Jag har fått en hel del frågor om myggen, men jag kan säga att vi hade inga mygg!
Det kan ju vara bra mycket mygg däruppe, så vi hade laddat upp med myggolja, myggspiraler, mygghattar, myggjackor m.m.. Men det kom inte ens till användning. Och det var underbart att slippa alla fästingar!!

Den här dagen skulle vi till Berlevåg, på andra sidan Varangerhalvön.Det är en liten kommun med ca 1 100 invånare. Ska man ta sig dit med bil, så får man först köra över kalfjället (ca 13 mil)och man möts av en sådan här skylt. (denna är tagen när vi kör hem, men det finns en likadan i andra riktningen också)

Den avser alltså vintertid.
Det stormar så på kalfjället och vägen blåser igen med snö, så man får alltså bara köra vissa tider på vintern och då i kolonn efter plogbilar. Vi såg plogbilarna och de var enorma.

Annars är det vanligaste att man tar sig till och från Berlevåg med Hurtigrutten som stannar varje dag, eller med flyg via deras kortbaneflygplats med tre avgångar/ankomster per dag till Kirkenes och Tromsö.

Men vägen är facinerande om man gillar kalfjäll och älvar/sjöar. Det gör jag.




Och renar. (jag kollar fortfarande efter renar i vägkanten när jag kör)


Sedan stannade vi i Berlevåg en stund.
Ett gulligt och väldigt "levande" litet fiskesamhälle vid Barents Hav.

Men stormarna är givetvis hårda och de har fått bygga pirer av tetrapoder - fyrarmade 15 tons betong-kolosser som är sammanfogade enligt ett särskilt system. De har fått klara av våghöjder på nästan 10 m.(9,8 m)



Men idag var vi inte riktigt på humör att "vandra runt" till fots. (våra kroppar var litet möra) så efter ett kort stopp körde vi runt med bilen och tittade istället.
Tanken var att vi skulle upp på en fjällstopp, men när vi såg den vände vi ..

Men nu var vi fikasugna, så vi begav oss hemåt igen och bestämde oss för att stanna på någon fin plats. Efter ett tag fick vi syn på den perfekta fikaplatsen - stranden!
Totalt öde, och allt vi såg var några renar som bökade runt vid havskanten. Här kunde hundarna få rusa av sig i sanden, och vi kunde få njuta i solen. Bad är tyvärr inte att tänka på i ishavet..
Vi tog med oss fika och varsinn stol och satte oss på stranden.
Så vackert!!





Här följer några filmer.
Stranden:


Renar givetvis:




Cobran roade sig med att smyga på Heinz, om och om igen.



Sedan blev det sandbrottning för hela slanten ...







Och lite dragkamp.



Efter ett bra tag beslöt vi oss för att lämna "paradiset" och åka vidare.
Men först ville Cobra fiska öringar. Hon är tokig i att jaga fisk i vattnet, och hade nog kunnat stå här i timmar.


På vägen passerade vi (och stannade vid) flera vackra platser.





Väl hemma igen kom Atle (pappas kusins man) och skar en torkad fisk mitt itu som hundarna fick dela på. Det måste ha smakart underbart, för oj, vad de åt!
Som ni ser på Heinz halva del så var nog fisken ganska stor när den hängdes på tork.


Jag och Atle diskuterar något.


Medans hundarna valde fisk så nöjde jag och Jenny oss med grillad korv och några öl.
Inte helt fel det heller!


Nästa dag var sista dagen innan hemfärd.
Då var vi ju tvugna att göra något som jag lovat både min far och en av mina söner. Nämligen att fiska öring i Meskelv!
Det skulle dessutom trötta ut hundarna (inför den långa resan hem) eftersom vi skulle vandra en bit igen alltså.

Fortsättning följer....

Nu blev vädret bättre för varje dag som gick. Ja, det regnande alltså inte, och temperaturen låg väl på ca 15 grader. Perfekt vandringsväder alltså!

