Elins Manchesterresa

Jag tittade just när jag senaste skrev något här. I november... Det var en stund sedan. Det var ungefär då jag började fundera på att på allvar skriva min avhandling.

Avhandling är det värsta jag skrivit i mitt liv. Jag har absolut inte svårt att skriva, jag kan skriva en uppsats om vilket ämne som helst. Men på något vis var den där avhandlingen särskillt svår. Det hade väl lite att göra med att jag var osäker på om det jag gjort var bra nog och att jag kände att jag inte hade någon koll på vad man skulle skriva och hur. En svensk avhandling hade jag nog kunnat knåpa ihop, men det här var nytt och komplicerat och bara allmänt jobbigt.

Allting blev liksom lite tristare. Livet blev lite gråare. Det tråkiga lite tråkigare och det roliga lite mindre skoj. Jag skall nog filosofera mer om det en annan dag. På sätt och vis tror jag att det är bra att minnas för att påminna sig själv om hur riktigt ruskigt hemskt dte var men att man ändå kom ut på andra sidan, ganska mycket som sig själv.

För nu är jag på andra sidan, ungefär med en månads marginal. Jag har en viva kvar och en examenshögtid men jämfört med månader och månader av skrivande kommer några timmars viva (som muntlig examination) och en examneshögtid som säkert är långtråkig men inte kräver någon insats från mig, inte kännas som något mer än formaliteter. Man kan ju hoppas. Den där vivan gör mig nervös och jag tror fortfarande att jag kommer bli underkänd. Men neeeej, så kan det ju inte bli. Mitt swipe card på AstraZeneca säger redan Dr Elin Karlsson, så det är klart det blir så! Och sen får jag mitt namn i guldbokstäver på ryggen av en bok. INte illa det!

Funderar nästan på att skapa en extrablogg bara för saker som gör mig glad. Det skulle vara bra att ha ibland när saker och ting känns besvärliga. Idag är jag glad för ett inköp jag gjort.

I ett avsnitt av Vänner, tror det är The One With The Blind Dates (Avsnitt 14, säsong 9) har Rachel på sig ett par fantastiska handskar. Det är liksom i plommonfärgat skin men mellan fingrarna är skinnet i en annan nyans. Så tjusiga! Jag har drömt om ett par sedan dess. Med lite initiativförmåga hade man ju kunnat ta reda på vad det var för märke och så men det kändes som att de säkert var hysteriskt dyra och det bara skulle bli deprimerande att få veta att man aldrig skulle kunna ha råd med dom. Bätre då att fortsätta drömma.

Jag såg ett par en gång som var näääästan så fina som Rachels. De hade olikfärgat skin, men de var både dyra och jättesmå och ändå bara nästan rätt.

Nu har jag dock hittat ett bra substitut. Jag såg dom igår och tänkte först Vad sjutton skall jag med skinhandskar till i September? Men min shoppingfilosofi är definitivt att ju längre man letat eller suktat efter något, desto mer motiverat är inköpet. Så idag gick jag tillbaka och köpte dom. Med tanke på priset kunde det inte ha blivit bättre. 6 pund på Primark!

Vet inte hur lätt det är att se men de är lila och skinnet är genombrutet i mönster. Tyget under är rosa. Charmerande!

Jag har flyttat ifrån grottstället till studentboende på Caves Lane. Nu bor jag på väldigt mycket trevligare Castle Road med Anneke, Ben och Alex. Anneke är från Holland och de andra två är engelsmän. Anneke och Ben jobbar också på Unilever och jag lärde känna Anneke genom onsdags-badmintonen. (Hon har förresten lärt mig att Vi har spelat badminton på nederländska heter Wij hebben gebadmintont. Hur coolt som helst att man bara kan göra verb av vad som helst så där. Getafeltennist är annars mitt nya favoritverb, dåtidsform av att spela bordtennis. Gillar det nederländska språket!) Ben är udda genom att han vägrar gå på Salsa och Alex är hemskt udda genom att han inte jobbar på Unilever.

