Elins Manchesterresa

I helgen var jag på bröllop. Det var min kompis Eva som gifte sig. Med Robert. De var så fina! Jag och Eva gick på universitet ihop innan jag tog uppehåll och bytte klass. Som med så många andra i min första kurs så lärde jag egentligen känne Eva EFTER att jag slutat läsa med henne.

Eva är en rolig person att känna. Glad, öppen, hittar på tokigheter, bjuder hem folk på schlagerkvällar och middagsbjudningar. Under bröllopsfesten fanns en gästbok man skulle skriva i och jag och min kompis Emma skrev tillsammans. På frågan vad som var vårt bästa minne av brudparet skrev vi genast att det var när Eva hade fest och jag och Emma stannade kvar ocgh drack drinkar långt in på natten och till slut var vi så onyktra att vi inte kunde åka hem. Så vi fick sova i soffan. Mitt i festandet kom Robert hem. Han sa Hej, har ni skoj? och gick och grejjade med sitt. En annan gång var vi där och förberedde oss för ett annat bröllop satt han och letade reda på en instrumental version av Waterloo och mixade ihop den till lagom längd åt oss utan att vi knappt bad honom. Som de små (ibland dissullisonerade) singelflickor jag och Emma är, blev vi djupt imponerade. Så summan av det hela är att de är ett toppenpar och vi var mycket glada att fira deras stora dag med dom.

Vigseln hälls på en liten ö utanför Karlshamn. Jag åkte med Emma dit. Ví åkte tidigt tidigt men efter ett tag så piggnade jag väl till så väl att jag började läsa kartan ordentligt. Emma förklarade hur hon hade tänkt åka. Det visade sig då att jag varit övertygad om att det hela skulle äga rum i Karlskrona när det egentligen var Carlshamn. Tur att Emma visste vart vi skulle. Efter det blev kartläsandet också bättre

Vi var förvarande om att resan till ön skulle ske i en öppen båt men lite oorganiserad som jag är hade jag totalt glömt bort det ungefär samtidigt som ag hade glömt bort det där med Karlshamn. När vi gjorde oss i ordning var vädret jättefint, solen sken och det var varmt. Lagom tills vi kom till båten så började dock regnet. Det strilade först lite försiktigt men sedan öppnades himlens portar och det bara strömmade ner över oss. Och båten. Jag fick kura ihop under Anna och Tobias paraply men lite blöt var jag ju. Fast vad som verkligen var blött var marken. Det var som att gå i lera. I fina gröna skor med hög och tunn klack... De blir aldrig vad de var (men det gör inget för de var jättesköna så de gjorde sitt jobb bra så länge de varade!)

En komisk sak var att vigselceremonin hölls i en kyrka men förrättades inte av en präst utan det var en borerglig ceremoni. Eventuellt hade man fått information om det här också om man bara hade läst sina instruktioner... Det var hur som helst toppen på sitt vis. Brudparet stod nämnligen inne i altarringen och vigselförrättaren stid utanför så alla såg brudparet hela tiden. Vad jag däremot hade svårt för var en borglig ceremoni i en kyrklokal. Det var jättefint och så men vigsel för mig känns väldigt förknippat med Gud och hela församlingen och kyrkan påminde om det men Gud var ju inte alls inblandad. Man får göra som man vill men jag har någon slags respekt för kyrklokaler som inte innefattar brudpar innanför altarringen.

Sem ken solen en stund medans det var dags för mingel och foto utanför kyrkan. Medans vi börjad samla ihop oss att gå mot båten igen så började dock regnet och så fort vi satt oss igen var det spöregn. Mottagandet av brudparet utanför festlokalen blev därför lite avslaget när alla huttrade under paraplyer och bruden kom ur den rosa bilen i brudklänning och regnkappa.

