Jag har fått så många dåliga och korkade tips under den tiden jag har haft Lina. Tips som jag till en början följde och lyssnade till för att jag trodde att den som uttalar sig om hundträning bara uttalar sig om man vet att det man säger stämmer. Precis som man som barn litar på att det fröken i skolan lär ut på lektionerna inte är fel.

Så fungerar det ju tyvärr inte i hundvärlden. Vem som helst kan ju bevisligen starta hundskola/ge lektioner/yttra sig utan vare sig utbildning eller kompetens i ryggen. Tyvärr lyssnade jag som sagt och nu sitter jag här och är efterklok. Jag vill fortfarande gärna höra alla tips, idéer, tankar och nya infallsvinklar vad gäller hundträning men numera följer jag bara instruktioner som kommer från folk som jag anser ha koll. Av samma anledning ogillar jag även att ge träningstips. För jag tycker inte att jag vet så mycket själv.

Så det kändes lite skumt att jag skulle vara med och hjälpa till vid den här kursen. Vad hade lilla jag att tillföra? Jag kan ju inget! Men så visade det sig att min gissning om huvudfokus denna kurs var rätt i går, det är specialsök och inlärning som är huvudgrejjen. Plötsligt stod jag där inne i labbet i dag och märkte att jag faktiskt kan rätt mycket! Väldigt roligt faktisk. Det är kul att ge tips när man känner att man kan!

Lina har ju av förklarliga skäl inte tränat så mycket i dag, men när kursdeltagarna (helt slut) gick bort till vandrarhemmet nu på kvällen så hämtade jag Lina och gick ner till ett av de små labben i korridoren där de tränats på T under dagen. Konstaterade att sist Lina var i labb var för snart 8 månader sedan och sist vi tränade på T var snart ett år sedan och att jag inte hade en aning om hon ens skulle kliva upp på bordet.

Men hoppelihopp upp och hon satt där på bordet och tittade på mig. När jag sa "sök" så var det en försiktig nos som kom fram. Hon nosade på kanten av banan... sen lite försiktigt på en burk... Nosade på rätt burk, fick klick och belöning och efter det var det inga konstigheter. Jag stod bara och log samtidgt som jag väntade ut henne när hon tryckte nosen på rätt burk! Hundar är coola.
^{(Jag och Lina i stora labbet, bilden är tagen i juni 2007)}

Visst nosar Lina fint på burkarna? Det är så kul för burkarna hon nosar på är exakt likadana som burkarna som används på HundCampus. Så när hon nosar på dem så låter det precis som det "ska" göra.Det är Magnus som tagit bilderna (av mig ser man bara lite hår som hänger ner på mittenbilden). Så fort jag såg bilderna så tänkte jag bara på alla fel som jag genast lade märke till. Så känns det lite med allt just nu. När vi tränar så ser jag bara det som behöver rättas till. Det känns som allting i träningen står still och att jag samtidigt bara kommer på fler och fler fel eller "förbättringspunkter". Det känns som vi borde ha övat mer. Det känns som om vi borde kommit längre med det vi övat på. Det känns som om jag inte riktigt vet vad jag håller på med när vi övar.

Självklart ska man alltid sträva efter att bli bättre men just nu tar fokus på mängden brister och fel liksom överhanden. Samtidigt så vet jag att mitt humör och sätt att vara påverkar Lina när vi ska träna. Hmmm... jag måste komma på ett sätt att komma ur den här skittänket.

Jag tröstar mig med att jag känner igen känslan. Det är samma känsla som infinner sig precis innan man faktiskt blir bättre på något. Jag kände så i armén, jag kände så under min sjuksköterskeutbildning. (En form av stegringstrappa under inlärning?) Till en början är man nervös och behöver öva många gånger för att göra rätt. Sen kan man göra det rätt men skärmar liksom av allt annat och kan inte tänka på något annat än det man just gör. När det sen blir ryggradsbeteende så kan man plötsligt tänka på och göra annat samtidigt. Då plötsligt lägger man märke till allt som kan förbättras och justeras. Finlir som i slutänden gör att man blir bättre.

Så nu får jag väl hoppas att det är därför det känns motigt just nu, för att jag håller på att bli bra. Eller lite bättre i alla fall.

Med allt regn utomhus så är det om inte svårt väldigt tråkigt att träna utomhus. Så i går köpte jag en borr och vi gjorde hål i plankan som jag köpte för någon dag sedan.Så nu har vi en liten specialsöksbana i vardagsrummet! Nu ska jag stoppa några sterila kompresser i lådan med te-påsar. Sen ska de ligga där en stund, klippas sönder och stoppas i burken, sen är det bara att köra!Så här såg det ut när det blev klart. Hålet är borrat och lilla metallburken är nerstopppad i hålet. Fem såna hål blev det på banan. Så nu är det bara att hålla tummarna för att Lina hittar te-burken. Jag återkommer när vi har invigt banan...