Flytta var lite meckigt. Jag hade en stor väska med mig när jag kom till Bedford men sedan har jag varit tillbaka i Manchester och hämtat grjejer som jag saknade och jag har varit en sväng i Sverige och handlat lite saker och jag har samlat på mig några kökssaker men framför allt alldeles för dyra klänningar och ett antal par skor här. Så mycket saker var det. Jag kom snabbt fram till att dte skulle krävas en bil, men jag kom inte på någon som har bil som skulle kunna tänkas vilja hjälpa till så det blev taxi. Jag packade ihop mig och städade ur rummet och tittade på alla väskorna. Det var jättemånga! jag beslöt att gå till nya stället med lite grejjer först och kolla in läget. jag gick och jag gick... och hittade till slut rätt. Väl där insåg jag dock att jag inte kunde öppna dörren. jag vred nyckeln åt alla möjliga håll men inget hjälpte. Dörren öpppnade sig inte! Till slut hörde jag ljud innifrån och tänkte att det började bli lite pinsamt. Jag ringde på och Alex öppnade. han lärde mig det hemliga tricket och dte var jättelätt, men skulle bara dra lite i dörren.

Lämnade av mina grejjer, pratade lite med mina vänner och begav mig tillbaka mot Caves Lane. Packade ihop dte sista och lyckades till och med komma mig för att dammsuga rummet. Lämnade det med lite sorg i alla fall, dte kändes nästan som ett hem till slut. Lite murket och ionte så trevligt, men ett hem likaså. I köket mötte jag Richard. Richard är helt övertrevlig och kan prata så det räcker för hela Bedford. Han var väldigt allvarlig och tog i hand och sa Adjö, då fröken! Hmm, kanske inte, men nästan.

Ringde en taxi. Jag hade ungefär 0 batteri kvar så jag var ororlig att det inte skulle vara nog för att hag skulle hinna säga vart taxin skulle åka. Det hann jag. Tog alla mina femtioelva väskor och gick ut och väntade. Taxin kommer... och kör förbi. Kommer tillbaka, jag vinkar, han skakar på huvudet och kör förbi. Ställer sig allra längst ner på gatan. Jag blir förvirrad. jag hade inte sett en taxi på den gatan sedan jag flyyatde in men visst skulle det kunna vara någon annan som också bokat samma dag. Så jag väntade lite till. Telefonen pep om att batteriet var kassare än någonsin. lyckades till slut ringa upp igen. Ojdå, sa telefonisten, han ahde visst skcikat chauffören fel. 20 minuter senare var han i alla fall där och körde mig till mitt nya hem.

Öppnade utan problem dörren och släpade in mina väskor. Började fixa lite i köket och skulle sen gå upp för trappan. Där låg dte en lapp om att mina nya house mates var på puben. De hade ritat kart a och allt. jag går om ett tag, tänkte jag. Snart kom det meddealnde från en av dom om att de var på en annan pub och då tänkte ajg att om de nu var så snälla och ansträngde sig för att bjuda in mig så fick jag väl bjuda till lite och gå. Så jag tågade iväg med kartan och deras beskrivning.

Det var trevligt på puben The Castle där vi var men snart gick vi vidare till The Ship. Där hade en av de andra holländska tjejerna sitt avskedsparty eftersom hon skulle tillbaka till Leiden. jag gillar inte henne så mycket men de andra skulle ju dit och man kan ju sopm sagt försöka bjuda till ibland. Mna kan säga att dte var en högst intressant upplevelse. Det var en riktigt rälig typ där som förskte sälja sin BMW han köpt för dom 8 veckor (!) han skulle vara i Enland (MIFFO!) Han försökte sälja den till min vänlige housemate Ben. Jag satt och pratade Cricket (!) med en annan kille och plötsligt hör vi "Very nice and clean door" och vi började garva. Vi blev helt förvirrade. Vi trodde att de pratade om en bil, men vem bryr sig om ifall dörrarna är fina och rena?

Så vi började retas med honom och frågade vad de pratade om och han var helt stel oh fattade inga skämt. Då sa han som jag pratade med till mig "Maybe it's his girlfiend he is trying to sell!"
Det hade ju inget med nått annat att göra men det var jätteskoj eftersom den där typen var spå superdryg.

Han tröttnade då på oss och vände sig om till Ben och sa "And the water pump broke so that has been fixed". Och vem som helst som sett Macken kanske kan tänka sig kombinationen flickvän och vattenpump.... "Det är vattenpumpen Gerd..." Som jag genast började sjunga och killen jag pratade med fattade inget men skrattade han med och sedan översatte jag och vi låg dubbla över bordet och skrattade. (Har jag sagt att det här var den andra pubemn vi var på och att jag inte tål särskillt mycket alkohol? ) Tråkkillen satt fortfarande där och såg helt överlägsen och uttråkad ut. Kanske är vi inte så smarta vi andra, men vi kan i alla fall ha skoj!

