Elins Manchesterresa

Igår såg jag min andra och tredje cricketmatch någonsin. Det var viktiga matcher, Colworth 6-a-side cricket finals. 8 lag baserade på avdelning inom Unilever har under sommaren haft någon slags komplicerad turnering som slutade i att alla hade mött alla och de fyra bäst placerade laget gick till ett slutspel och de andra två till ett slags B-slutspel. Mina två handledare spåelade för olika SEAC-lag och hamnade i olika slutspel där ett av lagen blev utslaget i A-semifinal och det andra laget hamnade i B-final. Och igår skulle det avgöras vem som var mästare.

Den första cricketmatchen jag såg var när de två SEAC lagen möttes i turneringen. Det var helt obegripligt. Ibland fick folk gå av planen för att the wicket keeper hade fångat bollen men ibland inte. Ibland sprangs det hur mycket som helst och ibland inget alls. En spelare som var utslagen kom tillbaka in på planen. De andra som var och tittade på matchen förklarade vänligt men bestämt för mig att poängen var att man skulle dricka öl och på så sätt glömma att spelet är helt ologiskt.

Jag försökte applicera det här igår. B-finalen, där min ena handledare spelade, gick först. Jag satte mig med mina supportervänner från första matchen och de satt och skojjade och drack öl precis som gången innan. Tyvärr hamnade jag väldigt nära resultattavlan och höll på att, likt någon slags game show host, få sätta upp resultaten. Det hade nog varit liiiite för svårt så den uppgiften gick till nån trevlig liten gubbe istället. Det var ju stört omöjligt att följa spelet, han som förde statistik klarade det knappt och dessutom hände lika konstiga saker som sist. Försökte man fråga skakade folk antingen på axlarna och föreslog mer öl eller blev irriterade för att man störde under spelet. Min handledare gjorde dessutom ingen bra insats. Först skulle han vara bowler och bowlade värsta lyra-bollarna HELA tiden. Sedan skulle han vara slagman men Jag gav upp och gick och pratade med min andra handledare. Hon stod placerad vid grillen och det dröjde inte länge innan jag hade en roll som senapsflaskekork-avtagare, lökpytsare och pengamottagare. Finns det ett kök och hungriga människor så kan man garanterat hitta mig där! Där bakom grillen hade vi det finfint och solen sken och ölen var billig och god.

Sen dök finallagen upp. Och hmmm, jag insåg att dte finns prestige även inom en cricketturnering på en arbetsplats. Det ena finallaget var helt klätt i cricketvitt. Cricketvita kläder är egentligen mer beigevita och av extremt fult snitt. Det här är en bild från en ypperlig canadensisk film där ett gäng män försöker låtsas att de kan spela cricket och deras fruar syr upp kläder av vad de kan hitta som är vitt men det är sorgligt nära verkligheten. Ingen kommer någonsin få några tjejer genom att spela cricket! Och så var alltså ett av finallagen i Colworth 6-a-side cricket klädda på fullaste allvar. De verkade vare ena riktiga sprättar och vi ogillade dom genast. Men A-finalen satte igång, vi sålde korvar och hamburgare och jag tror att jag faktiskt gillar cricket.

Jag skrev i ett mail till Torgun att jag hade problem med poöngen med cricket. Fick det här svaret:
Cricket är som baseball - vi fick samma råd som du (öl) i Canada, fast de ansåg hot dogs vara nödvändigt också... Och det var väl precis så det var