Elins Manchesterresa

Jag tittade just när jag senaste skrev något här. I november... Det var en stund sedan. Det var ungefär då jag började fundera på att på allvar skriva min avhandling.

Avhandling är det värsta jag skrivit i mitt liv. Jag har absolut inte svårt att skriva, jag kan skriva en uppsats om vilket ämne som helst. Men på något vis var den där avhandlingen särskillt svår. Det hade väl lite att göra med att jag var osäker på om det jag gjort var bra nog och att jag kände att jag inte hade någon koll på vad man skulle skriva och hur. En svensk avhandling hade jag nog kunnat knåpa ihop, men det här var nytt och komplicerat och bara allmänt jobbigt.

Allting blev liksom lite tristare. Livet blev lite gråare. Det tråkiga lite tråkigare och det roliga lite mindre skoj. Jag skall nog filosofera mer om det en annan dag. På sätt och vis tror jag att det är bra att minnas för att påminna sig själv om hur riktigt ruskigt hemskt dte var men att man ändå kom ut på andra sidan, ganska mycket som sig själv.

För nu är jag på andra sidan, ungefär med en månads marginal. Jag har en viva kvar och en examenshögtid men jämfört med månader och månader av skrivande kommer några timmars viva (som muntlig examination) och en examneshögtid som säkert är långtråkig men inte kräver någon insats från mig, inte kännas som något mer än formaliteter. Man kan ju hoppas. Den där vivan gör mig nervös och jag tror fortfarande att jag kommer bli underkänd. Men neeeej, så kan det ju inte bli. Mitt swipe card på AstraZeneca säger redan Dr Elin Karlsson, så det är klart det blir så! Och sen får jag mitt namn i guldbokstäver på ryggen av en bok. INte illa det!