Jag har så mycket att skriva och så många bilder att ladda upp, så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Vi har ju tillbringat en helt underbar vecka i Härnösand på Dobfanciers och Grim-Keepers kennelläger.

Vi anlände på fredag kväll - jag, sonen och Cobran. Det regnade och jag var väl inte sådär jättesugen på att slå upp mitt redan helt våta tält.
På klubben skulle de ju anordna både MH och MT under helgen så vi hittade ingen bra plats där vi inte skulle vara i vägen så vi gav upp, och åkte till Sälstens camping istället. Tyvärr hade de inga stugor lediga så vi slog upp vårt lilla tält. Det blev en blöt natt vill jag lova....

På morgonen efter var det så dax för MT. Tyvärr blev inte Cobran godkänd (denna gången) Först blev jag givetvis besviken för hon var väldigt nära de 300 poäng som krävs, men hur konstigt det kanske än låter så är jag jättestolt över min lilla "vilde". Helt otroligt hur mycket de ändrar sig från ett mh till ett mt! (i alla fall min hund) Annars kände jag igen min hund i de flesta situationer måste jag säga. Att hon kan bli arg vet jag, att hon inte vill ha närkontakt med okända vet jag, att hon älskar sin matte över allt annat vet jag, och att hon har fått lära sig att "nära matte ska man vara" .. ja det vet jag också. Tyvärr har jag ganske gjort henne lite för osjälvständig med just det (har jag förstått nu)

Cobran har ju som sagt vissa tillgänglighetsproblem. Det är inte så att hon är ilsken av sig, men hon vill helt enkelt inte ha närkontakt med okända människor. Hälsa går alltså fint så länge ingen tränger sig på henne. Ni som känner henne vet hur stora framsteg hon ändå har gjort.

På sitt mh fick hon treor på hanteringen och hon är glad och trevlig så länge ingen håller fast henne. DET gillar hon inte! Och eftersom hon inte gillar det så har jag inte heller tvingat på henne detta. Hon fungerar ju fint i alla situationer ändå, har jag tyckt. Det skulle jag kanske inte gjort ...

Det som skiljer ett mh från ett mt i hanteringen är själva sättet de hanterar hunden på.
På mh´t klappar och känner de över hunden med löst hängande koppel. Men på ett mt så håller de fast hunden i halsbandet och undersöker benen och tänderna m.m. STOR skillnad för min hund.
Hon gillade ju inte tandvisningen i lydnaden heller, men där har jag lärt henne att sitta fint vid min sida under momentet, så det går utmärkt numera.

Så till korningen alltså.
Först går man runt publiken och sedan kommer en person gåendes mot oss och hälsar. Inga problem. Sedan hälsar testledaren på hunden, tar kopplet och går iväg med hunden. Inga problem där heller.



Men sedan sprack det.
Testledaren tog tag i halsbandet och började känna över Cobran. Hon blev helt chockad och fick fullständig panik över "intrånget" och försökte kasta sig loss.
Här ser man tydligt hur otroligt jobbigt hon tycker det är!



Sedan kommer "leken" - kampandet. Inga problem med matte eller med testledaren så länge han är nära matte (ja, jag har fått höra att jag och Cobra är alldeles för "tighta" - men mer om det senare)




Men när testledaren tog henne i halsbandet igen i kampandet så ville hon inte leka mer med honom, även om det sög ordentligt i kamptarmen.
Fortfarande kul!

Inte längre lika kul!

Ska jag verkligen springa ut till den där fasthållaren?

Okay - lite då för han verkar ju ändå ganska kul!



"JA! Jag vann den! Nu drar jag till matte med den istället"

Avståndslek.



"Nä - min matte är för långt bort!"


Hon lekte alltså inte med Anders på avstånd - trots att han var jätteduktig och uppmanade henne så gott han kunde. I de här förstsa testmomenten blev det alltså nollor på nästan allt, som ni säkert förstår. Lite satt det i även vid "jakten". Hon har ju fått lära sig sedan valpstadiet att "nära matte ska man vara" och det tar tydligen över lite för mycket.
Full fart ut - sedan lika full fart tillbaka till matte.


Sedan försvinner trasan in i ett rör och man ska bla se hur uthållig hunden är på att leta.


"Nä skit i den - nu får jag nog leta rätt på min matte istället"


Sedan ska man testa hundens flockkänsla, och hur den letar rätt på matte m.m.
Ojojoj. Är det något Cobra är bra på så är det just detta!! Hon skulle springa genom eld för att komma till sin matte.
Jag springer iväg.


Tiden går. (man väntar ett tag innan hunden släpps)

"Jag SKA till min matte!"

Full fart rakt in i fiendelägret utan en sekunds tvekan. Matte är ju därinne.

Detta tyckte Cobra var skitkul helt enkelt. Skogen är ju hennes favoritplats.


Mycket vatten och lera var det ...


Sedan kommer det sociala samspelet.
En figur dyker fram ur skogen och uppmanar till lek och man ser hur hunden svarar.
Cobra visste nog inte riktigt om hon skulle försvara matte eller om hon skulle leka.








Sedan vänder han ryggen till och plockar av sig dräkten.

Och Cobran springer direkt fram och börjar leka med dräkten (hon skulle helst tagit kontakt direkt med figuranten)

Hmmmm .. "COBRA LOSS!"

"Okay då - tråkmåns."

När matte går fram nosar hon i alla fall på lite ointresserat på "gubben".


Dumpen - överraskning.
Vad är det där??



Aha - en trasa eller nåt! Kan man slita ned den och leka med den kanske?

Min matte är för rolig alltså. Nu leker vi i skogen igen!


Skramlet - ljudkänslighet.

"Varför stannar du?"

Och varför står du bara där och glor?? - kom så leker vi mer istället!


"Aha - du ville att jag skulle kolla vad det var. Varför sa du inte det direkt?"




Släden.
Man vill se om hunden svarar med aggression. Cobran blev väldigt arg och tyckte den skulle hålla sig borta från hennes matte.










Sedan släpps hunden. Cobran kollar in baksidan - sedan fram och undersöker.




Skottprov. Två passiva skott först. Cobran har aldrig hört skott förutom på mh´t, men var det något jag var säker på så var det att hon var skottfast. Och det var hon.
2 skott i passivitet.


Och två under lek.



Sammanfattning: Jag har en hund som inte gillar när man håller fast och tar i henne, är ointresserad av okända och som kan bli väldigt "argitterad" (blandning av arg och irriterad) men som också är lite för beroende av mig. (mitt fel)
De nämde också att hon studsar en del på mig och det vet ju inte de, men JAG vad det kommer sig. Vi leker inte var för sig, utan tillsammans när vi är ute på våra äventyr. Hon uppmanar alltså mig hela tiden att hänga på i det roliga.

Men vi ska alltså göra om korningen. Men det måste gå minst ett halvår och det måste vara på en ny plats. Jag ska inte "träna" på någonting inför det utan bara försöka visa henne att det inte betyder livsfara att bli hanterad av någon, och att genom sök-träning försöka få henne att arbeta mer självständigt - ut ifrån matte.
Men oavsett hur det går - Cobran är en hund som passar mig som handen i handsken och jag älskar henne så oändligt mycket!!

Nu ska jag strax försöka ladda upp alla andra bilder jag tagit och berätta mer om allt det andra roliga som vi har varit med om under veckan (sök-träning b.la) Och tack till Jenny som fotade åt mig!