Men det blev finare sen igen och delar av festen kunde avnjutas utomhus. Bra eftersom jag och Emma studtals var förföljda av en servitör som hela tiden fyllde på våra glas och det hade sina effekter. Jag dansade bland annat som en galning men fick då och då gå ut och försöka andas lite eftersom dansandet och drickandet blev lite mycket.

Emma läste snabbt igenom presentationen av gästerna och konstaterade att det inte fanns några singelmän. Rackarns! Vi hade ju i alla fall varandra att umgås med samt en trevlig norska. Med tanke på bristen på singelmän så var det ändå riktigt mycket action. Vi fick dansa med massa olika dansanta män och vi fick konversera med massa olika män. Emma fick också ett ganska skamligt förslag (även om dte var på skoj) och jag blev nypt i rumpan av en förtjusande stilig man.

Det är inte ofta man blir nypt i rumpan och är rätt ok med det. Oftast när det händer så är jag nog redo att vända mig om och slå förövaren gul och blå. "Om ingen nyper mig i rumpan snart..." känns för mig som att ibland är vilken uppmärksamhet som helst bättre än ingenting alls. Lite som att man tycker det är osnyggt beteende av byggarbetare att stå och vissla på tjusiga damer som går förbi, men sedan om man själv har haft en kass dag och man går där och de faktiskt visslar så kan det nästan värma lite. Men det har hänt innan att jag uppskattat det. Den gången det hände var när jag var på min kompis Karins disputationsfest och en doktorandkollega till henne, som var ljuvligt söt, fick för sig att nypa mig och en annan kompis till Karin i rumpan. Eftersom jag delar av högstadiet blev kallad "110 meter häck" av en av de mindre trevliga killarna i en av parallellklasserna har jag varit ganska övertygad om att min rumpa inte är mycket att komma med. Det har dock hänt att jag fått komplimanger för den men mesta delen tänker jag inte alls på den. Men det verkar alltså som att den anses vara nypvänlig av stiliga män. Första gången det hände på bröllopet så hoppade jag väl i stort sett en halvmeter upp i luften men jag vände mig också om för att se vart nypet kom ifrån och eventuellt väsa nått argt till förövaren. Men jag insåg genast att det inte var en ond gärning utan kanske mer en gest av uppskattning då jag såg att mannen som nypt mig var en av de manliga homosexuella gästerna. Han fortsatte med det här då och då under kvällen och tja, min rumpa kände väl sig rätt uppskattad men jag kände mig bara mest fundersam på varför. En intressant detalj var dock att han inte pratade med mig. Jag har rätt många killkompisar. Ingen av dom har för vana att nypa mig i rumpan. Ganska många av dom är homosexuella och jag skulle tro att min person är den största anledningen till att vi är väner, ingen av dom skulle nog ta upp min bakdel i en en 10-i-topp lista på skäl att känna Elin. Men det var så det blev.

Tyvärr kan för mycket alkohol få mig att förstöra även den mest trevliga upplevelse så efter ett tag när gå ut och andas eller dricka vatten eller diskutera livets viktigheter med en vän kändes som att det slutade hjälpa och det började luta åt att jag snart skulle kunna säga något mindre bra, så tog jag ett djupt andetag, hällde ut resten av min drink och gick till hotellet. Hur mycket jag än uppskattar mina vänner, ett trevligt bröllop och att skojja med kända och okända människor på en toppenfest så finns det stunder mitt i natten efter oanade mängder alkohol som till och med jag ser mig omkring på ett bröllop och ser hur glada de nygifta är och tänker att Och det roligaste jag får är att en stilig homosexuell man nyper mig i rumpan! Och då ÄR det klart dags att gå hem.

