I går mötte jag och Lina upp Aston och matte AK för att spåra i skogen. Vovvarna fick vänta i varsin bil när jag och AK gick genom skogen och snitseli-snitslade upp spåren. Vi började ungefär 30 meter ifrån varandra för att ungefär halvvägs korsa varandras spår (med flit!) och sen fortsätta vidare genom skogen. När vi kom till slutet var vi säkert 100 m ifrån varandra. Jättekul! Sista biten genom skogen gick rätt mycket nedför berget och det var inte så mycket att välja på var spåret skulle gå, det var bara att knata där man kunde komma ner.

Sen gick vi en liten promenad i skogen med vovvarna så att spåren fick ligga och dra sig lite. När det väl var dags för att spåra så var jag väldigt nyfiken hur det skulle gå!

Lina var duktig. Vi hamnade fel vid ett tillfälle under spåret men inte där jag trodde vid korsningen (där plöjde hon bara på åt rätt håll) utan när det började gå nedför den sista biten. Själv har jag ju spårläggarminne som en guldfisk och det tog rätt många meter innan jag visste var "rätt" var igen. I samma ögonblick som vi hamnade rätt så sögs Linas nos ner i backen och gick sista 25-30 metrarna av spåret i rätt bra nedförsbacke, över stora stenar, genom täta grangrenar och ner till slutet. Skitroligt var det! Jag är så glad att jag liksom vågar chansa och bara köra och göra det svårare. När hon då klarar det också så är det ju skitkul! Så från och med nu så ska jag inte fega för att låta någon korsa spåren och att våga gå genom olika sorters terräng på samma spår. Kul!