Vädret har varit helt klart ombytligt den senaste veckan. Skyfall med åska och lite sol mellan regnet. Bägge hundarna har blivit vädertestade kan man säga.

När det åskade och regnade som mest häromdagen tänkte jag att nu ska jag ut och kolla vad Iris tycker om detta och passa på att slänga sopan. Lina erbjöds att följa med men när vi kom till ytterdörren och hon upptäckte hur mycket det regnade så lade hon i handbromsen. Bara att gå upp till lägenheten med henne igen.

Iris hon knatade rakt ut och brydde sig inte ett dugg om åskan och/eller regnet. Hon stanande och skakade av sig lite vatten med jämna mellanrum men annars verkade hon mest tycka att det var kul med allt vatten som rann i de små, snabba floder som bildades. Hon hoppade lite i en pöl också men då hade husse slutat fota oss.Så var det då solen. Lina blir lite trött av att träna när det är varmt och ligger mycket hellre och solar sig och försöker se lite kunglig ut under tiden. Inte Iris! Det är full rulle oavsett. Hon flåsar som en tok och ligger gärna i skuggan om jag också sitter still och vilar men så fort jag reser mig eller insinuerar att vi ska träna så flyger hon upp igen.

Vi var på klubben och tränade lite agility i värmen. Några hinder på lägsta pinnen, en liten bit slalom och en tunnel körde vi. Plötsligt spontansprang Iris mot och genom den här tunneln också; Duktig hund! Efter det fick "slappa tunneln" också vara med. Jag vet inte vilka kommandon som är rätt men just nu säger jag bara "hopp" och "genom" och pekar till Iris. Jag har ingen aning om hon lyssnade på orden eller om hon bara lärde sig turordningen på hindren mot slutet men fy fasen vad det gick sista gångerna! Jätteroligt!

Nu vill jag att Iris ska löpa klart så att vi kan åka och träna mera. I dag är det dag sex och jag tycker att det känns som en evighet!

När man läser bloggen så är det lätt att tro att Lina gått upp i rök och att jag har glömt henne. Det har jag inte. Hon sover med sitt huvud bredvid mitt på min kudde varje natt. (Det är faktiskt högst oklart vems den där kudden är nu för tiden...) Däremot märks inte Lina lika mycket som Iris.

I dag var det i alla fall Lina-tid då bara hon och jag åkte till BK för att träna för första gången på länge. Vi hämtade upp Fredrika och hennes hundar längs vägen. Fredrikas hund Mimmie blev ju krossad under en bil och trots megainsatser så gick det inte hela vägen och lilla Mimmie fick till slut somna in. Med oss i dag var Fredrikas nya lilla hund Ella och det var första gången jag (och Lina) fick träffa henne.

Vi skulle träna lydnad men det tog ett bra tag innan jag hade hämtat mig från sötnos-chocken när Ella fick komma ut ur sin grönblommiga bur. Lina verkade också gilla henne då hon var framme och nosade på henne genom buren och viftade på svansen.

Träningen gick bra. Lina var glad att vara tillbaka på planen och viftade på svansen. Det var bara klick, belöning och glädje för hela slanten. Jag kan bli arg på Lina när hon hittar på hyss men på lydnadsplan är det bara positiva tankar och kul. Jag kände även att den sista tidens "skämma ut rasen"-snack kan ta och stoppa upp sin skit nånstans. Jag älskar min Lina och vi har kul ihop hon och jag. Lina var dessutom jätteduktig! Några smådetaljer vill jag ha hjälp med och passande nog så är det kennelläger och träning för Lena om bara någon vecka eller två. Perfekt.

Swea och Fredrika var också jätteduktiga och de kommer att tävla lydnad förr eller senare. Så det så.

Efter lydnadsträningen gick vi ett varv i rathagen och sen tillbaka till BK igen. Sista stunden där höll vi oss på Fredrika och Sweas bästa sida av planen; agilitysidan. Jag fick Lina att hoppa över lite hinder, Swea sprang och hoppade som ett proffs och lilla Ella gick igenom en tunnel helt själv. Jätteduktig!