...eller hur Elin vann sin första löpartävling
...eller hur man imponerar på fjompiga datatyper
...eller hur man bäst får veta att min minsann inte är nått

När vi började prata om att jag skulle åka och göra en del av mitt projekt på Unilever så var min första industrihandledare, Dave, fortfarande involverad. Varje gång en eventuell utlokalisering kom på tal blev jag smått road av att det enda han pratade om var praktiska detaljer. Var jag skulle bo, om jag hade bil så att jag kunde köra till jobbet eller om jag skulle behöva ta arbetarbussen. Han pratade också mycket om hur trevligt dte var på jobbet, hur avslappnad stämningen var, hur trevliga alla var och hur många sportklubbar det fanns. Jag tyckte det här var rätt komiskt. Jag ville bara prata om hur många experiment jag kunde göra, om jag kunde använda radioaktivt inmärkta substanser och om det fanns någon som kunde analysera mina data.

Det blev ju till slut bestämt att jag skulle utlokaliseras. Vid det laget var Dave redan borta men löparkluben måste ju finnas kvar tänkte jag. Jag föreställde mig hur jag skulle springa på lunchen och kanske till och med hem från jobbet. Redan förra veckan, som var min första här, insåg jag tre saker. Först att springa hem var att glömma. Även om vägen heter Paula Radcliffe road så är den inte för löpning. Det är en motorväg som heter duga! Nästa sak var att springa på lunchen inte var att tänka på. Eftersom man måste åka med den lilla Unileverarbetarbussen till jobbet så är arbetsdagarna väldigt korta känns det som och flexa på lunchen känns inte som nått bra alternativ. Tredje saken var att ALLA på Unilever sportar. Det spelas cricket och fotboll och netball och allt man kan tänka sig. Och det springs som bara den! Mannen brevid mig i skrivrummet, David, verkar vara en högst hängiven löpare.

Lite mystiskt verkar det dock för varje gång han pratar om det så blir han snabbare och snabbare. han har de senaste dagarna berättat att han sprungit ett halvmaraton någon stans runt 2 timmar, just under 2 timmar, under 1h50 minuter och runt 1.45. Har det något att göra med att jag sa vad min bästa tid var ?

Löparklubben anordnade i helgen den årliga Colworth Marathon Challenge - 3 lopp som sammanlagt ger en maratonsträcka. Det blev längre och längre varje dag och terrängen blev också värre och värre. Först var det ett 5 miles långt off road lopp på fredagen, sedan ett 8.1 miles långt terränglopp och sist ett halvmaraton på blandat underlag på söndagen. Fredagsloppet var det enda jag kunde tänka mig att jag skulle kunna få skjuts till men alla sa att det var fullt. Jag lät inte det stoppa mig utan hoppade på en man som verkade trevlig som stod och pratade lopp-taktik med en annan typ vid kaffemaskinerna. jag frågade honom om han visste vem man kudne prata med om att få vara med. Han visste precis så jag skuttade glad i hågen iväg till honom. Han la huvudet lite på sned och sa att visst var det fullt meeeen... Så jag fick min plats.

Var ju tvungen att berätta det här för löparen på mitt rum, David. han började genast prata statisktik. Snabbaste tiderna, långsammaste tiderna, sina tider (som återigen blev nåphra sekunder kortare för var gång )

Det var länge sedan jag sprang några vidare lopp i terräng, jag har mest sprungit på asfalt och stigar de senaste 10 åren. Det var kanske när man orienterade på gympan på högstadiet och gymnasiet som jag senast sprang några längre träckor utanför något spår. När jag vickade som gympalärare våren 2003 fuskade vi och la allt längs med spåret så trots att jag då köpte orienteringsvänliga skor så var det mest spår då med. Hur som helst var det svårt att gissa hur lång tid det skulle ta att springa de 5 miles som loppet sträckte sig över. Jag hade till och emd svårt att räkna ut hur mycket 5 miles var i kilometer (8.05 km). Efter att ha pressats lite av David så drog jag till slut till med 42 minuter vilket skulle betyda cirka 5.10 per kilometer. "Oh, then you will finish last" sa David. "The best runners will have finished 20 minutes before you and will be showered and changed by the time YOU get back!" Detta följdes av ett mycket självgtt skratt.

