En kattslavs dagbok

Den här veckan har varit så bisi att det inte blir nån speciellt välformulerad bloggpost idag, men ni ska få några länkar att roa er med

The Poke's "The week in pictures" för ett par veckor sen, som handlade om loggors sanna innebörd, var väldigt rolig och synnerligen träffande

De har också en väldigt bra instruktionsbok för den som vill skapa en Hollywoodsk filmplansh - kolla här. Om det finns sju arketyper i folksagan så finns det tio i filmvärlden

Ja, just det: kommer ni ihåg citattävlingen? De rätta svaren finns här. Jag är ganska nöjd Jag kunde ha identifierat Mörkrets hjärta, som jag läst flera gånger, men jag fick författaren rätt åtminstone. Allihopa, de facto

Jag var på Filmis igår och tittade på Sunset Boulevard. Det var en otroligt bra film! Jag har faktiskt aldrig sett den tidigare - jag kände naturligtvis till den, man kan inte studera film utan att veta ganska mycket om Sunset Boulevard , men jag hade aldrig sett den i sin helhet. Det finns en hel del filmer jag inte har sett, eftersom jag vuxit upp utan tv och aldrig sett något skäl att skaffa en senare heller. Jag är så tacksam över att bo i en stad där det finns en ett filmarkiv (numera Nationella audiovisuella arkivet), som har en så fin bio som Orion mitt i stan, där man får se äldre filmer på stor duk, nersjunken i stans bekvämaste fåtöljer (Dessutom tänder de inte ljuset innan hela filmen är slut, vilket gör att man kan få se eftertexterna i lugn och ro, i stället för att irritera sig på alla människor som genast måste resa på sig så fort de börjar rulla... något som alltid frustrerar mig på "vanlig" bio.) Läs hela vårens program här.

Sunset Boulevard handlar om drömmar i drömfabrikens huvudstad - om drömmar som man inte vill släppa och om drömmar som man kan tvingas att släppa eller lockas att släppa för att få något mera substantiellt i utbyte. Den handlar om hur kärlek kan förslava och förleda. Den handlar om att det alltid finns en ny sensation bakom hörnet och det enda som är konstant är människans törst efter det sensationella. Den handlar om en hel massa andra saker, förstås, man kan se den som en banal, sjaskig historia också, om man har lust; bedagad filmskådespelerska och ung gigolo - men det vore orättvist. Det är en ovanligt originell historia, skriven direkt för mediet. Ibland känns det som att uppföljare, filmatiseringar av populära böcker och nyfilmatiseringar av klassiker är allt som görs nuförtiden. (Jag vet, jag vet, det får mig att låta gammal och grinig ) På IMDb listas det förresten en Sunset Boulevard för 2012 - tydligen en filmatisering av musikalen... I rest my case.

Det var ju ett riktigt spännande val i söndags, jag satt och hoppade på stolen och jublade när Haavisto gick om Väyrynen Jag tycker det var lite skrämmande att Väyrynen kom så långt - jag trodde verkligen att han var helt ute som politiker. Tydligen är han populär i obygderna ännu.
Det är kanske som Marcus Rosenlund uttryckte det på Twitter under kvällen:

Nej, vi har sannerligen inte sett det sista av Väyrynen. Senast då det bara är han, Keith Richards och kackerlackorna kvar... #valet2012

Jag följde med det svenskspråkiga Twitterflödet med hashtaggen #Valet2012 under valkvällen, det var rätt kul. En av de bästa var helt klart den här, den blev återkvittrad så många gånger att jag tappade bort originalet, jag tror det var "mannssa" (Sara Mannsén) som sa :

"Finland kan inte ha en president som har en man till make. Hm - Finland har i 12 år haft en president som haft en man till make" #valet2012

Om det förresten är någon som råkar ha en biljett över till Ultra Bras stödkonsert till förmån för Haavistos kampanj så säg till!

Apropå Twitter så har Manu Londén börjat twittra "nyheter" från inbördeskriget, kolla här. (Han har skrivit mera om projektet här.)

Idag är engelskspråkiga Wikipedia nere, i protest mot Protect IP Act. Jag har skrivit om lagförslaget tidigare här. (Jag menar nog inte att Wikipedia är hela Internet, men det var en fin rubrik.) Dagens Questionable Content deltar i protesten, men har också en serie som är en crossover med ett par andra internetserier, bl.a. en annan av mina favoriter: Girls With Slingshots

Nu har det äntligen kommit rejält med snö. Jag är ingen större vinterfantast, men ska det nu vara vinter så får det hellre snöa än slaska. Dagens utsikt:



Den kan jämföras med den här bilden som jag tog förra veckan. Man ser att det regnar på den före detta snön = ashalt. Egentligen tog jag bilden för att visa att vårt nya lokalgym har öppnat, som syns. Jag menar att det syns på att det står ett antal bilar parkerade rakt utanför dörren, egentligen är det inte tillåtet med bilar på köpcentrets område, men uppenbarligen så finns det många människor som går på gym som inte orkar gå från närmaste parkeringsplats...