Sen började tråkkilen berätta för Ben om sin punkterade lunga och då var jag tvungen att SPRINGA hem, jag stod inte ut en sekund till! Men jag hade ju flyttat in några timmar tidigare så jag hittade inte hem. Nåja, Bedford är inte stort så dte var ju bara att gå lite planlöst och sedan hitatde jag en välkänd gata. När jag väl kom hem kunde jag dock inte öppna dörren. jag provade alla möjliga saker men dörren ville bara inte öppna sig. Så vad skulle man göra? Kunde ju inte gå tillbaka till puben för jag hittade ju inte dit och jag hade ju ingen annan stans att gå. Satte mig helt enkelt på trappan och väntade. Det tog inte så länge innan de andra kom hem men... Jag gjorde väl inte så bra första intryck kan man säga...

Jag har kommit till Trädgårdslandet. ALLA mina kollegor på Unilever har sina små trädgårdar som de pratar om. Inte nog med att de har trädgårdar, de odlar de mest fantastiska saker i dom! Majs, brysselkål, massa frukter och bär, tomater som smakar gurka, lökar av alla de slag och varianter, valnötsträd och till och med ingefära. Flera av dom har eller har haft någon slags sköldpaddssak som lever i trädgården och gräver ner sig och går i ide över vintern. Jag är fascinerad.

När jag fick reda på att jag skulle åka till England visste jag inte så mycket om landet. Efter att ha läst för många böcker av Bridget Jones-typ och sett för många avsnitt av Midsummer Murders trodde jag nästan att alla unga människor var hippa och bodde i snygga designade lägenheter. Även om ytterdörren var lite medtagen så var lägenheterna alltid snygga. Förutom i de ruskiga förstäderna som jag aldrig skulle behöva besöka. Där bodde gangstrarna och de allmänt osnygga. Alla som inte var osnygga eller unga hippa bodde i trevliga hus på mindre orter och hade tjusiga trädgårdar. Det här var ju så fel det kan bli. Manchester är fullt av gator med identiska radhus utan minsta karaktär eller trädgård för den delen. Visst finns de snygga lägenheterna men de ligger i en liten del av centrum och kostar skjortan. Och de som bor i fina små hus på de mindre orterna är en liten skara av priviligerade männsikor.

När jag kom till Bedford kändes det lite som att hitta det England jag trodde jag åkte till. Bristen på coola unga människor i snygga lägenheter är akut men det finns i alla fall otroliga charmiga hus och trädgårdar och ALLA har en. Det har visat sig finnas chatteringar inom det här också och ett hus med trädgår utanför Bedford är mer priviligerat än Bedford, som är hur fint som helst men ändå klassas som någon slags farlig håla. (Och vem kan protestera mot det? Det finns ju gäng av ungdomar som hänger i gathörnen! och på min kollegas gata bor det en familj som har skapat PROBLEM )

Rushden som ligger på andra norr om Unilever siten (istället för söder som Bedford gör) är mycket mindre, finare OCH har inga ungdomsgäng! Sen finns det massa andra småställen runtomkring som är ännu trevligare och där folk säkert har ännu mer avancerade saker i sina trädgårdar.

Alla de här trädgårdarna och alla de fantastiska sakerna som alla verkar ha tid att producera skapar ju massa sidoeffekter. En ganska viktig sak är diskussioner om vem som odlar vad och vems krusbär/plommon/lökar/tomater som klarar sig bäst respektive sämst i värmen/blåsten/under tak/i växthus/i regnet. Och allt dte här odlandet resulterar ju i en massa frukt och grönskaer som måste ätas upp på något vis och det leder till ändlösa diskussioner om recept. Jag har deltagit i diskussioner om hur man lägger in valnötter, hur man gör 14 olika sorters chuttney, hur man gör olika kakor, vad som kan kokas på vilket vis och så vidare i all evinnerlighet.

Men inte ens efter att de har haft alla de här receptdiskussionerna är frukten och grönsakerna slut. Detta leder till den bästa bieffekten - jag blir överröst med massa saker som de vill dela med sig av. Jag har fått mängder av rabarber, plommon och nu allra senast ingefära. Fast den kan när jag tänker efter ha varit inköpt i affär för att odlas och blivit över