Elins Manchesterresa

Ibland när jag pratar med kompisar i Sverige så känns dte som att dom tror att ag lever ett slags lyxliv här i manchester och att jag och mina vänner svassar runt på massa fascionabla ställen och umgås med Rio Ferdinand. Minst. Så är det ju inte! Mesta tiden är det likadant att leva här som att bo i Sverige, bara att man pratar engelska och betalar saker i pund och inte förstår varför man skall ha heltäckningsmatta och två olika kranar för kall- och varmvatten i badrummet. På det här temat skrev jag ett meddelande till en kompis häromdagen. För den som tror att en utekväll för mig alltid innebär gratis drinkar i baren på Cloud 23 i Hilton Tower så kommer här sanningen - Exklusivt! Sanningen om en utekväll i Elins Manchesterliv!

Sometimes it is easy to get an idea about how fantastic a night will be and how much fun you and your friend are going to have. But instead of having fun you find yourself being the only one drinking cocktails when everyone else is drinking their beer and suddenly it just feels wrong. Not because there is anything wrong with beer but more that it feels wrong drinking cocktails on your own. And you are already tired from a long day at work and the bar is too full of people and too hot and loud. And then some strange, scary person starts talking to your friend and you try to interupt but it does not help and you find yourself listening to some even stranger person talking about how he sold a car to Wayne Rooney's brother and all you want to do is to ask why he thinks you would ever find this interesting because you are not a ManU fan to start with and are not impressed by cars nor by football player's brothers. And you secretly think all car sales persons are unhonest and should be ashamed of themselves. And suddenly the alternatives seem to be to drink enormous amounts of cocktails, go home or do something else drastical. But then you remember that you and your friend had decided to have a great night out and you are finding the guy she is talking to more scary by the minute so don't want to leave her alone. But the bar does not really have a collection of cocktails and you would still be the only perosn drinking them so that alternative fails as well. So do something drastical is the remaining choice. So you get rid of the scary men and then you move somewhere else. But the cocktail mood is gone

När man bor utomlands finns det speciella regler för hur man betalar tillbaka sitt studielån. Förr fick man betala en viss procent av sin skuld oavsett vad man gjorde utomlands eller vilken inkomst man har. Nu är dom lite snällare men det är fortfarnde bökigt.

Innan jag skulle flytta till England så ringde jag CSN och frågade om de ville veta att jag skulle flytta utomlands. Det var de inte så intresserade av sa dom för dom skulle få alla uppgifter dom ville ha från Skatteverket i sinom tid. Så länge som mitt årsbelopp grundades på inkomster under år då jag mestadels varit i Sverige så skulle det inte vara någon skillnad. Så det var de 2 första åren jag bodde här. Under tiden höll jag nästan på att glömma bort att de sagt att något annat skulle hända sen och jag hade definitivt glömt bort vad det var som skulle hända då.

Förra året fick jag ett brev från dom i oktober därde frågade mig om jag ville betala av min skuld baserat på skuldens storlek eller min inkomst under 2007. Om jag valde baserat på inkomst var jag tvungen att styrka min inkomst. Inte så svårt tänkte jag och cyklade iväg till mitt lokala skattekontor här för att få utdrag ur skatteregister (eller vad det nu kan heta). Här uppstod egentligen första problemet - här går skatteåret mellan 1 april och sista mars medans det i Sverigebeaseras på kalenderår. Men jag tänkte att Nåja, de får väl helt enkelt anta att jag tjänade lika mycket pengar första kvartalet 2005 som först kvartalet 2006. Men i mitt brev som jag skickade med skrev jag ändå en förklaring.

Hur som helst - på Skattekontoret var de helt frågade, man kan säga att de fattade ingenting. När jag sa att jag undrade om jag kunde få ett utdrag från deras register som visade all min beskattningsbara inkomst från föregående skatteår tittade de på mig som jag var en ekonomisk brottsling som försökte begå nått bedrägeri. De hänvisade mig till kundtjänst via telefon. När jag fått tag i dom så fick jag förklarat vad jag ville, men de fattade fortfarande inte. Till slut kom det fram att några sådana uppgifter hade de inte. När jag försökte fråga hur de kunde räkna ut folks skatt om de inte hade sådana uppgifter blev det stor förvirring och de sa att det baserades på min P60 som jag får från min arbetsgivare. P60 är ungefär som årsuppgift man får från arbetsgivaren i Sverige. Det står vad man har tjänat och vad man har betalat för skatt. Jag var fortfarande väldigt frågande. Jag ahde tidigare förstått att om man tycker att man betalat fel skatt får man reda ut det själv, man deklarerar inte alls som hemma. Jag la därför ner den här diskussionen eftersom jag hade börjat känna mig som en väldigt dryg svensk som tycker att allt skall fungera som i Sverige. Jag bad däför lite om ursäkt och sa att jag skulle prata med min arbetsgivare.