Vi har faktiskt ett litet utegym här också, men det är inte riktigt säsong just nu... De här bilderna tog jag i somras, de är lite gryniga för det var redan rätt sent på kvällen.

Idag på jobbet var en såndär konstig dag, då saker och ting plötsligt verkar ha ett inneboende sammanhang, vars relevans jag inte förstår. Att någon råkar lämna in en bok som en annan person önskar två sekunder efter att jag skrivit ut en sida för att min kollega ska hämta ett exemplar från källaren är kanske inte så konstigt egentligen, det är en populär bok och jullovets lån förfaller denna vecka, men vad är oddsen för att jag ska alfabetisera en kärra med böcker, nicka åt en stamkund som går ut och när jag tittar på boken jag håller i handen så har författaren exakt samma efternamn som nämnda stamkund. Det är inte ett vanligt namn i Finland, även om det inte är ovanligt i Tyskland och hör inte till de författarnamn man ser ofta på bibban. Det var lite weird.

På I can haz hittade jag en post med klassiska boktitlar i kattversion





Flera titlar finns här.

Så kom då vintern efter den långa, långa mörka hösten. Jag fascineras alltid av nattljuset när det finns snö - himmelen får den där egendomliga orangea färgen som man aldrig ser annars. Jag roade mig idag med att försöka ta lite nattbilder med min telefonkamera. Den gjorde sin plikt riktigt imponerande, tycker jag Färgerna blir inte så bra, framför allt lyckades jag inte få fram himmelens färg, men annars helt ok.

Först ett par bilder från utanför Stoa idag på kvällen:



Så vår snötäckta gård nattetid. De egendomliga ljusa fläckarna är snöslask på rutan - jag kände inte riktigt för att öppna fönstret och få in blöttet. Better out than in, I always say

Idag är det menlösa barns dag. Jag har inga barn och kan alltså inte erbjuda bilder på tindrande småttingar, men här är i stället en Simon's cat åt er: Fowl play

Jag har på sistone läst Söderströms nyutkomna tvillingantologier "Så bra svenska du talar" och Enkel biljett? om respektive finlandssvenskar som flyttat till Sverige och svenskar som flyttat till Finland. Som invandrare (eller "båtflykting" som en och annan av mina mindre sympatiska klasskamrater i min första skola här måttligt putslustigt uttryckte saken) så var jag kanske extra intresserad av upplägget. Jag känner så väl igen känslan som många av författarna uttrycker, den om hur man inte riktigt hör hemma på någondera stället, eller så hur man bra dagar har sina rötter och fötter i båda kulturerna och ser en styrka i det.

Det är en fin idé att göra dubbla antologier, lite olika synvinklar på samma sak. Man skulle tro att det inte kan vara så stor skillnad på två grannländer, men det är det och det är roligt att läsa om utanförsynen i spegelformat. Omslagen är jättebra, en konturbild av respektive land översållad med ord som har anknytning till det landet.

Politik och klass genomsyrar "Så bra svenska du talar", betraktelser av det fina, jämlika svenska samhället (åtminstone i teorin) som nu krackelerar och jämförelser av Sannfinländarna och Sverigedemokraterna återkommer i flera av berättelserna. Sverigefinländarna som invandrargrupp är också naturligt nog en del av temat och hur de i andra och tredje generationen så småningom börjar kunna sätta ord på hur det var, med böcker och filmer och pjäser, Alakoskis Svinalängorna och Tanja Lorentzons Mormors svarta ögon. Johanna Koljonen beskriver hur sverigefinländarna gråter tyst under föreställningen - den berörde också mig djupt när vi såg den på gästspel i Helsingfors.* Tanja Lorenzon blev förresten nyligen vald till årets sverigefinländare

Språket är förstås en stor fråga i båda böckerna - om skillnaderna mellan det finlandssvenska och det rikssvenska språket och naturligtvis också mötet med finskan och de finskspråkigas attityder till svenskan - jag är inte den enda som märkt att folk blir irriterade på finlandssvenskar men imponerade av en rikssvensk som lärt sig finska...

Lustigt nog är det antologin med finlandssvenskar i Sverige som tilltalar mig mest, man skulle tro att det skulle vara tvärtom, att jag skulle ha mest igenkänningsfaktorer i Enkel biljett, men så är det inte. Den är absolut läsvärd, men det känns som om de flesta texterna i den är lite mera lättsamma, lite mera fokuserade på det vardagsbesvärliga med det främmande språket än på skillnader i kulturen och politiken. Vissa är mycket fina, personliga texter, men flera av dem är just personliga, inte personliga betraktelser speglade mot samhället.

