Mellan himmel och...

Idag på söndag var jag ute med ett tikspann för att leverera björkved till en kåta dit våra guider med turisterna brukar köra för att fixa kaffe eller mat över öppen eld. Momentan har vi ingen löptik som är kommandoledare, dvs. en ledarhund som förstår kommandon – inte bara en hund som vågar springa längst fram i ett hundspann. Ronja, 8 år gammal, har varit ledarhund i turistspann. Av en ledarhund i turistspann kräver man bara att dem håller linan sträckt och håller sig framme när man sätta dem övriga hundar i spannet. Dessuton skall turistledarhunden inte bråka och tjafsa med andra hundar – varken från den egna kenneln eller främmande hundar när man möter andra turistspann på spåren.
Manda har visat vid flera tillfällen att hon kan svänga höger och vänster på kommando när det finns spår. Jag har hittills aldrig testat att styra henne i lössnö … men tids nog så ska jag lära henne även detta. Så körde jag med följande spann:

Manda – Ronja
Ar-wen - Melissa
Eo-Wyn - BiBi

Ronja och BiBi är två erfarna veteraner av 8 år och Ar-wen, Winni (Eo-Wyn) och Melissa är 1 år gamla och Manda 2 år. Det var jättebra att ha Ronja framme tillsammans med Manda. När jag spände fast Ronja så la hon sig direkt så som man förväntar sig av en rutinerad turist-ledarhund. Hon var liksom ett ankare för Manda, som fästes bredvid henne. Manda har nämligen benägenheten att vilja följa med mig när jag hämta dem övriga hundar. Hon tar alltid uppgiften på sig att förhindra att någon husky smiter ut ur hundgården. Men är hon ledarhund så ska hon hålla sig framme i spaanet och helst ligger innan starten tills man har alla andra hundar på plats – detta oavsett var jag uppehåller mig. Ronja kan detta och Manda hade ingen annan möjlighet än att stanna kvar hos Ronja. Vet ej om det fanns något liksom en kommunikation mellan mina två ledarhundar. Tills slut låg Manda också i snön och var lugn. Bra – så lär sig Manda inte heller fel beteende. Det är så fast mycket bättre när man har rutinerade äldre hundar som kan lära upp yngre. Inlärning brukar gå mycket fortare så än om man som människa försöker få hunden att förstå.
Så körde jag ut med mitt tjejspann. Det fungerade klockrent – men jag fick trots nysnö i spåren bromsar spannet nästan hela tiden. Mandas stora handikapp som slädhund är hennes tassar och vid dem snöförhållanden som vi hade idag behövde hon booties på igen. Med booties kan hon inte springa lika fort som slädhundarna. Efter en regnig sommar och höst är marken ”vattensjuk” och det märks även nu under den här milda vintern. På flera ställen på myrarna fanns det brunaktiga blöta snöfläckar. Där blev Mandas booties fuktiga och när hon sedan sprang i nysnön så klumpade sig snön på hennes booties. Men bättre detta än att det bildas isklumpar under hennes tassar… Eller jag skulle kanske inse att man inte kan göra en slädhund av en Australian Shepherd…
Idag hade jag framme en ratt och en farthållare. Ni får gissa vem som hade vilken roll…