Välkommen till oss!

Måndagens kväll var lite spännande! Skulle få prova cykla på en annan cykel mot för förra gången vi var ut...mer racer-modell med smala däck. (kommer ej ihåg vad den heter...lite glömsk av mej ). Först skulle jag komma ihåg att jag bara hade ett drev fram (ej växla med vä. växelhandtag..) Sen hålla koll på vissa tecken som den framför ger en( man ser ej t.ex sprickor i asfalt, gående folk när man ligger bakom..så man vet om man ska väja, stanna.) eftersom man ligger jäääättenära varandra (kallas visst "ligga på rulle"...minns jag rätt tro??) Inte mkt spelrum mellan cyklarna kan man säga... Det är med skräck och förtjusning jag försökte ligga så nära som "coach"sa. Jissus, behövs bara en vindpust så sitter man i framförvarandes bak-däck...dock inte så länge för fort var man i backen och har ont på många ställen!!

Var tungt från början, kändes som benen gick som trumpinnar. Känns som det vore lättare lägga in en tung växel så man slipper trampa som en galning. Men det ska man inte göra tydligen. Så jag knatade på och klagade lite ibland....jobbigt! Motvind! Fast jag låg bakom så jag slipper den värsta vinden...om jag vågar ligga nog nära framförvarande... Hemvägen gick betydligt bättre! Medvind! Kul! Fort gick det! Iaf för mej som ej är van cykla i den takten. Lite hjärtat i halsgropen ibland ska jag erkänna! Tror ej framförvarande hörde mina små skräck-pip mellan varven! Men vi cyklade iaf 3 mil och som jag skrivit nån gång förut...räcker gott för mej som ej cyklat på detta vis förut. Lätt trötta ben sen...

Här kan man ju tro att jag ber eller är helt slut...men det var mer skratt , nu tycker jag att fotningen är klar...

I övrigt blev det prommis med Indra. Sen lite lydnad, vi måste nöta in våra svaga moment. Börjar iaf likna nåt...så det går framåt. Min nya taktik för att få bort hennes plogande funkar.

Tisdagen hade jag ångest för... lunka broarna runt vid 18.00. Kändes jättehemskt! Bara vetskap att man blir tagen tid på gjorde mej trött!!! Alla rusar som toka i starten! Förutom "väg-snigeln" Anna. Bara efter en liten stund kändes det så här: Näpp nu far jag hem!! Kände mej som en tjurig trött 3-åring med stolpiga ben. Och så tänkte jag att om jag smiter in bland kyrk-stugorna när "coachen" ej har koll på mej så märker han ej förrn det är försent att jag är borta...! Han sprang framför mej hela vägen, i snigel-takt...för jag orkade ej fortare. Mkt tålmodig, trots en gnällig "tant" bakom...talade mest om att: Det går bra, du är duktig! Tack, det behövde jag! Var lite sliten kände jag...lunkat 7,4 km söndag, cyklat 3 mil måndag och så detta.... Jag inte Stålkvinnan...hellre Minnie Mouse..kändes iaf så efter dessa 5 km.. Finns tack och lov inga bilder från detta...

På kvällen blev det prommis igen...men då ej ensam med Indra utan Ulrika och fina Kimmie var med oss. Blev ingen långprommis, men skönt komma sig ut en stund och att ha sällskap. Börjat försöka komma ihåg att ta med kameran..var dålig på det förut.

Indra, Kimmie och Ulrika.


Skööönt gnugga runt i gräset tyckte Kimmie!

Är ni kvar??


Fast det var 2 st lika gräsiga, lätt smutsiga hundar..Indra for oxå runt som en torped på läggdan.

Förhoppningsvis ska vi (jag och Ulrika) försöka ta oss ut i spårskogen till helgen, vore himla kul få lägga lite spår!