Elins Manchesterresa

När man når en viss punkt i livet börjar man märka att det händer massa nya saker omkring en. Folk börjar få ordentliga, fasta jobb. De börjar gifta sig, köpa hus eller skaffa barn. Vissa verkar dock ha svårt att slita sig från universitetet och fortsätter leva något slags studentliv som doktorander. Ytterliggare en del av ens vänner flyttar till spännande ställen i världen. Dags att själv hitta någon slags riktning!

Vid 26 års ålder vaknade jag en dag upp med ett visst behov av att rannsaka mig själv och det liv jag levde. Jag blev inte så glad över det jag hittade. Jag bodde i en lägenhet som i och för sig var fin, men jag hade den på något slags ombyggnadskontrakt som ingen människa visste hur länge det skulle vara. Jag hade en ganska så hyfsad examen men inget ordentligt jobb i sikte. Och dessutom kände jag en större och större irritation i förhållandet till mina vänner. Jag bara gnällde hela tiden och de hade väl tröttnat. Jag insåg att jag var tvungen att göra något. Så jag tog ett djupt andetag och beslöt att flytta till England. Manchester närmare bestämt. Det var inte helt godtyckligt, jag blev erbjuden en doktorandplats. Det verkade vara ett bra projekt på ett ganska så välrennomerat universitet i en stad där det verkade hända mycket, så jag tänkte Varför inte? Det lät som att det skulle bli hur bra som helst.

Tja, det kanske inte blev hur bra som helst, men det är rätt bra ändå. Ser man bortom problemen med den obegripliga byråkratin och den dåliga bostadsstandarden och vädret så hittar man en ganska så trevlig tillvaro.

Vissa verkar ha svårt att slita sig från universitetet och fortsätter leva något slags studentliv som doktorander. En del av ens vänner flyttar till spännande ställen i världen. Vissa flyttar till Manchester. Jag är en av de där Vissa typerna. Detta är min berättelsen. Kanske ibland lite tillspetsat, så ta inte allt du läser på allvar. Se det mer som en stunds läsning om ett liv i England, långt borta från Bridget Jones dagboksvärld. Välkommen!