Jag blev fundersam, vad är dte här för übermänniskor som allihop springer terränglopp under 5 minuter per kilometer? Men, men fanns ju iknget annat att göra än att göra sitt bästa. Jag var dock lite fundersam så jag försökte luska lite hos Clare, som skulle vara tidtagare under loppet. Clare bara skrattade åt mig och sa att sån var David, sprang jag på 42 minuter skulle jag förmodligen vinna. Jag blev ännu mer förvirrad - en av mina kollegor tror att jag skall komma sist, den andra att jag skall vinna... Öhhh...

Dagen för loppet kom till slut. Jag försökte ladda så bra som det går när man jobbar en dag innan lopp. Den lokale datatypen, som är ganska snygg, men lite väl rörig och tankspridd och inte så lite medveten om att han är en av få stiliga män på Colworth-siten, var och grejjade med min dator under dagen. Det var som att lyssna på en automatisk bandspelare, han hade nog sagt alltihop lite många gånger förut. Dessutom knasade sig datorn så han fick göra lite fuskgrejjer och lyckades få det att låta JÄTTESVÅRT fast jag redan gjort alltihop själv redan i väntan på honom. Väntan var nämnligen överdrivet lång, typ 4 dagar. Han såg mina springskor på golvet och sa när han gick "I am doing the run, so I might see you tonight then!" Varvid jag kommer med min mest korkade kommentar den här sidan milleniumet, nästan: "Wow, are YOU running!"

Det var INTE så jag menade, hade jag sagt det på svenska hade jag sagt Åh, vad kul. Hoppas det går bra! Men nu var dte ju inte svenska så det blev heltokigt. Datatypen sa nått och försvann. David västa nästan genast "Han är ju helt värdelös!" Detta kunde jag kanske hålla med om men det var väldigt mycket aggresion i den rösten. Förklaringen kom nästan genast. David berättade skadeglatt att datatypen brukade vinna Colworth 5 varje år men nu hade han blivit långsammare och behövde säkert 24 minuter på sig istället för 22.

Arbetsdagen var till slut över och jag och Penny, som också skulle springa och villigt erkände att hon tänkte gå när hon kände för det, bytte om och tågade mot start. Jag blev märkligt nervös. Handledare Clare bara skrattade.

Man ställde upp sig för starten. Alla såg enormt sportiga ut! Jag försökte tränga mig frammåt, i alla fall lite men det var tufft (det var nämnligen tidtagning från startskottet och varje liten tävlingsintriktad Elin vill ju inte förlora sekunder på att nå startlinjen). Starten gick och JÖSSES! vad de sprang, folk var på väg ut genom grinden på andra sidan av fotbollsplanen innan jag kommit över startlinjen! Men det var ju bara stt apringa på.

Det gick bra, dte var inte alls så mycket terräng som jag hört, tänkte jag i min enfaldighet. Högmod går före fall. Strax efter halva sträcken var avklarad kom BACKEN! Den var lång. Sen kom LERAN! Den var jobbig. lera överallt som dessutom blivit runttrampad av alla fötter som passerat innan mig. Mina fance Adidas Supernova-skor är INTE gjorda för lera. jag, precis som de flesta andra, halkade som en liten Bambi på hal is. All energi bara rann ur mig. Vi kom ut från lerpartiet, sprang ner för en backe och sen UPP IGEN! Benen blev som stockar. Kändes som alla sprang om mig. Men jag kämpade på. Tänkte att det måste gå!

Till slut kunde jag ana målet och fick oanade krafter. Sista biten var runt en fotbollsplan och det kändes faktiskt helt ok. Såg målklockan i ögenvrån precis innan jag gick i mål och visst hade jag gissat rätt, nästan exakt 42 minuter tog det.

Andra bekantingar kom i mål och sedan var det öldrickning och grillning runt klubbhuset. Stämningen var god trots att dte blev spöregn efter ett tag. Glassbilen kom och sållde glass till alla glada, i ett tält var det ansiktsmålning för barn och i ett annat spelade ett kasst coverband.

