My OperaInte är det roligt jämt...
Wednesday, May 26, 2010 5:55:13 PM
I lördags pep Indra till när hon var glad och skulle bära min foppa-toffel. Hon ville inte heller äta utan stog och tittade på maten. Jag lyfte upp skålen, då åt hon. Gjorde samma sak med vattenskålen. Vart väldigt fundersam kände jag.
Kollade i hennes mun och klämde/kände igenom henne. Men hittade inget och hon visade ingen smärta. Söndag åt hon som vanligt och var som vanligt. Jag åkte rullskidor på fm och sen lunkade vi 6 km på kvällen. Hon betedde sig som vanligt.
Måndag kom och vi lunkade 6 km på kvällen, Indra var jääätteglad och skuttade framför mej fylld av energi. Men en gång när under lunkandet så korrigerade jag lite (ytterst lite) i kopplet för jag ville ej att hon skulle ligga på och dra. Då pep hon till. Vart fundersam igen, så har hon aldrig reagerat förut. I slutet mötte vi en hund och hon blev lite spännig mot den, då visade jag bara m kroppen att jag ogillade beteendet...då skrek hon som att jag skulle ha misshandlat henne. Jag blev jättepaff! Tanten med den andra hunden sa: Man ska vara snäll med hunden! Hjälp tänkte jag då...jag har inte ens rört Indra. När vi gick ut lite senare såg jag att hon var lite stel fram och lite, lite halt. Märktes inte då vi lunkade. Kände igenom henne ordentligt. Men hittade inget och hon visade ingen smärta heller.
På tisdag morgon klev hon ej ner från sängen direkt utan väntade till jag var ute ur den. Sen hoppade hon ner.....och skrek utöver sig!!! Sen stog hon bara stilla. Oj, så rädd och ledsen jag blev!!! Helt förvirrad skulle jag försöka komma ihåg telefonnumret till veterinären (som jag kan i sömnen sen Izze var skadad) Helt blackout! Mindes ej! Letade förtvivlat i katalogen helt förvirrad, hittade det till slut och ringde. Inget svar! Hjälp!! Provade annan veterinär, fick svar direkt och tid 14.30. Usch vad hemskt det var vänta på att tiden skulle gå! Städade och försökte sysselsätta mej (annars skulle jag bli knäpp) Kramade och myste med Indra mellan varven, som bara låg kvar i hallen efter morgonkisset ute (som gått i sakta mak med stappliga ben). Efter en stund flyttade hon sig till sovrummet där jag lagt ut en filt på golvet. Tänkte att det lättare bära henne till bilen om man använder filten som bår. Då slipper hon gå/resa sig. Jag såg ut som en rödgåten råtta...bara kom tårar!! Kändes oxå som....inte en hund till att sörja inom inte ens ett år! Ork int!! "Izze" inte ens varit borta i ett år, blir fortfarande jätteledsen när jag tänker på honom! Och så nu Indra, nä huvva!!
Indra i sin nya sele. Om ni undrar varför hon har kal fläck på sidan så har dragselen nött där, ganska vanligt har jag hört.
Tack Stefan för att du hjälpte mej att bära "lill-bumman" till bilen, sååå mkt värt! Väl hos veterinären så fick jag bärhjälp in med Indra av de som jobbar där. Veterinären sa nästan direkt att hon trodde Indra fått ett diskbråck. Såg framför mej att jag skulle få fara hem utan "lill-bumman". Hon kollade reflexer, hjärta och lite annat. Sa att rtg ej löns när det är så färskt, och man ser inga mjukdelsskador på slätrtg. Indras reflexer var inte jättedåliga, hon hade bra hjärta/lungor, är inte så gammal, välmusklad och veterinären tyckte vi skulle prova med medicin och ge oss en till chans. Sa oxå att om hon hade haft sämre reflexer så hade rådet varit att låta henne somna... Varit jättesorgligt!!! Samtidigt som jag känner att ska hon gå och ha så ont, inte kanske få ett vettigt liv så hade det beslutet bäst för henne.
Hon fick en spruta med smärstillande, en hög dos. Veterinären fick mitt mobil-nr, för hon ville ringa och höra hur det gick. Måste säga att dom var jätte-trevliga och omtänksamma...jag känner mej alltid så fånig när jag gråter inför andra. Sen fick jag ett recept på smärtstillande/anti-inflammatorisk medicin som jag hämtade ut. Jag for även och köpte en spårsele (hon ska ej ha halsband) och en matställning på ben med 2 st skålar, för att hon ej ska måsta böja sig ner. Fått låna en bia-bädd av Stefan (tack igen!) , för hon får ej hoppa upp i sängen/soffan. Björkis hade ej hemma några bia-bäddar utan dom får in dom till veckan. Indra verkar trivas i sin lånade bädd, gått bra att hålla henne i den..än så länge. Hon verkar inte intresserad av sängen, tittade lite på den igår och la sig sen i "bian". Jag kommer lägga upp saker i säng/soffa så hon ej blir frestad att prova hoppa upp...i natt har jag sovit med flyttkartonger bredvid mej så Indra ej ska smita upp när jag somnat. Veterinären sa oxå att hon ej ska gå i trappor...sa då att jag har även en rullstols-ramp till huset. Perfekt!