Denna dagen skulle vi nämligen till Angsnes. Det är udden som sträcker sig ut på andra sidan Varangerfjorden. Vi packade ner Triangaköket, kaffe osv och gav oss iväg för en heldagstur.
I vanliga fall kam man ro över fjorden, men det blåste så himla mycket så det fick bli bilen till Karlebotn.
Det är inte långt men det gäller tydligen att att se upp lite extra på vägen.

Vi såg dock inte en enda älg, utan bara renar i vanlig ordning.

Jag tältade här ute som liten, och då rullade sig min dåvarande hund Qaprice i en rutten säl. Inte så kul när man tvingades sova i samma tält. Jag minns att jag försökte tvätta bort det feta späcket i hennes päls med kokt tång. Resultatet blev dåligt.
Död säl skulle vi dock slippa på denna turen.

Sedan började vandringen.
När man väl gick ut mot spetsen, fanns det inte ett hus, inte en människa, bara öppna härliga vidder för hundarna att springa på.





Jenny "tuffar" på.


Även om vi går längs havet så råder det aldrig brist på färskt iskallt dricksvatten.


När vi hade gått ca 3 km stötte vi på ett helt unikt världsminne.
Nämligen Bikkanjárgatillitten som är en förstenad morän (en jordart bildad av en glaciär eller inlandsis) från en istid i början av jordens forntid för ca 600 miljoner år sedan.

600 miljoner år sedan!



Cobra har ingen aning om vad hon står på (och jag tror inte hon bryr sig heller)


Men njuter det gör hon!


Vandringen fortsatte.. Med kortare pauser ibland.



Sedan dök alla havsörnar upp.
Man kan inte annat än att bli facinerad av denna stora mäktiga fågel, när den svävar rakt ovanför ens huvud.





En unge tror jag..


Örnen skrek högt så vi försökte få med ljudet. Men tyvärr hörs bara hur hundarna slafsar vatten i bäcken, i bakgrunden.


Här har vi lagt hundarna så vi kan få smyga på örnar ifred!



Och Jenny blev väldigt örn-inspirerad!


Givetvis finns det får även här. Denna rasen är speciell och heter Vildfår.
Ett av problemen med vanliga får är att de ofta drunknar när floden kommer. De blir alltså kvar på en sanddyna när det är ebb, och sedan kan de inte ta sig iland utan drunknar. Detta fåret kan simma.

Cobran gillar (hmm) får!



När vi kom ut på udden var det dags för fika! Vi hade då gått i några timmar.

Hundarna som säkert sprungit många mil redan, roade sig med att jaga varandra med ett renhorn som trofé.





Men det var inte bara hundarna som hittade renhorn, även om de nöjde sig med ett utan skalle.


Och som sagt. Kyrkan syns från alla platser.


Och minnen från andra världskriget.

Knäppskallen och linslusen Cobra!


Och när vi hade rundat udden, så även Aldon på andra sidan fjorden.


Så nära hem men alltså, men ändå så långt bort.:)Vi hade många timmars vandring kvar.



Efter ytterligare några timmar började energin sina lite och vi beslöt oss för att äta. Jenny vilar benen i ett träd.


Vi måste ha varit väldigt trötta när vi satte igång Trangaköket, för inte en enda bild tog vi här.
Vi försökte också studera kartan för att se vart vi skulle gå tillbaka över ön. Det finns nämnligen många myrar och där vill (kan) man inte gå. Vi trodde att vi skulle fortsätta en bit till..


Ja, det visade sig vara fel och plötsligt kom vi på en gård. Här är ägarna.
Inga hus bara hagar och en stor lada för får.
Nu kändes det i både fötter och ben att vi vandrat i rask takt i 8 timmar! Att vi skulle komma över - tillbaka till bilen rådde det ingen tvekan om. frågan var bara hur mycket omvägar vi skulle behöva ta och hur många myrar vi skulle tvingas vända vid.

Men egentligen spelade det inger roll. Solen går aldrig ned och vila kunde vi göra när vi kom hem! Hundarna sprang fortfarande runt som dårar och lekte. Jag fattar inte var de får all energi ifrån!
Så vi korsade alltså gården och kröp över under igenom massa fårstaket.
Olika stilar att ta sig över/under.