Klicka på bilden av hundgänget för att se bilderna från dagen.

Så har det börjat. Iris började löpa i dag. Min lilla söta valp har blivit en stor flicka nu. Jag vet inte om det är därför men jag och Magnus har suttit och kollat på alla valpbilder och små filmsnuttar som han har i mobilen. Bilderna ovan är tagna den 17 respektive den 15 december. Iris flyttade hem till oss den 12 december. Min älskade lilla gumma!

Jag och hundarna var i rasthagen häromdagen. Det var redan två golden där när vi kom men hagen är så stor att man kan gå där utan att mötas så jag och flickorna strosade lite för oss själva. Efter några hundra meter så hade vi gått ikapp lite och goldenmatten hade stannat till och höll i sin ena hund och jag kunde konstatera att jag kände igen henne. Hon ropade till mig och frågade om jag hade hanhundar eller tikar och om de var snälla. När jag hade svarat så fick jag reda på att hennes tik höglöpte! Så fort hon släppt taget om halsbandet på sin hund så kom den kutandes i förhoppningen om att nån av de två svarta skulle vara en stilig herre antar jag. Sen knatade vi vidare och gick ikapp och förbi team golden. Då fick jag reda på att att tiken bara var ett år och detta var hennes andra löp.

LÖP! Åh... Det hade jag ju förträngt (Lina är kastrerad om nu någon inte vet det). Jag skyller inte på goldenhunden i hagen då löp inte är smittsamt, men nog har Iris lilla grej svullnat till de senaste dagarna. Och nog ska hon plötsligt nosa på ALLT och kissar lite oftare...

Och för att ytterligare spä på det hela så pratade jag med Iris mamma Jamaikas matte häromdagen. Hon berättade att en av Iris söta systrar precis var klar med sitt första löp. Jaha, det verkar som jag inte kommer undan helt enkelt.

Jag är i Katrineholm. Min mamma bor här. Under dagen i går hamnade min mammas sambo på akuten och las in på sjukhuset. Han är en man i vars hus jag spenderade nästan hela min tonårstid och jag räknar honom som mitt eget kött och blod. Han är grym helt enkelt! Jag åkte från Stockholm i går strax efter kl 19 och när jag kom fram vid 21-tiden så var det fortfarande lite oklart vad som hade hänt. Visade sig i dag att han har haft en liten stroke men är helt ok.

Så mamma och jag och hundarna sov själva i huset. Det är nog första gången som mamma verkligen gillat att ha två dobermann på besök då hon hatar att sova här ensam. Dessutom har Lina haft en otäck förmåga att vara magsjuk när vi varit här i huset och mammas hus är fullt av äkta mattor. Iris har bråkat med samma mattor innan hon var rumsren. Whats not to like mamma?

Men nu har hon alltså varit glad att Iris går runt och morrar lite på främmande ljud och har koll på/skrämmer bort alla eventuella tjuvar som min mor tror ska bryta sig in här. I vanliga fall är mamma mer förtjust i Lina för att hon är så lugn och snäll, jag förstår inte vad hon menar...

Eftersom vi fick glädjande besked i dag så har jag bara passat på att njuta av att vara här. Lina och Iris har varit ute mer eller mindre hela dagen, legat och knaprat på varsitt märgben när jag har tvättat bilen. Iris har varit vild på tomten och sprungit runt, runt. Vi har varit i zooaffären och köpt hundsaker, tagit en underbar promenad (längs åsen och ner mot Djulö), Lina har varit strålande på alla hundmöten vi haft, Iris har simmat i sjön nu på kvällen med sin nya flytväst minsann! Av det sistnämnda lärde jag mig; gå inte i med shortsen på om mobilen ligger i byxfickan Madeleine! Men vad gör man inte för sin lilla hund som ska lära sig simma fint?! Minus mobil-incidenten men med glädjebeskedet att min "styvis" är ok, en riktigt bra dag helt enkelt.

