Nu blev vädret bättre för varje dag som gick. Ja, det regnande alltså inte, och temperaturen låg väl på ca 15 grader. Perfekt vandringsväder alltså!

Denna dagen skulle vi nämligen till Angsnes. Det är udden som sträcker sig ut på andra sidan Varangerfjorden. Vi packade ner Triangaköket, kaffe osv och gav oss iväg för en heldagstur.
I vanliga fall kam man ro över fjorden, men det blåste så himla mycket så det fick bli bilen till Karlebotn.
Det är inte långt men det gäller tydligen att att se upp lite extra på vägen.

Vi såg dock inte en enda älg, utan bara renar i vanlig ordning.

Jag tältade här ute som liten, och då rullade sig min dåvarande hund Qaprice i en rutten säl. Inte så kul när man tvingades sova i samma tält. Jag minns att jag försökte tvätta bort det feta späcket i hennes päls med kokt tång. Resultatet blev dåligt.
Död säl skulle vi dock slippa på denna turen.

Sedan började vandringen.
När man väl gick ut mot spetsen, fanns det inte ett hus, inte en människa, bara öppna härliga vidder för hundarna att springa på.





Jenny "tuffar" på.


Även om vi går längs havet så råder det aldrig brist på färskt iskallt dricksvatten.


När vi hade gått ca 3 km stötte vi på ett helt unikt världsminne.
Nämligen Bikkanjárgatillitten som är en förstenad morän (en jordart bildad av en glaciär eller inlandsis) från en istid i början av jordens forntid för ca 600 miljoner år sedan.

600 miljoner år sedan!



Cobra har ingen aning om vad hon står på (och jag tror inte hon bryr sig heller)


Men njuter det gör hon!


Vandringen fortsatte.. Med kortare pauser ibland.



Sedan dök alla havsörnar upp.
Man kan inte annat än att bli facinerad av denna stora mäktiga fågel, när den svävar rakt ovanför ens huvud.





En unge tror jag..


Örnen skrek högt så vi försökte få med ljudet. Men tyvärr hörs bara hur hundarna slafsar vatten i bäcken, i bakgrunden.


Här har vi lagt hundarna så vi kan få smyga på örnar ifred!



Och Jenny blev väldigt örn-inspirerad!


Givetvis finns det får även här. Denna rasen är speciell och heter Vildfår.
Ett av problemen med vanliga får är att de ofta drunknar när floden kommer. De blir alltså kvar på en sanddyna när det är ebb, och sedan kan de inte ta sig iland utan drunknar. Detta fåret kan simma.

Cobran gillar (hmm) får!



När vi kom ut på udden var det dags för fika! Vi hade då gått i några timmar.

Hundarna som säkert sprungit många mil redan, roade sig med att jaga varandra med ett renhorn som trofé.





Men det var inte bara hundarna som hittade renhorn, även om de nöjde sig med ett utan skalle.


Och som sagt. Kyrkan syns från alla platser.


Och minnen från andra världskriget.

Knäppskallen och linslusen Cobra!


Och när vi hade rundat udden, så även Aldon på andra sidan fjorden.


Så nära hem men alltså, men ändå så långt bort.:)Vi hade många timmars vandring kvar.



Efter ytterligare några timmar började energin sina lite och vi beslöt oss för att äta. Jenny vilar benen i ett träd.


Vi måste ha varit väldigt trötta när vi satte igång Trangaköket, för inte en enda bild tog vi här.
Vi försökte också studera kartan för att se vart vi skulle gå tillbaka över ön. Det finns nämnligen många myrar och där vill (kan) man inte gå. Vi trodde att vi skulle fortsätta en bit till..


Ja, det visade sig vara fel och plötsligt kom vi på en gård. Här är ägarna.
Inga hus bara hagar och en stor lada för får.
Nu kändes det i både fötter och ben att vi vandrat i rask takt i 8 timmar! Att vi skulle komma över - tillbaka till bilen rådde det ingen tvekan om. frågan var bara hur mycket omvägar vi skulle behöva ta och hur många myrar vi skulle tvingas vända vid.

Men egentligen spelade det inger roll. Solen går aldrig ned och vila kunde vi göra när vi kom hem! Hundarna sprang fortfarande runt som dårar och lekte. Jag fattar inte var de får all energi ifrån!
Så vi korsade alltså gården och kröp över under igenom massa fårstaket.
Olika stilar att ta sig över/under.




Hjortron kryllade det också av, men tyvärr var de inte mogna ännu. Jag som älskar färska hjortron!


En av hagarna blev rena mh-testen.



Till slut var vi i alla fall tillbaka till platsen där färden började.


Jag och Cobran kramas lite.


Nu hade hela dagen gått och vi återvände "hem". Väl där fick vi höra att bastun stod på. Underbart för våra ömma fötter!

Vad vi inte visste då var att morgondagen skulle bjuda på 20 grader och sol! Dags för nya äventyr alltså, för man kan inte lata sig en sådan vacker dag - ömmande fötter eller ej!

Fortsättning följer ...