Kanske det beror på att åldersspridningen är större i"Så bra svenska du talar", kanske på att flera av dem som medverkar i den redan i många sammanhang funderat och analyserat sin roll. Kanske det helt enkelt beror på att finlandssvenskar ofta från första början skolats och socialiserats in i en roll av att hela tiden tänka på sig själv i förhållande till De Andra och därför blir deras texter mera djuplodande? Kanske det är en traditionell "svensk" konflikträdsla, eller så just det att de som bor här vet att de dagligen kan träffa folk som läst boken och de vill just därför hålla en viss distans?

Lite igenkänningsfaktor är det nog också i "Så bra svenska du talar", eftersom jag för ett antal år sedan studerade ett år i Lund, med baktanken att verkligen på allvar fundera på var jag hör hemma och var jag ska fortsätta att bo. Det var ett väldigt jobbigt år på många sätt, jag fick fundera mycket intensivt på det här med identitet och tillhörighet och det är inte alltid så roligt, hur nyttigt det än är.

Hade någon sagt åt mig när jag for att jag skulle vara med och grunda en finlandssvensk studentförening så skulle jag ju ha skrattat ut den. Ändå hände det. Det visade sig nämligen vara mycket jobbigare att få kontakt med de andra studenterna, något jag tyckte var mycket underligt, eftersom jag var van vid att ha lätt för folk. Men plötsligt blev jag betraktad som en suspekt typ i "mitt hemland" och hörde mig försvara mig med uttryck som "svenska rötter" och "egentligen/ ursprungligen från Sverige..." Det kändes konstigt. Att tala med finlandssvenskar blev plötsligt lättare, vi hade en gemensam referensram som jag saknade i samröret med mina kurskamrater. Alla behöver ha ett sammanhang att vara i, som vi tyvärr märkt så kan det i vissa fall lika gärna vara extremrörelser

Jag fick också ta aktiv ställning till många företeelser i det svenska samhället som gjorde att jag blev skälld för elitist, ett epitet som jag hade mycket svårt att ta till mig. Numera anser jag att om det är intellektuellt snobberi och elitism att anse att den som inte fått godkänt slutbetyg i svenska och engelska från gymnasiet inte har nånting på en högskola att göra, så är jag väl elitist då... Det är skönt att bli äldre, man tar inte nödvändigtvis åt sig så mycket av andras fördömanden.

Slutresultatet var hursomhelst att jag kom fram till att jag numera är så finlandiserad att jag inte mera kan tänka mig att flytta tillbaka till Sverige. Det är Det Forna Fäderneslandet, med tonvikt på Forna. Jag var ändå såpass ung när jag flyttade hit att det här samhället satt sin prägel på mig och det har blivit det naturliga att bo här, i den här kantiga, inklämda kulturen där jag talar majoritetsspråket med en brytning och minoritetsspråket med en accent som får vilt främmande människor att fråga mig om mitt ursprung

Sen finns det förstås vissa saker där jag identifierar mig starkare med det ena eller det andra. Jag har t.ex. det svenska kulturarvet, inte minst när det gäller humorn, såsom Hasse&Tage, Povel Ramel, sådana saker. De slår Uuno T., alla gånger Och förstås mycket sånt som hör min barndom till, ett sorts nostalgiland, som ju inte finns mera. Men speciellt lojal åt det ena eller andra hållet är jag inte. Folk frågar ibland vem jag "hejar på" i sport. Mitt svar är att jag inte ser på sport, hemskt enkelt Men i eurovisionen (som jag ändå kallar "schlagerfestivalen") hejar jag oftast på Finland, det gör jag. Måste vara underdog-syndromet

Jag kan bra tänka mig att bo på annat håll periodvis - jag när t.ex. sedan länge en dröm om att någon gång bo ett helt år i Tromsö, en stad jag blivit väldigt förtjust i - men här i Finland, i Helsingfors, känns det numera som att jag har min fasta punkt. Jag är ofinsk och osvensk, naturaliserad finlandssvensk brukar jag skämtsamt kalla mig, men någon "riktig" sådan är jag inte heller. Jag kan ibland avundas människor som har en självklar tillhörighet till en specifik bygd eller kultur, men jag vet att man inte nödvändigtvis har det ens om man utåt sett har alla de nödvändiga attributen. Jag har mitt hemma i den plats jag valt att leva.


*Tillägg: Mormors svarta ögon visas på SVT5 i kväll (lördag) kl. 22, med repris 18.12.