Till slut var det prisutdelning. Jag och Penny konstaterade att ingen av oss skulle ha vunnit något men det var ju trevligt att stanna kvar som support. Vi stod och hängde i tältet medans de ropade upp snabbaste herre, snabbaste klubblöpande dam, snabbaste löpare över 35 och allt vad de nu hade för kategorier. Sedan kom kategorin snabbaste kvinnliga Colworth runner. När prisutdelaren meddelat detta tvekade han lite och jag blev helt nervös. Hade jag vunnit, preci som Clare sa? Jorå, de hade dte lite knöligt med att säga mitt namn men det var utan tvenkan jag som vunnit och jag fick en finfin statyett. Min första löparvinst, inte illa. Ok, jag vann ju kategorin snabbaste Coilworth Employee så det fanns ju snabbare kvinnor från olika klubbar. Men de var faktiskt inte så många så jag kände mig stolt. Clare var nöjd att hennes arbetare gjorde så bra ifrån sig, Penny var stolt att ha lockat med mig på loppet. Folk jag aldrig sett kom och gratulerade.

Datatypen kom plötsligt fram och var superdupertrevlig! Oj, vad han gratulerade! Aldrig hade han sett någon som haft en så bra första vecka på Unilever och vad för stordåd skulle jag kunna åstadkomma om jag börjat så bra!? Jag blev mest road. Först behnadlar han mig som en värre dataokunnig typå än vad jag är och sen är jag plötsligt hans nya bästa vän bara för att jag kan springa... Intressant...

Jag och Penny åkte hem efter prisutdelningen med min statyett stående på instrumentbrädan. Kändes mycket fint. jag ställde den på hyllan ovanför sängen i mitt lilla rum. Där stod den bra.

Så kom då idag. Jag kom in på lilla skrivrummet. David tittar upp och frågar förstrött om loppet gick bra. Jadå, svarar jag, jag är mycket nöjd. Han nickar som svar. En halvtimma senare kommer Clare in och säger Har du statyetten med dig? David tittar upp. Vadå statyett? Därvid följer en ordväxling mellan david och Clare om jag jag vann Colworth kategorin. Davids första kommentar är But that is just because all the other Colworth runners had already gotten prizes in the other, better cathegories! Varvid Clare säger att det var hon som tog tiden och jag var faktiskt först. Varvid David säger But the men were surely finished loooong before you were even halfways. Varvid Clare säger att Tja, kanske, men det var lerigt så dte gick ganska långsamt i år. Då håller väl David på att få slut på argument för han säger But it isn't really fair, is it? You are not a real Colworth employee. Varvid jag tror att jag skall börja gapskratta och Clare säger att jag i alla fall vann och diskussionen är över.

Men sen kom lunchen och David skulle ge sig ut att springa. Enjoy your run! säger jag. Inget svar. han kom tillbaka för en stund sedan, nyduschad och exalterad och sa:
I did the Colworth 5 eventhough I said I wasn't going to do it. It was still really muddy and I did it the wrong way around. That is much tougher. Forgot to time myself but judging by the time I was away from the club house I would say I did it in 41 minutes!

Vad skall man säga? Grattis, du är snabbare än mig? Det kan jag faktiskt bjuda på om det nu är så viktigt. Stayetten är ändå min. My precious...

Titeln är en spansk film jag såg på ¡Viva!, den spanska filmfestivalen som varje år hålls på Cornerhouse i Manchester. Cornerhouse är det alternativa kulturcentrat. De har konstutställningar och visar alternativ film. Och de har servering av mat och fika och öl. Som Hagabion, fast utan damerna i afganpäls Jag gillar Cornerhouse!

