När man har semester så borde man kanske ha hur mycket bloggtid som helst, men så har det inte riktigt varit. Det finns ju andra saker att göra också.
Altanen är snart färdigmålad, även om det tagit längre tid än normalt pga allt regnande! Grrr..

Men igår simmade i alla fall Cobran för första gången! Jag misstänker att om hon bara får smaken för simmandet så kommer hon att bli galen i vattnet. Jag menar hon är ju galen normalt.

Vi hade varit i skogen i fyra timmar och på hemvägen stannade vi till vid sjön. Boris simmade och njöt som vanligt för fullt av det svalkande vattnet.



Kvar på stranden satt och inväntade sitt lättfångade byte - Boris pinne.

Det har ju blivit en grej nu att han simmar ut - hon stannar kvar och övertar hans pinne när han närmar sig land.

Men så slog det mig. Om jag håller fast Boris i halsbandet samtidigt som jag kastar i en pinne, vad kommer att hända då? Jo, först och främst - Boris blir galen och vill komma loss. Denna hets från Boris sida resulterar i att "elakingen" ser sin chans att roffa åt sig pinnen före honom.
Sagt och gjort. Jag kastar, Boris nästan skriker av iver att komma loss, och Cobran blir upphetsad av detta och ser sin chans.
Det lyckades!

Och lite till ...

Äkta Dobermannstil!




Ikväll ska vi till Ale BK för att träna lite.
Alla tvåans moment sitter inte riktigt ännu, så vi avvaktar lite med att debutera där. Jag hade ju planer på att starta den 29 aug annars, men det kommer vi inte att hinna alltså. Och bråttom har vi faktiskt inte.

Till helgen ska jag (tro det eller ej) åka till Skånespecialen. Och nä - jag ska inte ställa utan bara titta, och hejja på Zeus.

Ja, vi skippade alltså tältet och hyrde alltså en stuga.

VILKEN LYX!
En madrass! Kunna gå upprätt! Tak över huvudet! En altan! En spegel! Ett eluttag! En kaffebryggare!
(jag rörde tidigare ihop pulverkaffe i en mugg med kallt vatten på morgonen, innan Jenny sms´ade att jag kunde komma dit och ta en kopp)

Men som jag alltid sagt: Man ska ha det svårt för att uppskatta det goda!

Stugan.

Utsikt.

Solnedgången från altanen.

En "festbåt" passerar.

Jag har så mycket att skriva och så många bilder att ladda upp, så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Vi har ju tillbringat en helt underbar vecka i Härnösand på Dobfanciers och Grim-Keepers kennelläger.

Vi anlände på fredag kväll - jag, sonen och Cobran. Det regnade och jag var väl inte sådär jättesugen på att slå upp mitt redan helt våta tält.
På klubben skulle de ju anordna både MH och MT under helgen så vi hittade ingen bra plats där vi inte skulle vara i vägen så vi gav upp, och åkte till Sälstens camping istället. Tyvärr hade de inga stugor lediga så vi slog upp vårt lilla tält. Det blev en blöt natt vill jag lova....

På morgonen efter var det så dax för MT. Tyvärr blev inte Cobran godkänd (denna gången) Först blev jag givetvis besviken för hon var väldigt nära de 300 poäng som krävs, men hur konstigt det kanske än låter så är jag jättestolt över min lilla "vilde". Helt otroligt hur mycket de ändrar sig från ett mh till ett mt! (i alla fall min hund) Annars kände jag igen min hund i de flesta situationer måste jag säga. Att hon kan bli arg vet jag, att hon inte vill ha närkontakt med okända vet jag, att hon älskar sin matte över allt annat vet jag, och att hon har fått lära sig att "nära matte ska man vara" .. ja det vet jag också. Tyvärr har jag ganske gjort henne lite för osjälvständig med just det (har jag förstått nu)

Cobran har ju som sagt vissa tillgänglighetsproblem. Det är inte så att hon är ilsken av sig, men hon vill helt enkelt inte ha närkontakt med okända människor. Hälsa går alltså fint så länge ingen tränger sig på henne. Ni som känner henne vet hur stora framsteg hon ändå har gjort.

På sitt mh fick hon treor på hanteringen och hon är glad och trevlig så länge ingen håller fast henne. DET gillar hon inte! Och eftersom hon inte gillar det så har jag inte heller tvingat på henne detta. Hon fungerar ju fint i alla situationer ändå, har jag tyckt. Det skulle jag kanske inte gjort ...