Hjortron kryllade det också av, men tyvärr var de inte mogna ännu. Jag som älskar färska hjortron!


En av hagarna blev rena mh-testen.



Till slut var vi i alla fall tillbaka till platsen där färden började.


Jag och Cobran kramas lite.


Nu hade hela dagen gått och vi återvände "hem". Väl där fick vi höra att bastun stod på. Underbart för våra ömma fötter!

Vad vi inte visste då var att morgondagen skulle bjuda på 20 grader och sol! Dags för nya äventyr alltså, för man kan inte lata sig en sådan vacker dag - ömmande fötter eller ej!

Fortsättning följer ...

Så drog vi då vidare till Vardö. Här levde min farfar.
Idag är det ca 3 000 bofasta på ön.

Vardö är alltså Norges östligaste stad och den enda staden med artiktiskt klimat, vilket innebär att temperaturen aldrig överstiger 10 grader. Denna dagen var det 6-8 grader, blåste och småregnade. Brrr..

För att komma till Vardö måste man köra genom den så kallade "Ishavstunneln". Den är nästan 3 kilometer lång och 88 meter på det djupaste stället. Tunneln var Norges första byggd under havet.
Vi tog ett besök till Vardöhus fästning.



Kung Håkon V Magnusson beordrade bygget som stod färdigt omkring 1300.

Jag gillar egentligen inte "turistattraktioner" men eftersom min släkt levde här under generationer tillbaka så blev det lite mer spännande.
Häxprocessen i Vardö år 1621 var en av de största häxprocesserna i Nordnorge och även hela Norges historia. Under åren 1621 till 1692 dömdes och avrättades 80 kvinnor för samröre med djävulen på Vardöhus fästning.

Än idag skjuter kanonen på fästningen sol-salut (två skott) den dag då solen återkommer i slutet av januri, och alla barnen får då ledigt från skolan resten av dagen. Det är ju så i Finnmark att på sommaren går solen aldrig ned, och på vintern (nov-jan) går den aldrig upp.


Vi gjorde ett fösök att hitta min farfars grav också, men misslyckades. Dessutom höll vi på att frysa ihjäl, så vi begav oss vidare mot Meskelv och huset där min far och andra släktingar bodde.

På vägen dit fick vi syn på spännande grottor i ett berg, och vi var givetvis tvugna att stanna och undersöka de, trots kylan.


Grottan användes förmodligen under kriget, med idag var den mest ett skydd för fåren, för vi vände i öppningen. Doften var inte den godaste!

Andra världskriget drabbade Finnmark hårt, då Kirkenes 1941 låg i frontlinjen, och bombades över trehundra gånger av sovjetiskt flyg. Även Vardö och Vadsö bombades, och fartyg drabbades också.
Tyska Wehrmacht utnyttjade "den brända jordens taktik," med målet att inte låta några resurser tillfalla de sovjetiska trupperna.
Detta innebar att nästan alla byggnader och infrastrukturen i området förstördes.
Ungefär 60 000 civila tvångsevakuerades söderut. Varav min far var en av de. Han var då 19 år gammal.

Innan vi hann fram till Meskelv var vi bara tvugna att besöka den vackra träkyrkan i Nesseby. Här är nästan alla mina släktingar döpta, gifta osv.
Den upprättades 1858 och var en av få byggnader som inte brändes ner under andra världskriget. Anledningen var att den tyske generalen var kristen, så han lät den stå kvar. Kyrkan ligger otroligt vackert ute på en udde och syns nästan ifrån alla platser i Varangerfjorden.



Kyrkogården ligger på en annan plats dock så den skulle vi besöka ett par dagar senare. Men nu frös vi, stank eld och var allmänt trötta, så det fick räcka för idag. En DUSCH framstod som en ljuvlig dröm, så vi begav oss alltså till Atle och Lill Ingrid som bor i pappas barndomshem.
Lill Ingrid är pappas kusin, och de driver idag Varjjat Ferie&Fritid på platsen.
Vi bor i den röda stugan, till vänster om huset.