Bia-bädden var inte alls så tokig utan ganska skön!
Idag verkar hon må lite bättre, har ej pipit till när hon ska stiga upp/lägga sig eller gå och kissa. Närmaste tiden kommer att se ut så här: Vila, ut och kissa/bajsa och sen inget mer. Tur att hon har en av/på-knapp...d.v.s händer det nåt har hon alltid varit på hugget...händer det inget så ligger hon stillsamt här hemma.
Hon har fått sin första tablett på morgonen efter maten och även varit ut och kissat. Går sakta, men verkar inte ha så ont. Varit upp och hälsat på sonen när han masat sig ur sin säng. Svansen är inte neråt och ledsen hela tiden utan far upp ibland. Helikopter-öronen är lite gladare i stuket oxå. Veterinären ringde på fm (trots att hon var ledig...så himla gulligt!) Hon tyckte att Indra verkade svara snabbt på behandlingen efter vad jag berättade och med tanke på att det bara knappt gått ett dygn. Vi ska på återbesök hos veterinären om 10 dagar ungefär. Jag ska ha koll så hon ej börjar släpa på tassarna, det kan tydligen bli så att dom gör det.
Så nu tar vi dag för dag och ser hur det går. Kommer som sagt ej bli mer skidor/drag/hopp med henne eller annat som är så pass ansträngande för kroppen. Men med tur så kommer det att läka ut ( jag har själv haft diskbråck i nacken...vet hur fruktansvärt ont det gör, men nästan helt ok idag.) så hon kan fungera och ha ett vettigt hundliv. Kommer dock att ta ett tag med rehabilitering/medicin (men den ska trappas ner/ut till slut) Efter att ha varit och handlat i eftermiddag så kom det en liten 4-bent kompis gåendes med glad, viftande svans och mötte mej i hallen...oj så lycklig jag blev!!! Hon kommer bli piggare och tro att hon är frisk utav medicinen...så då måste jag tänka lite åt henne sa veterinären. Men glad är jag att hon är med mej ännu min fina "lill-bumma"!
Så här ser man ut om man varit för nära sonen vid matbordet och han skakat dressingtuben...splatt lät det. Inte lätt heller komma åt att äta upp...
Kollade i hennes mun och klämde/kände igenom henne. Men hittade inget och hon visade ingen smärta. Söndag åt hon som vanligt och var som vanligt. Jag åkte rullskidor på fm och sen lunkade vi 6 km på kvällen. Hon betedde sig som vanligt.Måndag kom och vi lunkade 6 km på kvällen, Indra var jääätteglad och skuttade framför mej fylld av energi. Men en gång när under lunkandet så korrigerade jag lite (ytterst lite) i kopplet för jag ville ej att hon skulle ligga på och dra. Då pep hon till. Vart fundersam igen, så har hon aldrig reagerat förut. I slutet mötte vi en hund och hon blev lite spännig mot den, då visade jag bara m kroppen att jag ogillade beteendet...då skrek hon som att jag skulle ha misshandlat henne. Jag blev jättepaff!
Tanten med den andra hunden sa: Man ska vara snäll med hunden! Hjälp tänkte jag då...jag har inte ens rört Indra. När vi gick ut lite senare såg jag att hon var lite stel fram och lite, lite halt. Märktes inte då vi lunkade. Kände igenom henne ordentligt. Men hittade inget och hon visade ingen smärta heller.På tisdag morgon klev hon ej ner från sängen direkt utan väntade till jag var ute ur den. Sen hoppade hon ner.....och skrek utöver sig!!! Sen stog hon bara stilla. Oj, så rädd och ledsen jag blev!!!
Helt förvirrad skulle jag försöka komma ihåg telefonnumret till veterinären (som jag kan i sömnen sen Izze var skadad) Helt blackout! Mindes ej! Letade förtvivlat i katalogen helt förvirrad, hittade det till slut och ringde. Inget svar! Hjälp!! Provade annan veterinär, fick svar direkt och tid 14.30. Usch vad hemskt det var vänta på att tiden skulle gå! Städade och försökte sysselsätta mej (annars skulle jag bli knäpp) Kramade och myste med Indra mellan varven, som bara låg kvar i hallen efter morgonkisset ute (som gått i sakta mak med stappliga ben). Efter en stund flyttade hon sig till sovrummet där jag lagt ut en filt på golvet. Tänkte att det lättare bära henne till bilen om man använder filten som bår. Då slipper hon gå/resa sig. Jag såg ut som en rödgåten råtta...bara kom tårar!! Kändes oxå som....inte en hund till att sörja inom inte ens ett år! Ork int!! "Izze" inte ens varit borta i ett år, blir fortfarande jätteledsen när jag tänker på honom! Och så nu Indra, nä huvva!!Indra i sin nya sele. Om ni undrar varför hon har kal fläck på sidan så har dragselen nött där, ganska vanligt har jag hört.
