THURSDAY, 6. AUGUST 2009

Jag satt framför datorn och hade dåligt samvete för att det var fint väder ute och jag satt inne. Plus att det började närma sig gå-ut-med-hundarna-dags. Det var inte tillräckligt varmt för att åka och bada, jag orkade inte ta mig ut till BK och till stan ville jag inte åka för dit tar jag ju bara en hund i taget. Så det fick bli promenad.

Helt utan planer på hur långt eller åt vilket håll vi skulle gå lämnade jag lägenheten med 3 bajspåsar, mitt VISA-kort, nyckeln och mobilen iförd shorts, linne och flip-flopsen. Den planlösa promenaden gjorde att vi gick en bit och när vi ändå var där kunde vi lika gärna gå lite till och när vi kom fram dit så var vi ju nära till den gatan som leder bort till uppförsbacken som ändå ligger rätt nära området dit det ju kunde vara trevligt att gå och när vi ändå var där så... Till slut hade vi gått ändå bort till Gärdet! Här hade inte Lina varit på flera år! När jag försäkrat mig om att jag inte såg några hästar så långt ögat nådde just då så släppte jag bägge hundarna. Lina och Iris var jätteduktiga tills Lina fick upp spår på nåt och föll rätt långt (men inte hela vägen) tillbaka i gamla tider. Dvs när man kan springa i stort sett hur långt bort som helst och inte bry sig ett dugg om var matte är eller hur mycket hon ropar. Eftersom hon kan se mig på så långt avstånd på Gärdet så verkade hon tänka att så länge hon hade koll på mig och var jag var så gick det bra. Iris var ju rätt jädra sugen på att springa efter och jag fick jobba som en tok för att hålla kvar henne hos mig men det gick. När jag hade fått in och kopplat henne kunde jag börja jobba på Lina och snart nog hade hon också kommit tillbaka. Berömde henne för det och sen fick hon ha koppel på sig och Iris fick gå lös igen. När Lina var i koppelfängsel så lyssnade Iris jättebra igen och vi kunde gå nära andra hundar utan att hon sprang fram till dem bara jag ropade.

Sen mötte vi en snygg kille. Och snyggingens husse. Det var en dobermannkille som var lite blandras men såg ut som en dobermann så när som en fläck på bröstet. Han hett Bob och var en trevlig hund. Så flickorna slog följe med pojkarna, hussen och jag pratade lite hund. Iris och Bob sprang lite hit och dit men höll sig vid oss. Det var bara när en tant som nog var rädd för svartingarna och försökte gömma sig bakom några träd som Iris inte kom direkt när jag ropade. Tanten var för skum för att hennes nyfikenhet skulle släppa. När tanten gick normalt på stigen igen så sket Iris i henne.

Bobs husse tipsade oss om hundcafet Himmelska Hundar som ligger vid Tessinparken och jag kände verkligen att det var hög tid att både hundarna och jag fick något att dricka så dit gick vi efter att ha vinkat hejdå till Bob och hans trevliga husse. Inne på cafet var det tomt precis när vi kom, jag tyckte att det var lite skönt. Då kunde jag lägga hundarna och beställa i lugn och ro. De som jobbade där var jättegulliga och bägge kom runt disken för att klappa Lina och Iris. Som vanligt fick deras fina halsband uppmärksamhet och Iris var så glad att någon ville klappa på henne.

Efter att hundarna druckit ur vattenskålarna som stod framme så betällde jag varsin liten tallrik med blandat gott på till dem. Det var ost, leverpastej, blodpudding och korv på tallriken om jag inte minns fel. Och rivna morötter! Jag köpte en våffla med jordgubbs-och chokladglass.

Det är säkert mina hundar som inte är vana att gå på cafe och få den sammanlagda belöningen av en veckas lydnasträning framför sig på ett fat men allt det goda försvann på en eller två sekunder efter att jag sagt varsågod. Trots både Lina och Iris dåliga golvskick så var det roligt att vara på hundcafé. Vi ska gå dit flera gånger.

När vi började promenera igen så kunde jag konstatera att Lina skött alla hundmöten riktigt, riktigt bra. Vi mötte många hundar längs Valhallavägen, i Tessinparken och på lilla Gärdet och hon sa inte voff ens på några hundar som skällde på oss först. Om det bara är vi tre så går det utmärkt att gå med bägge även på stan.

Nu började mina fötter vara arga över flip-flopsen. Jag avbröt därför planen på att gå hem igen. Vi stannade bara till vid rastgården på Gärdet innan vi gick till tunnelbanan och åkte hem igen. Det var inte tal om att bära Iris och samtidigt ha koll på Lina i rulltrappan ner till spåret så bägge hundarna fick stå som Lina alltid gör. Det gick jättebra.

Tunnelbanefärden gick också bra, likaså att åka bussen sista biten. Det enda som inte gick lika bra var mina stackars baktassar om flipflopplågades.