I dag har varit en riktig bra dag! Jag började med att gå till gymet för att träna. Sprang 9,24 km på löpband och efter det var jag hög på endorfiner resten av dagen! (Vem behöver knark liksom?)

Efetr det åkte jag och Iris in till stan och mötte upp Emelie och Expo och gjorde om promenaden vi gick med Camilla och Tyson sist. Började vid St:Eriksplan och knatade in mot Hamngatan med matstopp i Gallerian. Efter det gick vi ut till Kungsträdgården där de öppnat den lilla skridskobanan. Iris ville också åka skridskor! Jag vet inte om det var ljudet från skridskorna eller om det var att alla rörde sig konstigt/fort men nåt var det. Därefter gick vi till T-centralen och tog tunnelbanan hem. Tre timmar tog det och hundarna var duktiga.

På kvällen var vi bjudna på middag hemma hos Camilla och hennes flock. Otroligt gott och trevligt och vi tog bara med oss Lina. Iris fick stanna hemma själv i +4 h. När vi kom hem hörde vi att någon skällde inne i lägenheten... Men jag tror att det var för att hon hörde oss, hon känner nog igen stegen och vi gick och småpratade. Var det inte så så lär vi ju få utvärdering av grannarna.

Just nu ligger kamerabatteri och videokameran på laddning för i morgon är det MH för Iris! Det ska bli otroligt kul och lite pirrigt känns det i magen kan jag säga! Jag vet att det inte är ett prov eller test eller tävling men jag tror att det är minnet av Linas MH som gör att jag känner mig lite nervös. Eftersom jag brukar ta bilder för klubbens räkning så kommer Emelie att följa med i morgon och vara fotograf då jag inte kan fota. Så bilder blir det! Husse ska filma.

Direkt efter MH:t så kommer vi att åka hem, slänga av oss hundplaggen och hoppa i festblåsan/fracken och dra på stort kalas på annan ort. Så någon uppdatering i morgon blir det alltså inte men på söndag ska jag berätta hur det gick! Nu ska jag se om jag kan sova...

Låg i soffan och frös och tittade på Oprah i morse när jag fick ett sms från Camilla som undrade om jag ville träffas och gå i skogen med hundarna. Det var precis vad jag ville det! Hade hon inte hört av sig finns det risk att jag legat kvar i soffan hela dagen i ren protest mot den högst deprimerande väderleken. Avgrundsgrått tror jag att den kallas. Blä!

Skogen var i alla fall mer grön än avgrundsgrå och tack vare sällskapet och mossan under fötterna så slutade jag frysa och blev varm. Hundarna fick varsågod så fort vi lämnat stigen och klivit ut bland tallarna. Full sula på tre dobermann, det är för härligt! Iris kommer tillbaka och duttade på mig med nosen med jämna mellanrum. Inte för att hon är osäker på att vara långt ifrån mig men för att vi har tränat och detta är fruktan av det hela, skitbra!

Vi såg en golden gå stigen på långt håll, jag och Camilla tog tag i varsin hund och Iris stod lös när vi trodde den skulle fortsätta knata på sin stig. Men inte då, den kom till oss i stället. Matte ropade och kom efter men inte i närheten av att hunden lyssnade på det eller hon var snabb nog. Det var en tik så det gjorde ju inte så mycket, jag tog chansen att köra inkallningar på Iris. När hon stod och precis skulle nosa på den så sa jag åt henne att komma och hon släppte byrackan direkt och kom. Bra övning och störning, men ska jag vara krass så klarar jag mig utan sådana hundmöten.

Bara för att jag skrev att mina hundar aldrig bråkar så var de ju givetvis tvungna att ha en liten konflikt i dag. Lina tröttnade på Iris skuttande och en rätt lång, morrig konversation utspelade sig mellan dem. När jag inte orkade lyssna mer så sa jag åt dem och komma istället. Då hade Lina ett hål i nacken. (Kanske var det därför Lina blev arg från början när Iris pickade hål på henne? Jag vet inte.) Sen var allt som vanligt igen och hundarna fortsatte leka och springa runt. Inget allvarligt men jag gillar det inte ändå. Iris startar.

I slutet på vår promenad var jag en dålig hundägare och hade koll på Iris samtidigt som jag pratade med Camilla och trodde att Lina var med Tyson. Det var hon inte, hon hade dragit iväg på ett eget spår. Efter några minuter var hon tillbaka och såg så där glad ut som bara hon kan göra när hon gjort något alldeles själv. Dålig matte!

Sist av allt gick vi ner till badplatsen vid sjön. Inte särskilt badvänligt men när jag kastade i en pinne så hämtade Iris den ändå. Brrrrrr! Tyson var smart nog att stå i strandkanten och vänta på att få pinnen levererad! Duktig kille!