Kanske ber inte så många dom om ursäkt för då blev de mycket hjälpsamma och lovade skicka ett brev som förklarade att P60 var det officiella dokumentet. Jag tackade och skickade med brevet till CSN.

Jag gick sedan till min arbetsgivare som är universitetet. De betalar mig snällt för att jag av min godhet ställer upp som labbassistent då och då. Det blir ju inte många timmar men det är ett helt ok extrajobb. Jag fick min P60 och skickade med den till CSN.

Nästa uppgift som skulle styrkas var avsaknad av inkomst. Jag insåg att CSN skulle tycka dte var konstigt att jag inte tjänade mer pengar och insåg att det var läge att förklara att min huvudsakliga inkomst här är ett skattefritt stipendium. Jag tågade därför iväg till Student Services Centre för att be om ett sånt intyg. De förstod inte riktigt men skulle göra vad de kunde. Brevet var tvungen att beställas och tog 3 dagara att producera. Nåja, 3 dagar senare kom jag för att hämta det och det handlade om nått helt annat. 3 timmar senare hade jag fått ett brev som i alla fall nämnde stipendie, annual amount och en adress och telefonnnummer om de skulle ha fler frågor. Brevet åkte med till CSN.

Jag hade sålunda ett brev som förklarade alla mina papper, ett intyg på min inkomst, ett intyg på att skatteverket ansåg detta vara det officiella intyget på min inkomst, ett intyg på att jag uppehöll ett stipendium samt CSNs formulär. Alltihop skickades iväg.

2 veckor senare kom CSNs svar. Ansökan avslogs eftersom jag inte styrkt min inkomst eller brist på sådan. Jag blev fundersam. Jag fick också veta att jga kunde överklaga. Detta följdes av en 2 veckor lång jakt på någon från CSN som kunde svara på varför. De flesta jag pratade med citerade bara brevet som de skickat mig rakt av. Jag försökte fråga vad det var som fattades men allt jag fick som svar var att jag inte styrkt min inkomst. Till slut blev jag galen och sa att de måset ju ha hundratals personer som betalar tillbaka studielån varje år som bor utomlands och de måste ju ha någon slags aning om vad de skickar in för papper. Jag fick då prata med damen som var ansvarig för England men hon sa samma sak, ansökan hade avslagits eftersom jag inte styrkt min inkomst men hade jag kompletterande uppgifter fick jag gärna skicka in dom. Men vad saknas! skrek jag i örat på henne men det fick jag inget svar på. Frustrationen var stor. Till slut skrev jag ner alltihop i ett mail och bad dom förklara varför det skulle vara så krångligt och vad som saknades.

Till min stora förvåning fick jag svar men svaret var kanske inte vad jag väntat mig. Jag hade glömt styrka inkomst av näringsverksamhet och av ränta på inkomst. Jaha, hur skall man styrka det när man ingen näringsverksamhet har? Jag fick skriva ett brev till CSN och lova och svära att jag inget företag hade. Ränteinkomst skulle bli lättare trodde jag. Jag gick tull mitt lilla bankkontor, köade alldeles för länge och sa sen som det var att jag ville ha något papper som visade vad räntan på mitt bankkonto varit föra året. Nehej, det gick inte! Det kunde man INTE få. Detta fick jag veta efter att ha förklarat i ungefär en kvart. Jag kunde dock beställa mina bankutdrag för 5 pund styck och då kunde jag ju själv räkna samman alla poster som var ränta, föreslog damen glatt! Helt uppgiven över alltings allmänna tokighet gick jag tillbaka och funderade. Jag övervägde att återigen försöka kontakta CSN men insåg att jag nog fått så mycket hjälp jag skulle få.