Jag gillar även den spanska filmfestivalen. Men som med allt kulturaktigt jag gillar så kommer jag mig inte för att gå på saker så ofta som jag skulle vilja. Festivaler, speciellt när dte är filmfestivaler, har ju förmågan att presenteras i en enorm katalog med 111 sidor där varje sak som händer får en liten liten ruta och till slut vet man inte vilka sidor man läst, vilka kryss som betyder SE! och vilka som betyder USCH! så om att man hamnar på just en viss film brukar ju mest vara slumpen till slut. Men den här filmen lyckades jag se.

Den engelska översättningen var Things that make life worth living. Som titeln kanske avslöjar så var det en feel good-film. Jag tyckte den var riktigt härlig! Jag gillar feel good-filmer! I slutet när alla var ganska lyckliga och man tänkte att det nog skulle gå bra fast det varit trassligt visades männsikro som berätatde vad som gjorde livet värt att leva för dom. Jag har ofta tänkt när livet varit lite knepigt att man allt skulle ta och bygga sin egen lista.

Det här aktualiserades i helgen när min syster skickade en länk från SvD till en artikel om en annorlunda 1a klassare. Jag blev så himla glad. Så glad att jag störde min kollega Tysken mitt i hans analyserande av data och det kan jag säga att det gör jag inte gärna (se tidigare inlägg om argsinta kollegor).

För att göra saken enklare skall jag summera - artikeln handlar om en kille som är 33 år. Han var med om en cykelolycka för nästan tio år sedan och den innebar ganska mycket skador på hans hjärna. Han har sedan dess övat upp motorik och andra förmågor igen, men mycket av tal- och språkkunskaper är borta. Hans mamma hade fått idén att han skulle börja skolan igen och han har nu gått ut första klass. Det är en fantastisk historia i sig och jag tyckte att den liksom andades positivism. Men det som riktigt fångade mig var att det handlade om en kille som jag läst om tidigare i en artikel som jag tänkt mycket på sedan dess.

Jag minns det så himla väl. Jag satt vid köksbordet i lägenheten i Majorna och kollade igenom GP. Det var terminen när jag läste läkemedelskemi, så det måste varit 2001. Jag fångades av en bild på två leende killar. Började läsa. En historia berättades om Tobias och Mårten. Det var ungefär så här jag minns det jag läste. En kväll hade de två bröderna varit på väg in till stan för att gå på någon pub. På vägen dit swischade de ner för Stigbergsliden och nedanför backen stod någon betonggris som inte riktigt kanske stod där den skulle och Tobias tänkte kanske på annat och cyklade in i den. Skallbenet krossades. Hans bror som hade extrem sinnesnärvaro fick av någon anledning för sig att han skulle andas in i den skadade broderns öra, och det höll honom vid liv. Han kom till akuten och blev opererad men skadorna var stora.

Det som slog mig i den här historien var först och främst hur snabbt livet kan förändras, bara en stunds tappad koncentration och man kör in i något så trivalt som en betonggris och livet är för alltid förändrat. Nästa sak som slog mig var att det var så positivt. Hans skador var stora och om jag minns det rätt beskrev dom det som att hans motorik och tankesätt var ungefär som hos en fyra/fem-åring. Men ändå var det dom positiva sakerna som övervägde. Nästa sak som verkligen fastnade var hans fantastiske bror som haft sån handlingskraft i en sån hemsk situation och som verkade vara ett jättestöd för sin skadade bror. Jag minns att det stod att han tyckte att det var lite konstigt att rollerna var som omkullkastade - han som alltid varit lillebror var nu den som tog hand om och var förståndig.

Den omedelbara effekten av den här upplevelsen var att jag direkt åkte hem till mamma och hämtade min cykelhjälm. Okej, jag HAR slarvat med den sen dess men oftast är den med och jag har slagit sönder några sedan dess så det var inte en dag för sent. Men effeklten var mer långvarig än så. Man läser om så många människor i tidningen och ofta tycker jag att det kan kännas lite abstrakt. Jag har svårt att se framför mig att de här människorna som man får se en liten del av har ett vardagsliv och är verkligen precis som jag. Men det här var så tydligt att han var som vem som helst, han hade bara oturen att råka ut för den där olyckan. Upplevelsen var så stark att jag har funderat på de här bröderna sedan dess. Lite då och då har jag frågat mig hur det går för Tobias, om han har gjort några framsteg och om han fortfarande är lika positiv.