Efter nästan två h spring i skogen åkte jag hem med en hund med hål i och en genomblöt. Tur att man inte har två porslinshundar.

Camillas blogginlägg med lite bilder från dagen hittar ni här.
I går passerade bloggen 400 000-besöks-gränsen. Nu tror jag visserligen att det är en liten klick människor som läser bloggen ofta men ändå, det var kul att jag råkade upptäcka alla nollorna!

Jag älskar mitt jobb och den mesta av tiden är det nästan bara roligt på jobbet. Men så ibland kommer det dagar då livet visar sig från sin mest orättvisa sida och då kan det vara riktigt jobbigt. Hade det inte varit för mina fantastiska arbetskamrater så vet jag inte hur jag hade fixat de dagarna och nätterna.

Jag har många gånger tagit speciellt Iris till hjälp för att få barnen att tänka på annat vid jobbiga nålstick eller lite extratunga dagar. Barn som gillar hundar lyssnar gärna på historier om dobermannvalpen Iris som vill bada badkar med alla gummiankorna och blåser bubblor under vattenytan i sin jakt på badkarsproppen. Alla barn gillar ju inte hundar och då får man ta till andra knep och nu senast har jag fått hjälp från en annan dobermannägare.

Därför vill jag passa på att tacka New York Rangers-målvakten Henrik Lundqvist och hans supersnygga flickvän Therese Andersson för att de tagit sig tid och har hjälpt mig att sprida glädje hos de små hockeystjärnorna som hamnar hos oss på Astrid Lindgrens Barnsjukhus! Ni är bäst, TACK!_{Bilden på Henrik och Nova kommer från tidningen Scanoramas februarinummer 2008 och är tagen av Andreas Lundberg.}

Som hundägare i allmänhet och dobermannägare i synnerhet så går jag ibland runt och oroar mig. "Tänk om alla är rädda för mina hundar?" eller "Tänk om Lina skäller på den där hunden nu, kommer alla att tro att hon är farlig då?" Särskilt om vi är på stan eller bland mycket folk kan sådana tankar poppa upp i skallen. Mitt mognare och mer stabila jag inser att jag ska sluta oroa mig över saker jag i alla fall inte kan göra något åt.

Men så finns det en sak till jag oroar mig för; Hundbajset. Allt hundbajs som inte plockats upp av lata hundägare i en radie av hundra meter (minst!) från huset där vi bor, jag känner samma "Tänk om någon tror att det där är mina och hundar och jag som lämnat där?" varje gång. Spelar ingen roll om högen är liten eller stor, det kan ju ha stått en tant i något fönster som trodde sig se att min hund just kom därifrån och sen ser en hög med bajs där!

Kan ju säga att jag alltid plockar upp efter hundarna om vi inte befinner oss i skogen eller där ingen människa går. Men här där jag bor så är det långt till sådana ställen och därför plockar jag upp om hundarna så kliver in i gräs som når mig till midjan så jag knappt hittar bajset efteråt.

Jag har levt på hoppet att jag nu bott här så länge att alla tanter i alla fönster har fattat att jag är en hundägare som plockar upp efter mig men ändå har jag inte riktigt kunnat sluta oroa mig.

Lina och jag hade varit på promenad och på vägen tillbaka hem så mötte vi farbrorn som sköter rabatterna och sopar, fixar, donar här i föreningen. Jag brukar säga hej när jag ser honom och det gör jag ju rätt ofta eftersom jag är ute med hundarna och han är ute och fixar. Jag hälsade som vanligt och följande konversation utspelade sig;

-Är det din hund? (Har han guldfiskminne eller, vi ses ju fasen jämt och ständigt!?)
-Ja, det är min hund.
-Är det här från din hund? sa han då och pekade på en hög på gräset där han krattade.
-Nej, jag plockar alltid upp efter mina hundar! svarade jag så fort och så överdrivet att jag lät precis så skyldig som jag bävat att folk ska tro att jag är.
-Ok, för jag är trött på att plocka upp sånt här, sa han.

Men faaasen också! Om han tror att jag inte plockar upp då tror ju säkert ALLA det! Oh no!!

Gick med tunga steg mot porten och grävde i fickan efter nyckeln till dörren. Där låg det nya 50-packet med rosa bajspåsar som jag hade köpt samma dag. Ville nästan vända och springa tillbaka och trycka upp dem under näsan på honom bara för att visa att jag minsann hade 52 bajspåsar i fickan jag!

Nu när oron har fått vatten på sin kvarn så kan ni räkna med att jag ska hålla koll och stå i fönstret och vara bajspolis så fort jag ser skymten av en hund här i kvarteret! Ve den som åter sin jack russel bajsa utanför mitt hus utan att plocka upp på min fönstervakt!