Det som skiljer ett mh från ett mt i hanteringen är själva sättet de hanterar hunden på.
På mh´t klappar och känner de över hunden med löst hängande koppel. Men på ett mt så håller de fast hunden i halsbandet och undersöker benen och tänderna m.m. STOR skillnad för min hund.
Hon gillade ju inte tandvisningen i lydnaden heller, men där har jag lärt henne att sitta fint vid min sida under momentet, så det går utmärkt numera.

Så till korningen alltså.
Först går man runt publiken och sedan kommer en person gåendes mot oss och hälsar. Inga problem. Sedan hälsar testledaren på hunden, tar kopplet och går iväg med hunden. Inga problem där heller.



Men sedan sprack det.
Testledaren tog tag i halsbandet och började känna över Cobran. Hon blev helt chockad och fick fullständig panik över "intrånget" och försökte kasta sig loss.
Här ser man tydligt hur otroligt jobbigt hon tycker det är!



Sedan kommer "leken" - kampandet. Inga problem med matte eller med testledaren så länge han är nära matte (ja, jag har fått höra att jag och Cobra är alldeles för "tighta" - men mer om det senare)




Men när testledaren tog henne i halsbandet igen i kampandet så ville hon inte leka mer med honom, även om det sög ordentligt i kamptarmen.
Fortfarande kul!

Inte längre lika kul!

Ska jag verkligen springa ut till den där fasthållaren?

Okay - lite då för han verkar ju ändå ganska kul!



"JA! Jag vann den! Nu drar jag till matte med den istället"

Avståndslek.



"Nä - min matte är för långt bort!"


Hon lekte alltså inte med Anders på avstånd - trots att han var jätteduktig och uppmanade henne så gott han kunde. I de här förstsa testmomenten blev det alltså nollor på nästan allt, som ni säkert förstår. Lite satt det i även vid "jakten". Hon har ju fått lära sig sedan valpstadiet att "nära matte ska man vara" och det tar tydligen över lite för mycket.
Full fart ut - sedan lika full fart tillbaka till matte.


Sedan försvinner trasan in i ett rör och man ska bla se hur uthållig hunden är på att leta.


"Nä skit i den - nu får jag nog leta rätt på min matte istället"


Sedan ska man testa hundens flockkänsla, och hur den letar rätt på matte m.m.
Ojojoj. Är det något Cobra är bra på så är det just detta!! Hon skulle springa genom eld för att komma till sin matte.
Jag springer iväg.


Tiden går. (man väntar ett tag innan hunden släpps)

"Jag SKA till min matte!"

Full fart rakt in i fiendelägret utan en sekunds tvekan. Matte är ju därinne.

Detta tyckte Cobra var skitkul helt enkelt. Skogen är ju hennes favoritplats.


Mycket vatten och lera var det ...


Sedan kommer det sociala samspelet.
En figur dyker fram ur skogen och uppmanar till lek och man ser hur hunden svarar.
Cobra visste nog inte riktigt om hon skulle försvara matte eller om hon skulle leka.








Sedan vänder han ryggen till och plockar av sig dräkten.

Och Cobran springer direkt fram och börjar leka med dräkten (hon skulle helst tagit kontakt direkt med figuranten)

Hmmmm .. "COBRA LOSS!"

"Okay då - tråkmåns."

När matte går fram nosar hon i alla fall på lite ointresserat på "gubben".


Dumpen - överraskning.
Vad är det där??



Aha - en trasa eller nåt! Kan man slita ned den och leka med den kanske?

Min matte är för rolig alltså. Nu leker vi i skogen igen!


Skramlet - ljudkänslighet.

"Varför stannar du?"

Och varför står du bara där och glor?? - kom så leker vi mer istället!


"Aha - du ville att jag skulle kolla vad det var. Varför sa du inte det direkt?"




Släden.
Man vill se om hunden svarar med aggression. Cobran blev väldigt arg och tyckte den skulle hålla sig borta från hennes matte.










Sedan släpps hunden. Cobran kollar in baksidan - sedan fram och undersöker.




Skottprov. Två passiva skott först. Cobran har aldrig hört skott förutom på mh´t, men var det något jag var säker på så var det att hon var skottfast. Och det var hon.
2 skott i passivitet.


Och två under lek.



Sammanfattning: Jag har en hund som inte gillar när man håller fast och tar i henne, är ointresserad av okända och som kan bli väldigt "argitterad" (blandning av arg och irriterad) men som också är lite för beroende av mig. (mitt fel)
De nämde också att hon studsar en del på mig och det vet ju inte de, men JAG vad det kommer sig. Vi leker inte var för sig, utan tillsammans när vi är ute på våra äventyr. Hon uppmanar alltså mig hela tiden att hänga på i det roliga.

