I dag var jag ute och sprang med hundarna. Ja, eller lufsade är kanske mer korrekt för fort gick det inte! Men jag är så rädd att få ont i mitt knä att jag inte vågar ta ut stegen och speeda på lite.

En dobermann i varje hand på okända stigar där jag vet att det kryllar av rådjur och jag är rädd att slita på knät. Blivande mardröms-scenarion är inte svåra att föreställa sig..

Eftersom jag är så rädd om knäna/knät så är det nolltolerans på koppeldragande också. Det gick väldigt bra, minsta ansats till att dra och jag ställde mig och sprang på stället. Båda hundarna föll då tillbaka på varsin sida och sökta kontakt. Då sprang vi vidare igen.

Vi såg två hundar och flickorna skötte sig. Vi sprang plötsligt utanför ett häng där det bodde några rådjursaktiga typer som stod och beta. (Varför låser man in några när de är överallt ändå?) Trodde Lina skulle få ett bryt och vilja jaga dem men hon tittade bara tyst. Det var bara Iris som ville titta mera och som avr tvungen att liksom draaas med vidare.

Väl hemma sa runkeepern att vi sprungit 4,5 km. En lagom liten morgonrunda. Tänk om jag är så duktig att jag börjar göra detta som en liten morgonrutin? Bara att hålla tummarna att mina knän inte trillar av!