Så med de senaste 24 timmarna i ryggen så känner jag inte att jag behöver höra att jag är en tjockis från någon.

Jag känner inte att jag behöver förklara för en enda människa varför jag är stolt över en hund som jag tog som omplacering vid närmare två års ålder och som då gjorde utfall mot alla hundar hon såg och som nu ligger still på platsen som en liten klippa när andra hundar reser sig och springer upp. Att hon som jagat som en tok och inte gått att ha lös, till och med jagat bilar, nu klarat tävlingen i Kista som ligger precis vid E4an utan staket och nu sist hade en fårhage full med får precis bredvid tävlingplanen när vi tävlade i Solna Sundbyberg. Hade det varit för några år sedan så hade hon varit inne i hagen och rivit får kan jag säga, inte skrapat ihop 154 poäng. Min hunds MH avbröts vid dumpen för att hon blev så rädd. Så förklara för mig varför jag ska skämmas över våra prestationer när folk med skottfasta, mentat dugliga, KORADE hundar inte ens lyckats ta sig ut på tävlingsplanen?

Så har någon mage att påstå att vi som nybörjare skämmer ut rasen offentligt när vi lägger upp små filmer från icke perfekta tävlingar och träningar? Och att det är enskilda bloggares/hemsidors fel att duktiga bruksmänniskor inte vill ha dobermann? Jo men så måste det ju vara! Jag har ju bloggat i lite mer än tre år och bloggarna boomade för typ 1-2 år sedan och det är väl det senaste halvåret som små youtubeklipp börjat dyka upp. Innan dess ville ju ALLA ha dobermann att tävla och träna med, visst var det väl så?

Jag känner inte att vi som stöttar och är glada för varandras skull nu när inte mindre än sju av oss bloggare här på my.opera kommit ut och premiärtävlat i ettan är "Ja-sägare" (vem fan vill vara en Nej-sägare undrar jag också?) eller "kompisar" med " utan kompisar på riktigt. Hade jag fått beröm i proportion till våra prestationer på lydnadsplanen så hade någon fått fylla en OS-arena med jublande människor och det hade avslutats med rakter. Så stolt är jag över framgångarna vi gjort. För att inte tala om hur stolt och glad jag är när det går bra för de andra blogg-hundarna! Det är ärlig glädje från min sida och hur det kan störa någon övergår mitt förstånd.

Och så verkar en del tro att vi som har bloggar och hemsidor inte tränar för instruktörer eller tar hjälp av kunniga personer? Var kommer det ifrån? Tror ni att det är mina bloggvänner som är mina instruktörer och att det är deras uppgift att rätta till våra fel och brister? Tror ni att jag bloggat mig till att få Lina att slutat jaga bilar? Tror ni att jag kollat på en hemsida på internet hur lydnadsmomenten ska se ut? Bara för att jag inte tränat för någon som har tävlat i IPO betyder inte det att jag fått hjälp av duktiga och kunniga människor. Så korkat att ens tro nåt annat.

Självklart blir alla med dobermann även rasens ansikte utåt så fort man är ute med hunden, men att privatpersoner med hemsida eller blogg skulle sätta några som helst käppar i hjulet för rasen i valet av framtida hundras är skrattretande. Jag påstår att vi har precis motsatt effekt, vi är utmärkt reklam för rasen.

När jag köpte Lina så slogs man om vem som vann och varför på utställning inne på Dobbeforum. Kennlar slogs om vem som var dummast, Linas upfödare ledde ligan bland de värsta och jag skämdes under tiden. Jag började skriva där för att andra nybörjare inte skulle behöva tro att det var så här Dobermann-Sverige ser ut eller funkar. Och nu sitter jag och försvarar mig mot folk som klankar på att fel nybörjare tävlar på fel sätt när de tar med sina brukshundar ut på tävling. Så snedvridet.

Med ovanstånde sagt så skippar jag nu forumet, önskar alla nervösa nybörjare inom dobermann där ute stort lycka till och ser fram emot en dag med mer sol och ännu en simtur med Iris. Utan mobilen.