Jag hittade däremot mina bankutdrag i sin pärm hemma och döm om min förvåning när utdraget från April för det ena kontot hade en liten extra notis där det stod Samlad ränta betalad till kontot under skatteåret var xx.xx pund. Jaha!? Så det var tydligen intye så konstiogt som tanten på bankkontoret gav sken av... Pappret fick åka med till CSN. På det andra kontot fick man inte sånna uppgifter så då fick jag skicka med alla månadssummeringar. Håhåjaja. CSN fick således en diger bunta papper.

Svaret kom till slut och äntligen hade jag klarat av att övertyga dom om att dom hade alla uppgifter dom kunde få. De hade dock skrivit en liten kommentar i stilen Egentligen har du ju inte visat din avsaknad av inkomst från näringsverksamhet men det du skriver tyder ju på att du skanar sådan inkomst så vi låter det väl gå då. (OBS! Detta är inte ett ordagrant citat :-) ) Pjuh! Så då blir jag inte ruinerad nästa år heller då med andra ord

Funderar nästan på att skapa en extrablogg bara för saker som gör mig glad. Det skulle vara bra att ha ibland när saker och ting känns besvärliga. Idag är jag glad för ett inköp jag gjort.

I ett avsnitt av Vänner, tror det är The One With The Blind Dates (Avsnitt 14, säsong 9) har Rachel på sig ett par fantastiska handskar. Det är liksom i plommonfärgat skin men mellan fingrarna är skinnet i en annan nyans. Så tjusiga! Jag har drömt om ett par sedan dess. Med lite initiativförmåga hade man ju kunnat ta reda på vad det var för märke och så men det kändes som att de säkert var hysteriskt dyra och det bara skulle bli deprimerande att få veta att man aldrig skulle kunna ha råd med dom. Bätre då att fortsätta drömma.

Jag såg ett par en gång som var näääästan så fina som Rachels. De hade olikfärgat skin, men de var både dyra och jättesmå och ändå bara nästan rätt.

Nu har jag dock hittat ett bra substitut. Jag såg dom igår och tänkte först Vad sjutton skall jag med skinhandskar till i September? Men min shoppingfilosofi är definitivt att ju längre man letat eller suktat efter något, desto mer motiverat är inköpet. Så idag gick jag tillbaka och köpte dom. Med tanke på priset kunde det inte ha blivit bättre. 6 pund på Primark!

Vet inte hur lätt det är att se men de är lila och skinnet är genombrutet i mönster. Tyget under är rosa. Charmerande!

Jag har flyttat ifrån grottstället till studentboende på Caves Lane. Nu bor jag på väldigt mycket trevligare Castle Road med Anneke, Ben och Alex. Anneke är från Holland och de andra två är engelsmän. Anneke och Ben jobbar också på Unilever och jag lärde känna Anneke genom onsdags-badmintonen. (Hon har förresten lärt mig att Vi har spelat badminton på nederländska heter Wij hebben gebadmintont. Hur coolt som helst att man bara kan göra verb av vad som helst så där. Getafeltennist är annars mitt nya favoritverb, dåtidsform av att spela bordtennis. Gillar det nederländska språket!) Ben är udda genom att han vägrar gå på Salsa och Alex är hemskt udda genom att han inte jobbar på Unilever.

Flytta var lite meckigt. Jag hade en stor väska med mig när jag kom till Bedford men sedan har jag varit tillbaka i Manchester och hämtat grjejer som jag saknade och jag har varit en sväng i Sverige och handlat lite saker och jag har samlat på mig några kökssaker men framför allt alldeles för dyra klänningar och ett antal par skor här. Så mycket saker var det. Jag kom snabbt fram till att dte skulle krävas en bil, men jag kom inte på någon som har bil som skulle kunna tänkas vilja hjälpa till så det blev taxi. Jag packade ihop mig och städade ur rummet och tittade på alla väskorna. Det var jättemånga! jag beslöt att gå till nya stället med lite grejjer först och kolla in läget. jag gick och jag gick... och hittade till slut rätt. Väl där insåg jag dock att jag inte kunde öppna dörren. jag vred nyckeln åt alla möjliga håll men inget hjälpte. Dörren öpppnade sig inte! Till slut hörde jag ljud innifrån och tänkte att det började bli lite pinsamt. Jag ringde på och Alex öppnade. han lärde mig det hemliga tricket och dte var jättelätt, men skulle bara dra lite i dörren.

