Det är så sabla tråkigt att gå långa koppelpromenader! Särskilt nu när det blivit så här mörkt och murrigt ute. Jag lägger mycket hellre tid på att åka och träna än att knata men det måste vi ju också träna på. Så att hundarna inte glömmer bort hur man för sig i koppel. (Just vad gäller koppelgåendet så har ju dobermann guldfiskminne konstigt nog..) Jag kör rätt hårt på att gå med ett koppel i var hand med tillhörande hund på varsin sida om mig. Inget dragande och tokigheter vill jag ha. Slaka fina koppel ska det vara!

Det blev i alla fall en långpromenad i mörkret igår kväll eftersom jag skulle jobba natt och husse skulle vara borta några timmar på kvällen hos några kompisar. Jag ville att hundarna skulle vara lite trötta när jag gick hemifrån. Med flit hade jag tänkt ut en väg där vi kunde gå i raskt tempo med minimal chans till möten. Jag ville gå själv och jag ville gå fort och jag ville inte ha någon störning när jag gjorde det.

Helt i enighet med Murphys lag hann vi ju så klart inte särskilt långt innan vi befann oss på en mörk liten gångstig och två chihuahuor kom skällandes mot oss utan ägare i sikte. Att vi inte såg någon ägare var inte så konstigt eftersom det var väldigt mörkt och de två små skuttade ut i ljuset från en rätt ensam gatlykta men jag hörde ingen ägare heller! Så där stod jag med Lina i ena handen och Iris i andra och så glodde vi på de två små som sa bjäff, bjäff och studsade på stället framför oss lite närmare för varje bjäff tills jag stampade i marken och ropade "Neeej!!" Då hörde jag en ägare! En kvinnoröst någonstans i mörkret ville försäkra sig om att jag höll i mina hundar. Ja det gör jag, kan du kalla in dina, svarade jag.

Nu är tydligen inte chihuahua-inkallningar samma som för andra raser och det förklarar nog varför jag aldrig hörde henne ropa på hundarna utan bara mummel och tissel-tassel men hennes hundar sket i alla fall i mumlet och fortsatte skälla och komma närmare under tiden. Eftersom min promenad skulle vara rask och effektiv så slösades det tid och därför började jag gå mot hundarna. Det hjälpte, i några sekunder, innan de kom på att det går lika bra att skälla på två svartingar som rör på sig som det gör när de står still. Så då sa jag att nu går vi till Lina och Iris och så gjorde vi det och plöjde igenom de små. Under tiden som jag gick rakt fram snurrade de två små runt Linas och Iris ben och skällde allt vad de orkade. Jag tror även att en tredje hund dök upp men jag är osäker. Ägaren snurrade också runt våra ben och sa något om att hon inte kunde få in hundarna (det stämde, hon fick inte tag på en enda).

Helskinnade, även om några av oss var lite i gasen, kom vi ut på andra sidan chihuahua-molnet! Det där gick ju bra! tänkte jag samtidigt som jag hörde ett välbekant ljud bakom mig. Bjäff bjäff! Nu skulle de små jävlarna följa efter och skälla oss i häcken istället! Ur mörkret hör jag hur ägaren pratar med någon i sin mobiltelefon och hör henne säga "..gick just förbi med två stora aggressiva..."

Jag är ju sån att minsta lilla ursäkt eller vänligt leende och jag är villig att förlåta och stryka streck över direkt! Men nu brast det för lilla mig istället! Jag hade hennes två jyckar skällandes i häcken på mina och hon pratade i sin mobil under tiden! Det kan hända att jag ropade saker som Ha inte hundar om du inte har koll på dem, håll dem kopplade och något om att jag skulle släppa mina hundar om hon inte ordnade tillbaka sina. Sen slank det säkert ut ett "jävla" eller ett "fan" där i mellan på lämplig plats.

Så då kan man väl säga att den inbygda mätaren för fördomar mot små sällskapshundar lyser rött och blinkar lite just nu.

Vi fick i alla fall vår långpromenad efter det och det kändes ok att lämna dem när jag åkte till jobbet. Husse rapporterade att allt hade gått bra när han kom hem sedan också.