Men vi ska alltså göra om korningen. Men det måste gå minst ett halvår och det måste vara på en ny plats. Jag ska inte "träna" på någonting inför det utan bara försöka visa henne att det inte betyder livsfara att bli hanterad av någon, och att genom sök-träning försöka få henne att arbeta mer självständigt - ut ifrån matte.
Men oavsett hur det går - Cobran är en hund som passar mig som handen i handsken och jag älskar henne så oändligt mycket!!

Nu ska jag strax försöka ladda upp alla andra bilder jag tagit och berätta mer om allt det andra roliga som vi har varit med om under veckan (sök-träning b.la) Och tack till Jenny som fotade åt mig!

För förra sommaren då vi var i Norge, bet Boris i en padda. Det skulle han INTE ha gjort för effekten var omedelbar. Han fradgade och fradgade för att sedan börja spy som en kalv.
Jag hade aldrig sett något liknande och sköljde febrilt hans mun med vatten. Det såg ju hemskt ut!

Men några timmar senare var han som vanligt igen, och jag trodde nog att han aldrig skulle göra om det - att han lärt sin läxa.
Men så var det tydligen inte..

I fredags kväll på kvällspromenaden fick alltså ytterligare en padda sätta livet till. Med samma resultat. Otroligt vilken blixtreaktion det där giftet har! Men denna gången var jag inte så orolig, det är ju inget farligt även om Boris mådde pyton i ca en timmes tid.

Min blixt har pajjat på kameran och jag kände mig dessutom ganska elak som fotade honom när han mådde så illa, så det blev bara en mörk bild på eländet. Men skummar - det gör det!
Rabies!


Annars så har vi tillbringat mycket tid i skogen.
Och ibland har regnet överraskat oss. Inte kul att ha lång väg hem när byxorna klibbar fast på benen.

Filosoferar och spanar efter vilda djur.





Sitter man tillräckligt länge och helt tysta på ett högt berg så får man strax utdelning. (fast jag hade hoppats på nå´t mer spännande djur)
Men ett rådjur for i full sula förbi oss och rakt ned för stupet. Vi blev dock lite överumplade eftersom det kom bakifrån och nästan sprang rakt på oss. Cobra hade inte en chans att följa efter och Boris hade tack och lov kopplet på sig.
Man hör henne skälla lååååångt ifrån rådjuret. Det är så skönt att veta att jag med ett ord kan få henne att vända tillbaka till mig. Tänk vilken frihet hon får bara för det ...

Vi har inte tränat alls i det sista.
Så när Jeanette&Beatrice kom på den magnifika idéen att vi kunde hänga på till Bollebygds BK igår, så var vi givetvis inte sena att haka på.

När jag åker ut så till andra ställen och tränar så är det inte själva momenten jag ser som viktiga att träna på , utan det är FOKUS på matte - trots annan plats och helt okända hundar - som är den absolut viktigaste träningen för mig.
Speciellt då Cobran inte är nämnvärt förtjust i andra raser.
Och att de sedan är supertrevliga och otroligt välkomnande mot nykomlingar som oss på Bea´s klubb försämrar ju inte saken.

Men Cobran skötte sig kanonfint så jag är helnöjd med henne. Hon har tydligen förstått att på träningen så är det hon och jag som gäller - skit i de andra!

Vi fick dessutom prova på helt nya saker också, såsom sittande i grupp och inkallning en och en. (alla hundar satt alltså på en rad och så kallade vi in de, en åt gången)
Visst ryckte det lite i Cobrans kropp när terriertiken jämte drog iväg i full sula men stannade kvar - det gjorde hon! Duktig flicka.

Efter träningen åkte vi hem till Bea och fikade.
Där fick Boris kuta runt med Choppen och Liberty och han befann sig nästan i paradiset. Oj vad han pinkade!
Men som vanligt skrämde han flickorna lite genom sitt klumpiga sätt, och någon Boris-jakt blev det aldrig tal om - trots hans idoga försök. Stackars Boris!

Natten innan detta så sov jag, sonen och hundarna på altanen.
Vi riggade upp en presenning, bar ut kuddar och madrasser och sov som stockar hela natten.
Men på morgonkvisten fick Boris och sonen nog av allt fågelkvitter och kvar blev jag och Cobran.
När jag vaknade satt hon här på bordet och höll koll på omgivningen.
(till vänster på andra bilden syns vårt lilla "kryp-in") Nu är vi redo att tälta!