Och nu vet jag hur det gått, massa saker verkar ha gått frammåt sedan förra artikeln jag läste skrevs och han verkar vara lika positiv. Och hans bror verkar fortfarande vara lika hältemodig. Jag kollade lite snabbt på GP och de hade också skrivit en artikel om Tobias och hans skolgång. Det är en spännande historia. Om saker känns för tradiga i mitt liv och jag undrar vad jag håller på med så hoppas jag att jag hittar min lista på saker som gör livet värt att leva och blilr påmind om det här. Eller ännu bättre vore att hitta ännu en rapport om att den här mannen gjort något annat ganska otroligt. Och ovanligt. Och inspirerande. Precis som det här. Att gå ut 1an vid 33 års ålder. Cosas que hacen que la vida valga la pena.

I England tror jag det finaste man kan vara är fotbolsspelare. Är man fotbollspelare får man göra nästan vad som helst. Förutom att bli skadad eller göra något dumt så motståndarna vinner kanske.

En av de tydligaste exemplen på detta är Wayne Rooney. Han slog igenom som 16-åring i Everton. Sedan blev han köpt till Manchester United. Så får man heller inte göra, byta klubb alltså! Bara om man är kass men då får man inte bli bättre i nya klubben. Nåja. Strulig värre var han ju och det finns ganska många historier om saker han gjort i Manchester. Alla som såg fotbolls-VM i somras kanske också minns hur han argt kastade sina fotbollsskor när han blivit utbytt? Men viktig är han och så länge han gör mål förlåter vi honom.

Eftersom han är så viktig blir hans flcikvän viktig. För den inte så fotbollsintresserade eller den som gillar fotboll men skiter i kringarrangemnagen så kan jag berätta att hon heter Coleen och kommer från Liverpool. När han slog igenom var hon 16 år och vilken skolflicka som helst. Det finns ett kort som någon paparazzi tagit av henne på väg till skolan iförd skoluniform och dunjacka, model enorm. Vad lär vi oss av detta? Kanske att vem som helst kan ha en dålig kläd-dag.

Coleen är alltså ihop med den här fotbollsspelaren och har på så vis uppnått kändiusstatus. Ett viktigt ord att känna till i det här sammanhanget är WAG. Det står för Wives and Girlfriends och används flitigt inte minst av vecko- och skvallerpressen som beteckning för diverse manliga kändisars bihang. Det finns underkategorier av WAGs. En av dom är CWAGs som hör ihop med cricketspelare. De flesta verkar inte göra så mycket. En del, som Victoria Beckham och Ashley Coles fru Cheryl, som är medlem av gruppen Girls Aloud, gjorde kanske något innan de blev kända som fotbollsfruar men dte är nog nästan bortglömt. Men Coleen hon nöjer sig inte med att vara bihang. Hon har blivit miljonär på egna bedrifter.

Ok, tjejen hade dålig klädsmak och såg ut lite som en typisk chav. Chav är också ett bra ord att kunna. En chav tillhör ofta underklassen, finns nog speciellt mycket i norra England och går omkring i sportiga kläder, gärna träningsoverall av designermärke, samt överdådigt med förgyllda smycken. Dessutom är hon inte trådsmal eller perfekt på något vis. Men hon rykte upp sig. Hon har släppt en träningsvideo som visar hur hon tränade upp sig. Hon har skrivit en bok om sitt liv. OCH hon jobbar numera för ASDA. ASDA är billighetsmataffären. Den tillhör Wal-Mart i USA och bygger på att om man bara köper in allt i stora kvantiter så kan man sälja det billigt. Och det är verkligen billigt.

