Funderingar genom livet

Vad kan man säga? Vårvindarna börjar friska i. Igår när jag kom hem så hade till och med ventilgrejen blåst ner. Solen skiner och det håller på att bli varmt. Ska bli skönt att bli av med herr vinter. Trots att jag gillar vinter så är det ibland dags för något nytt.

Och på tal om vår, skolan är snart slut. Och jag har ingen aning om vad jag vill göra. Jag känner dock att jag behöver stabilitet, orkar inte leva med att inte veta om man har råd med hyran nästa månad osv. Det har jag gjort allt för länge nu, även om det blev lite bättre när jag började skolan. Innan det, då visste jag ingenting, var tvungen att sluta jobba i april, då jag nästan inte kunde stå på benen längre. Sjukvården ville inte tro mig, det var ett helvete att gå dit och möta människor som frågade om man hade järnbrist, som sa att man skulle gå hem och ta en alvedon för att sedan avvakta och återkomma. När alla man mötte sa att man var frisk. Det var jag väl, men jag blev fortfarande yr i huvudet och hade balansproblem, vet att jag höll på att ramla omkull x antal gånger på jobbet. Och hur bra är det när man jobbar med djur som väger dubbelt så mycket som en själv? Som dessutom äter på allt som ser dött ut. Men ingen ville sjukskriva mig. Ungefär som att tala om för en rörmokare som nyss fått hjärtinfarkt att han kan gå och jobba ändå, men inte får lyfta tungt eller ha händerna över huvudet. Läkaren jag pratade med tyckte definitivt att jag skulle jobba ändå, trots alla skaderisker. Bara det att man skulle ta det "lite lugnare". Suck.

Vad skönt det vore med lite semester, från livet, bara en liten stund. Så man skulle kunna få samla krafter, komma tillbaka som ett energiknippe och bara göra allt det där som man känner att man inte har tid eller ork med.