Tack Stefan för att du hjälpte mej att bära "lill-bumman" till bilen, sååå mkt värt!
Väl hos veterinären så fick jag bärhjälp in med Indra av de som jobbar där. Veterinären sa nästan direkt att hon trodde Indra fått ett diskbråck. Såg framför mej att jag skulle få fara hem utan "lill-bumman". Hon kollade reflexer, hjärta och lite annat. Sa att rtg ej löns när det är så färskt, och man ser inga mjukdelsskador på slätrtg. Indras reflexer var inte jättedåliga, hon hade bra hjärta/lungor, är inte så gammal, välmusklad och veterinären tyckte vi skulle prova med medicin och ge oss en till chans. Sa oxå att om hon hade haft sämre reflexer så hade rådet varit att låta henne somna... Varit jättesorgligt!!! Samtidigt som jag känner att ska hon gå och ha så ont, inte kanske få ett vettigt liv så hade det beslutet bäst för henne. Hon fick en spruta med smärstillande, en hög dos. Veterinären fick mitt mobil-nr, för hon ville ringa och höra hur det gick. Måste säga att dom var jätte-trevliga och omtänksamma...jag känner mej alltid så fånig när jag gråter inför andra.
Sen fick jag ett recept på smärtstillande/anti-inflammatorisk medicin som jag hämtade ut. Jag for även och köpte en spårsele (hon ska ej ha halsband) och en matställning på ben med 2 st skålar, för att hon ej ska måsta böja sig ner. Fått låna en bia-bädd av Stefan (tack igen!) , för hon får ej hoppa upp i sängen/soffan. Björkis hade ej hemma några bia-bäddar utan dom får in dom till veckan. Indra verkar trivas i sin lånade bädd, gått bra att hålla henne i den..än så länge. Hon verkar inte intresserad av sängen, tittade lite på den igår och la sig sen i "bian". Jag kommer lägga upp saker i säng/soffa så hon ej blir frestad att prova hoppa upp...i natt har jag sovit med flyttkartonger bredvid mej så Indra ej ska smita upp när jag somnat. Veterinären sa oxå att hon ej ska gå i trappor...sa då att jag har även en rullstols-ramp till huset. Perfekt!Bia-bädden var inte alls så tokig utan ganska skön!
Idag verkar hon må lite bättre, har ej pipit till när hon ska stiga upp/lägga sig eller gå och kissa. Närmaste tiden kommer att se ut så här: Vila, ut och kissa/bajsa och sen inget mer. Tur att hon har en av/på-knapp...d.v.s händer det nåt har hon alltid varit på hugget...händer det inget så ligger hon stillsamt här hemma.
Hon har fått sin första tablett på morgonen efter maten och även varit ut och kissat. Går sakta, men verkar inte ha så ont. Varit upp och hälsat på sonen när han masat sig ur sin säng. Svansen är inte neråt och ledsen hela tiden utan far upp ibland. Helikopter-öronen är lite gladare i stuket oxå.
Veterinären ringde på fm (trots att hon var ledig...så himla gulligt!) Hon tyckte att Indra verkade svara snabbt på behandlingen efter vad jag berättade och med tanke på att det bara knappt gått ett dygn. Vi ska på återbesök hos veterinären om 10 dagar ungefär. Jag ska ha koll så hon ej börjar släpa på tassarna, det kan tydligen bli så att dom gör det.Så nu tar vi dag för dag och ser hur det går. Kommer som sagt ej bli mer skidor/drag/hopp med henne eller annat som är så pass ansträngande för kroppen. Men med tur så kommer det att läka ut ( jag har själv haft diskbråck i nacken...vet hur fruktansvärt ont det gör, men nästan helt ok idag.) så hon kan fungera och ha ett vettigt hundliv. Kommer dock att ta ett tag med rehabilitering/medicin (men den ska trappas ner/ut till slut) Efter att ha varit och handlat i eftermiddag så kom det en liten 4-bent kompis gåendes med glad, viftande svans och mötte mej i hallen...oj så lycklig jag blev!!!
Hon kommer bli piggare och tro att hon är frisk utav medicinen...så då måste jag tänka lite åt henne sa veterinären. Men glad är jag att hon är med mej ännu min fina "lill-bumma"! Så här ser man ut om man varit för nära sonen vid matbordet och han skakat dressingtuben...splatt lät det. Inte lätt heller komma åt att äta upp...
