grader, på myren var det förmodligen ännu kallare. Det var underbart ute - stjärnklar och norrsken. Jag hade min nya systemkamera med och ville göra fotografier av norrskenet...men lyckades inte (än). Det fanns för många knappar, för många inställningsmöjligheter. När jag valde att fota utan blixt talade den där intelligente kameran om för mig "Motivet för mörkt". Måste lära mig hur jag kan tvinga kameran att fota även om allt är mörkt rund omkring. Nästan varenda turist lyckas ju med sådant!
Men här kommer i alla fall en bild - Milla och Manda med sina täcken som jag köpt för en billig peng på Överskottsbolaget i Kiruna.

Ska nu gå lägga mig och läsa kamerans bruksanvisning innan jag ger mig ut igen för att fota norrskenet.

Det har gått en hel månad utan att jag har skrivit något. Anledningen är nog att jag har varit ganska så upptagen - inte bara med mitt "vanliga" jobb - även med jobbet hemma. Nu när slädhundsäsongen har dragit igång ordentligt så är det mycket jobb hemma. Jag sköter om tvätten av alla turist-handdukar och sovsäckinnerlakan, inköp av turistmat och förbrukningsmaterial som toapapper, diskmedel, stearinljus etc. Då och då, när jag har "ledig", hoppar jag in även med andra arbeten så att någon av våra anställda kan ta ledig. Just nu har vi tre hundförare anställt - Marcus, Torben och Linda, snart ska en fjärde börjar. Kennelhjälpen Rainer jobbar nu också ibland som guide vid fikaturer. Momentan förfogar företaget över ca 90 slädhundar, vi äger 55 och guiderna har tagit med sina egna. Det mår låta som skryt - men dem sista tre veckorna har nästan alla hundar dagligen varit ute på arrangemang. Det finns nu direktflyg från London till Kiruna, massvis med folk från England kommer för att besöka Ishotellet och bokar även hundspannsturer. Jag är imponerad om och om igen över slädhundarnas arbetsiver. Dem har bra aptit och får två gånger om dagen mat, ibland även snacks emellanåt. Rainer är duktig. Han matar hundarna, klippar klo, byter halm i kojorna, skotter hundskit, delar in spannen och håller hundar som behöver vila hemma. Jag uppskattar att han ser individerna bland slädhundarna, vet vem som kan gå med vem i spannet, upptäcker löptiker i tid så att dem kan placeras i egna hundgårdar och ger trötta hundar mera tid för vila. Bara på så sätt är det möjligt att ha en bra hundhållning. Att vara kennelhjälp under högsäsongen är inget barnlek. Man är uppe tidigt på morgonen för att mata hundarna och jobba till sent på kvällen när dem sista hundar kommer hem från norrskensturerna. Varje år får vi mycket email från folk som vill jobba som kennelhjälp hos oss och då gäller det att hitta dem lämpligaste bland alla interesserade. Många har romantiska föreställningar om jobbet med hundarna men är inte medveten om vilket slit det kan blir.
Även våra guider arbetar mycket. Man får inte glömma att dem även jobbar med folk - med turister. Detta är inte enkelt. Fika- och Norrskensturer är ganska snabbt gjord. Ofta sitter 4 gäster på guidens storsläde som dras av 10 - 12 slädhundar. Vid en tältkåta stannar man, guiden serverar kaffe och smörgåsar, alternativt laxsoppa åt gästerna och efter maten går det tillbaka till kenneln. På längre turer får guiden mera kontakt med gästerna och då gäller det att han/hon kan hantera olika personligheter. Det enkla livet utan rinnande vatten och elektricitet, med vedeldning och hämtandet av vatten från sjöar, sova i sovsäk oftast i stugor med bara ett allrum, utedass etc kan upplevas exotiskt för några men jobbigt för andra. Guidens uppgift är inte bara att ta hand om hundarna - även om gästerna och dem kan vara olika "krävande" på sitt sätt.
Under jullovet har Manda och jag också jobbat i turistbranschen. Vi har varit ute på övernattningsturer med turister. Manda har ibland gått i led tillsammans med en erfaren ledarhund. Har man gäster som följer på egna slädar efter guidehundspannet så kör man inte så fort och det var inget problem med Mandas kondition. Många är överraskad att en Australian Shepherd också kan dra hundsläde. Hon älskar detta och i starten är hon lika upprymd som slädhundskompisarna. Jag försöker alltid att få gästerna interesserade i slädhundarna, berättar om dem olika individer och ochså om slädhundarnas liv. Hittills har jag bara haft att göra med ganska lättsamma turister, inga klagåmål och jag fick även några dricks (som jag kanske sparar för en kurs på Hundcampus).
Milla har jag inte haft med på mina turistjobb. Visserligen drar hon också men efter ca 5- 10 km kan hon bli smart. Då springer hon bara med och draglinan back i selen hänger löst. I värsta fall blir hon medsläpad i halsbandet när hon inte längre håller samma tempo som dem övriga hundar i spannet. Kopplar jag lös henne så springer hon i samma fart bredvid eller backom hundspannet - det verkar inget fel med hennes kondition. Men hon är ju inte slädhund och verkar ha mycket mera hjärnceller än resten av hundarna.
Det blev inte så mycket fotografier heller. Min kamera har skärvat ihop. Först hände det bara ute i kylan att delen framför objektivet inte öppnade helt - senare även i rumstemperatur. Och så kalt hade vi faktiskt inte alls i Kiruna - det var plusgrader några dagar före jul! Men snön är kvar även om spåren blev isiga. Jag har skänkt mig en ny digitalkamera för att senare kunna krydda den här bloggen med lite bilder gjorda med min nya kamera. Hoppas bara jag får tid över för detta. Jag prioriterar nämligen mina hundar för bloggandet...