Elins Manchesterresa

Jag har ett problem med dataspel. Oftast föstår jag dom inte. Jag kan exempelvis inte alls spela 3d-versioner av spel. Jag fattar inte riktigt vart det 3e dimensionen är när skärmen är platt. Och om spelan är för långa och komplicerade blir jag uttråkad. Men de spel som är av rätt längd och variation som jag förstår, de blir jag helt fast i. Jag kan inte sluta spela. Jag hade en period då jag dag och natt spelade Sims. Jag blev riktigt fäst vid mina Simar och tänkte hela tiden att jag bara skulle spela lite till så att de blev lite gladare eller fick ett lite finare hus och sedan skulle jag sluta. Men det var alldeles för svårt att sluta och en gång stat jag uppe hela natten med två av mina favoritsimmar (Sten och Johan) och missade därför nästa dags föreläsning. Det kändes helt sjukt.

Super Mario Bros kom någon gång när jag gick i 4an eller så. Vi hade inget Nintendo hemma, men några av de lite lyxigare kompisarna hade. Plötsligt var det jättelockande att gå med Therese hem efter skolan. För att inte tala om att följa med min lillebror hem till Kylbergs! Till och med gå hem till David gick plötslit för sig, allt för att dämpa mitt Super Mario-beroende lite. Men jag var samtidigt så himla kass att de där som hade spelet hemma och kom till 7e världen på ett liv och visste alla genvägar, bara blev uttråkade av att titta på mig när jag spelade. Jag hade problem med ALLT, men mest simningen. Så jag fick inte spela så mycket.

Några år senare fick min kusin ett Nintendo och det hade Super Mario. Då kunde jag träna upp mig lite men kusinen var väl lite sur över att hans Nintendo plötsligt var ockuperad av någon som inte brydde sig ett dugg om hans coola nya spel utan bara ville spela nått trist spel med någon rörmockare. Men sedan tror jag att han uppdaterade sitt Nintendo eller nått. Eller så glömde jag bort att jag ville spela för jag hade en Super Mario-fri period. Sen upptäckte jag att man kunde ladda hem spel via nätet och en använda en TV-spelssimulator eller nått annat käckt och det var precis som på riktigt! Det gjorde jag och det höll på att bli min ruin. Plötsligt började jag utveckla en förståelse för dom här killarna som bara spelar dataspel, dricker cola och chips framför datorn och kissar i de tomma cola-flaskorna för att slippa lämna datorn för att gå på toa. Ok, det var aldrig ens i närheten av så illa och sedan kraschade min dator så jag var tvungen att avinstallera allt onödigt inklusive Tv-spelssimulatorn så mitt beroende fick ett effektivt slut. Men jag spelar fortfarande Super Mario Bros på nätet ibland. Men den versionen jag har hittat är så kassa att man inte an spara var man är så man måste alltid börja om på bana 1-1. Dessutom segar det sig och ljudet är hysteriskt så det är rätt ok, effekten blir att jag inte spelar så mycket.

Men jag gillar fortfarande Super Mario Bros, det är nog mitt favoritspel. Men helt klart finns dte dom som gillar Mario mer. Jag skulle häromdagen hitta en fin bild på et tårta att skicka till min kompis Lina som fyller år och hittade den här hysteriska tårtan. Rätt imponerande, den gör anspråk på Bästa Mario-tårtan-titeln. En av kommentarerna var att Mario inte såg ätlig ut och tårtan därför inte borde räknas men AH, det är ju ett konsverk. Man kan läsa om hur den tillverakdes här