Funderingar genom livet

Jag började jobbet och slutade visst att jobba. Som vanligt så gick jag in alldeles för hårt för det jag ville, jobba och göra det bra. Nu i efterhand inser jag att det var ju det jag gjorde under tiden jag hade så fruktansvärt ont i huvudet, ville för mycket och gjorde för mycket. Är väl det som kallas nostalgi,.. Att gå tillbaka och titta hur allt egentligen var. Vilket jag gjorde när jag hittade tillbaks till min blogg efter mer än ett års uppehåll från skrivandet. Insåg hur allt varit.

För att gå tillbaka dit historien slutade. Jag fick jobb i degerfors, flyttade till kristinehamn och livet rullade på. Dock tog jobbet upp allt mer och mer tid. Jobbade jämt och var sällan hemma. Dom tider jag faktiskt var hemma så var jag så trött att jag inte visste vad jag hette. 16 timmars och dygnspass är inget jag rekommenderar för en arbetsnarkoman som jag. Folk blev sjuka, det fanns inga vikarier. Jag blir uppringd ocj tackar självklart ja till alla lediga pass. Till slut sa min kropp ifrån. Jag, just då 24, gick rakt in i en vägg. Det kändes som att få en rejäl smäll i ansiktet. Orkes och inspirationslös vart livet helt plötsligt inte så jävla kul att leva längre. Detta var i somras, när jag hunnit jobba nästan ett år. Vet att jag större delen av sjukskrivningen låg i soffan och bara sov. Dock såg jag ljuset i tunneln efter att ha blivit kontaktad av Länsteatern i Örebro. Först fick jag en chock när jag kollade upp ett okänt telefonnummer.. Vem är det här? Annars brukar jag bara tänka.. Äsch vill dom nåt viktigt ringer dom väl igen.. Kollar av någon anledning upp numret och ser att det är en regissör från Länsteatern. Blir ett sånt där pirr i magen och jag tänker: Men vad sjuttsingen?! Vad vill hon mig?!

Ser senare att jag fått ett mail. Om att vara med i Fröken Julie. Självklart tackar jag ja. Det var ingen stor roll heller. Efter två års scenuppehåll var det skönt att inte behöva stå i centrum. Och det var helt fantastiskt roligt. Lånade en lägenhet av länsteatern, så det vart som en minisemester. Långa promenader dagligen, fram och tillbaka till karlslund och oftast tog jag en runda runt naturreservatet på morgonen. Skönt! Slet ut ett par skor på en månad som var sprillans nya, så kan det gå .

Jobbet var sådär till slut, förstå mig rätt, jag älskade själva jobbet. Men det var för mycket runtomkring. Och jag själv mådde för dåligt för att förstå vad som hände och för att orka ta tag i saken. Tänker inte blotta hela historien här, men kan säga att ett och annat blev väl lite fel i personalgruppen. I vilket fall så valde jag att sluta och börja på universitetet. Jag sökte in väldigt sent, och trodde aldrig jag skulle komma in. Men det gjorde jag! Satt som reserv bra länge, sen kom jag in på mitt andrahandsval.. För att första veckan få reda på att jag kom in där jag verkligen ville. Wihaaa! Sen september är jag alltså student. Och jag har flyttat igen. Från Kristinehamn till Örebro väldigt nära till universitetet.

Livet som student började med bravur. Jag fick en nytändning. Träffat massa nya vänner och bekanta och studentlivet var festligt som få. Men där gick jag på niten igen, PANG! Innan jul så mådde jag så dåligt att jag trodde jag skulle bli inlagd på psyket. Nånting hände, det kändes som att allting snurrade runt runt.. Kan inte förklara själva känslan, tror den måste upplevas för att förstås. En enorm ångest som höll i sig flera dagar i sträck... Det är det mest otäcka jag varit med om, och skulle inte ens önska min värsta fiende detsamma. Är otäckt vad hjärnan kan göra med oss..

Och nu är jag här. Jag behövde aldrig åka in till psyket, men jag har börjat en process mot ett nytt, stabilt och hälsosammare liv. Vägen dit är förmodligen lång. Men jag har bestämt mig för att gå den hur jävla jobbig den än är.