Lämnade av mina grejjer, pratade lite med mina vänner och begav mig tillbaka mot Caves Lane. Packade ihop dte sista och lyckades till och med komma mig för att dammsuga rummet. Lämnade det med lite sorg i alla fall, dte kändes nästan som ett hem till slut. Lite murket och ionte så trevligt, men ett hem likaså. I köket mötte jag Richard. Richard är helt övertrevlig och kan prata så det räcker för hela Bedford. Han var väldigt allvarlig och tog i hand och sa Adjö, då fröken! Hmm, kanske inte, men nästan.

Ringde en taxi. Jag hade ungefär 0 batteri kvar så jag var ororlig att det inte skulle vara nog för att hag skulle hinna säga vart taxin skulle åka. Det hann jag. Tog alla mina femtioelva väskor och gick ut och väntade. Taxin kommer... och kör förbi. Kommer tillbaka, jag vinkar, han skakar på huvudet och kör förbi. Ställer sig allra längst ner på gatan. Jag blir förvirrad. jag hade inte sett en taxi på den gatan sedan jag flyyatde in men visst skulle det kunna vara någon annan som också bokat samma dag. Så jag väntade lite till. Telefonen pep om att batteriet var kassare än någonsin. lyckades till slut ringa upp igen. Ojdå, sa telefonisten, han ahde visst skcikat chauffören fel. 20 minuter senare var han i alla fall där och körde mig till mitt nya hem.

Öppnade utan problem dörren och släpade in mina väskor. Började fixa lite i köket och skulle sen gå upp för trappan. Där låg dte en lapp om att mina nya house mates var på puben. De hade ritat kart a och allt. jag går om ett tag, tänkte jag. Snart kom det meddealnde från en av dom om att de var på en annan pub och då tänkte ajg att om de nu var så snälla och ansträngde sig för att bjuda in mig så fick jag väl bjuda till lite och gå. Så jag tågade iväg med kartan och deras beskrivning.

Det var trevligt på puben The Castle där vi var men snart gick vi vidare till The Ship. Där hade en av de andra holländska tjejerna sitt avskedsparty eftersom hon skulle tillbaka till Leiden. jag gillar inte henne så mycket men de andra skulle ju dit och man kan ju sopm sagt försöka bjuda till ibland. Mna kan säga att dte var en högst intressant upplevelse. Det var en riktigt rälig typ där som förskte sälja sin BMW han köpt för dom 8 veckor (!) han skulle vara i Enland (MIFFO!) Han försökte sälja den till min vänlige housemate Ben. Jag satt och pratade Cricket (!) med en annan kille och plötsligt hör vi "Very nice and clean door" och vi började garva. Vi blev helt förvirrade. Vi trodde att de pratade om en bil, men vem bryr sig om ifall dörrarna är fina och rena?

Så vi började retas med honom och frågade vad de pratade om och han var helt stel oh fattade inga skämt. Då sa han som jag pratade med till mig "Maybe it's his girlfiend he is trying to sell!"
Det hade ju inget med nått annat att göra men det var jätteskoj eftersom den där typen var spå superdryg.

Han tröttnade då på oss och vände sig om till Ben och sa "And the water pump broke so that has been fixed". Och vem som helst som sett Macken kanske kan tänka sig kombinationen flickvän och vattenpump.... "Det är vattenpumpen Gerd..." Som jag genast började sjunga och killen jag pratade med fattade inget men skrattade han med och sedan översatte jag och vi låg dubbla över bordet och skrattade. (Har jag sagt att det här var den andra pubemn vi var på och att jag inte tål särskillt mycket alkohol? ) Tråkkillen satt fortfarande där och såg helt överlägsen och uttråkad ut. Kanske är vi inte så smarta vi andra, men vi kan i alla fall ha skoj!

Sen började tråkkilen berätta för Ben om sin punkterade lunga och då var jag tvungen att SPRINGA hem, jag stod inte ut en sekund till! Men jag hade ju flyttat in några timmar tidigare så jag hittade inte hem. Nåja, Bedford är inte stort så dte var ju bara att gå lite planlöst och sedan hitatde jag en välkänd gata. När jag väl kom hem kunde jag dock inte öppna dörren. jag provade alla möjliga saker men dörren ville bara inte öppna sig. Så vad skulle man göra? Kunde ju inte gå tillbaka till puben för jag hittade ju inte dit och jag hade ju ingen annan stans att gå. Satte mig helt enkelt på trappan och väntade. Det tog inte så länge innan de andra kom hem men... Jag gjorde väl inte så bra första intryck kan man säga...