Mellan himmel och...

... och hundslädsäsongen är nu (äntligen!) slut sedan knappt en månad. När jag jobbade som slädhundsguide så har Manda oftast varit med. Hon har sprungit med glädje och iver som en slädhund, oftast med booties på tassarna och ett hundtäcke som skydd mot kylan. Även Milla har varit med några gånger. Hon är nu 7 år gammal och tycker inte längre att det är världans kul att vara med jämt. Hon springer men drar inte. Förmodligen är hon den smartaste hunden av alla. Varför skall man anstränga sig och drar en släde med en mänsklig latmask på?
Båda mina hundar har ett stort rörelsebehov. Under vintern har dem byggt upp musklarna och det märks när man cycklar med dem. Jag har sett andra hundägare cycklar med sina hundar där hundarna anpassar sin hastighet till cycklisten. Mina två hundtjejer - och då menar jag även Milla - tror att man måste drar cyckeln och lägger manken till så fort cyckeln är i rörelse. Dem första två kilometer måste jag konstant bromsa (jag är nämligen lite feg och vill inte tappa kontrollen över cyckeln). Sedan är det bäst att väla en backe som t. ex. Kauppinen backen så att hundarna kan ligga i och jag behöver knappast hjälpa till. Efter den där backen av ca 1 km brukar dem har lugnat ner sej och vi fortsätter sedan på raksträckan i angenehm tempo. Nerförbacke blir det att bromsa igen. Idag på kvällen hade vi +6 grader och jag frös om händerna av allt bromsande. Vi cycklade även ner till pumpstationen där jag tog dem här bilderna:


Torneälven är fortfarande frusen - även om jag inte skulle våga gå ut på isen.
När jag sedan kom hem svalkade sig Manda i resterna av en snöhög.


Jag vet att Sverige är ett avlångt land och att det ska vara varmare söderut... men jag har svårt för att tror att det är sant.