Vi fick ett varmt mottagande och fick bo i stugan som stod på ängen, så länge vi ville.
Sedan säger Atle "jag har tänt kaminen i stugan och om ni vill basta kan jag sätta igång den också." Försår ni hur underbar den meningen var för oss, som var blöta, genomfrusna och inte hade duschat på flera dagar?

Sagt och gjort. Efter att vi hade installerat oss i stugan, utfodrat hundar osv. tog vi med oss några öl och hoppade vi in i bastun. Mmmmmmmmmm... helt underbart!!


Först hade vi funderingar på att ta ett dopp i havet (vattnet håller 0 grader - året runt) men eftersom det nu spöregnade så räckte det med att stå på altanen för att svalka av sig.
Jenny ser ganska nöjd ut i alla fall.


Den natten somnade vi ganska gott i våra sängar vill jag lova.

Fortsättning följer...

Förra året började jag och Jenny som har Heinz - Cobras helbror att prata om att resa till platsen där min far växte upp - Varangerhalvön.
Jag har längtat dit i så många år, men eftersom vi knappt har några släktingar kvar däruppe (inte några som jag kände i alla fall) så har det inte blivit av. Men det är en oerhört vacker plats om man gillar natur-upplevelser!
Fast långt ....
Härifrån är det ca 280 mil, en väg. Fast med facit i hand så är även själva resvägen en enorm upplevelse.
Denna vägen körde vi:

Etapp 1 gick hemifrån till Jenny i Uppsala. Väl där packade vi in allt ordentligt, planerade lite och var båda två ivriga att komma iväg tidigt nästa morgon.
Etapp 2 gick från Uppsala till Kiruna. Där svängde vi av rakt in i skogen och slog upp tältet.


Efter ett tag närmade vi oss gränsen och landskapet förändrades.





Såhär såg det ut överallt, och vi njöt av resan och stannade ofta för att låta hundarna springa och för att bara titta på alla vackra vyer och plumsa lite i snö.



Fåren och renarna började ploppa upp på vägarna.



Denna etappen upphörde i Alta. Vi var trötta, skitiga och hungriga, så vi lyxade till det med en stuga, där vi kunde duscha och avnjuta en god måltid.


Dagen därpå var vi pigga och redo att försöka nå det första slutmålet - Hamningberg!

Även denna etappen kantades av vidunderliga och ofta helt öde platser där hundarna kunde sträcka ordentligt på benen och dricka kallt kristallklart fjällvatten.





Så närmade vi oss Hamningberg till slut.
Här förändras landskapet återigen och det är som att ha hamnat på månen! Vägen hålls bara öppen under sommartid och vassa klippor och ishavet kantrar den smala slingrande vägen.




Så var vi då framme! Jippie!
Dags att slå upp tältet och börja upptäcka omgivningarna på denna fantastiska plats där vägen tar slut, och man har Ishavet rakt ut och och nästa plats är Antarktis.



Fortsättning följer ....

Jag vet. Jag har varit en urusel bloggare!

Men har man inte uppdaterat på länge så finns det tusen saker attt skriva om, vilket tar tid! och så blir det ingen uppdatering alls istället. Ond cirkel.

Så jag ska inte dra allt som vi gjort utan bara tala om att allt är under kontroll.

Matte blev brutalt inkastad i arbetslivet igen, dottern har gift sig vi tränar inför start i tvåan, och de riktigt långa, vilda skogspromenaderna har tyvärr bliivit alldeles för få.
Det roliga är också att "mina vargar" har fått 6 st valpar men det tråkiga är att de haft ihjäl 16 får.....sägs det!

Vi (jag och Jeanette) hann också besöka Skånespecialen och det var jättekul att träffa fler bloggare och att bli anfallna av en mycket ARG struts. Tur det var staket.

På torsdag är det träning igen, och då ska jag försöka ta lite färska bilder också!