Vad Coleen gör är att hon promotar deras kläder. De har sitt eget klädmärke som heter George. Mycket av Gerges idé går ut på att kopiera vad andra klädkedjor gör, men sälja det billigare. Detta är också ett mycket stort koncept i Storbrittanien. Den superbilliga kedjan Primark har tom gjort kopior av H&Ms kläder och då kan man ju förstå att det måste vara superbilligt om det skall löna sig att kopiera en redan billig kedja. Hur som helst - varje månad kommer ASDA magasine och den innehåller reklam, recept samt Coleen's fashion tip. Där säger hon att alla kläder från George är toppen och visar hur man kan kombinera den nya klänningen för £16 med de tjusiga väskorna för £5 och smyckena för £2.50. Jag är fascinerad. förutom detta så fungerar hon so deras ständiga fotomodell och poserar i delar av deras kläder.

Men från att ha varit den där chaviga bruden i enorm dunjacka så har hon förvandlat sig till något urtjusigt, och ser bra ut i allt. Nästan. Och detta trots sina lite breda lår och allmänna kurvor. Och jag går på det. Jag läser Coleens fashion tip och tänker Vilken snygg väska! Och går eventuellt och köper.

Det senate som hon har gjort reklam för är deras sommarkläder. Mycket stiligt. Svarta och röda shorts och tröjor i rött, svart och vitt. Jag försökte hitta en bild med coleen iför kläderna men det fanns inte. Får duga med bara kläderna då. Får kolla vidare för det var kombinationen av kläderna som gjorde det hela så snyggt. Jag ville genast vara Coleen-snygg. Så jag köpte 2 shorts och en tröja. Kostade mig £14... Och idag köpte jag ett par svarta jeans för £8. 3/4-längd. Utan att prova för jag kom just från gymmet, svettig och dan. jag kanske inte kan hoppas på att bli lika snygg. Men jag får duga.

Mest av allt just nu vill jag i klädväg ha en bikini med en dödsskalle på som tydligen skall säljas på ASDA fast jag inte sett den.
Och annars så vill jag mest av allt ha ett textmeddelande från en man vid namn Richard men jag har nog skrivit något dumt igen så det blir nog inget med det

De senaste dagarna har jag insett att Manchester är ganska litet. Eller i alla fall att jag rör mig inom en ganska begränsad krets.

Det var i lördags som detta stod riktigt klart för mig även om det hade funnits tydliga tecken tidigare. Jag var på middag hos min spanska kompis Cristina. Det visade sig att även Beatriz, som hänger på mitt gym, var inbjuden. Hon organiserade för ett tag sedan en bbq då jag hälsade på en tysk vid namn Stefan. Det visade sig att Stefan bor med Cristina. Cristina bor också med en kille från Columbia, som jag kände igen eftersom han också hänger på mitt gym. Han är dessutom kompis med en annan gymmare, Abdul från Syrien, som också dök upp under kvällen. Han är den killen som försökte flirta med mig på gymmet och sa att folk skulle disputera inom enkla saker som art.

Värre blev det, alla de här kontaktpunkterna var egentligen bara trevliga förutom att jag hoppas att han gymflirtaren har glömt bort att han pratat med mig där för det är kanske lite pinsamt för honom eftersom han sa rätt korkade saker. Men det visar sig att min egen personliga stalker även han har en plats i detta sällskap. Jag tittade igenom några kort som Cristina tagit på Beas bbq och ett av dom visar stalkern i samspråk med columbianen. Det visar sig att de båda hänger i utkanten av Scandinavian society och på så vis känner varandra. Columbianen fick förklarat historien fr sg och lovade att han inte skulle dra med stalkern någon gång, men jag gick ändå hem och tänkte att Manchester är för litet, man springer ihop med samma människor för mycket. jag måste flytta!