En kattslavs dagbok

Jag såg den här på Bokbabbels blogg och tänkte att den skulle vara rolig att göra Jag har gjort ett par versioner av såna här listor tidigare, en om böcker här och en om bibliotek här.

Senast lästa bok: Laurie R. Kings Folly. Jag har läst både hennes Mary Russell-historier (Sherlock Holmes-fanfic) och hennes moderna, amerikanska deckare med stort nöje, likaså någon annan av hennes fristående berättelser, men den här var helt klart den bästa! Jag gillade såväl språket som intrigen (en version av “också paranoida människor kan ha fiender”) och berättelsen om en mentalsjuk persons väg mot balans var överraskande rörande. På vissa sätt påminde den om Hannah Greens I Never Promised You a Rose Garden.
Senast köpta: Andra volymen av Questionable Content i pappersformat.
Senaste lånade: Bland andra Kirjasto 2012, för andra gången, ska se om jag hinner läsa den nu.
Senast fådda: Fådda. Är det ett ord? Mamma gav eller långtidslånade mig Röde Orm nyligen, eftersom jag sa att jag skulle vilja läsa den i sin helhet, efter att ha läst Charlie Christensens seriversion (som är väldigt bra!)
Favoritbokhandel: Antikvanti av olika slag. Jag älskade numera nerlagda Ervasti, men Kamptorget och Syvä Uni är också fina, Sofia på Berggatan slinker jag ofta in på. Jag skulle gärna vilja besöka Ripping Yarns nån gång
Favoritbibliotek: Just för tillfället tror jag att det är Åbo stadsbibliotek, jag tycker det är inbjudande och trevligt
Antal lånekort: Helmet, dvs. stadsbibbans, Helka (universitetets), Åbo Akademi, Hanken, Metropolia (alla tre för mina bibbastudier), Nifin (numera Kulturkontakt Nord). I princip ett till Riksdagens bibliotek, men det har nog förfallit nu. Så sex aktiva.
Använder som bokmärke: Dels olika bokmärken som man får från bibbor el bokhandlar, dels får vi många via vissa bokleverantörer på jobbet. Dessutom brukar jag klippa snygga gratiskort till lite kortare bokmärken. Alltid emellanåt blir det förstås kvitton och papperslappar.
Favoritfärg på bok: Hm. Jag tror jag sällan tänkt på det, fast omslaget förmedlar ju en del. Mörkt på spänning, t.ex., som på Folly.
Favoritsnack vid läsning: Just nu riskakor.
Favoritdryck vid läsning: Te. Eller rödvin. En sån kliché, inte sant?
Favoritställe att läsa på: Bekväm fåtölj, sängen eller hängmatta på landet. Men jag läser överallt. Är boken tillräckligt spännande läser jag gåendes.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser nu: Vad menas här, tro? Jag hålls normalt inte på en sida när jag läser. Jag håller mig inte till en bok heller, de facto. Närmaste bok just för tillfället är en bok om databaser, där är jag på avsnittet “Database Administration”.
Den här boken köper jag till en förälder: Min dyra moder har de senaste jularna fått Cecilia Torudds samlade verk. Så har jag insisterat att hon ska läsa Cassandra Clares The Mortal Instruments, men lånad från bibban. K.far får antingen böcker relaterade till språkvetenskap eller båtande, alternativt böcker med en visst dokumentär anstrykning, som Lotta Lundbergs Skynda, kom och se.
Den här boken köper jag till min partner: Hm. Det beror på omständigheterna. Senaste bok var kanske den nya versionen av Last Chance To See?
Favoritgenre: Bra barn- och ungdomslitteratur, skräck (gärna gotisk), deckare/thrillers, helst golden age eller psykologiska sådana, romaner. Vissa populärvetenskapliga genrer, mest litteratur- eller samhällsvetenskap. Biografier ibland. Och emellanåt fantasy och scifi, det beror lite på... Äh, det där är ju omöjligt att svara på!
Favoritformat: Definitivt pocket. Jag tycker om gamla, inbundna böcker också, men pocket är enklast. Jag undrar om det finns någon enda människa som föredrar kartonnage? Det är ju mera hållbart än pocket, men det känns så billigt!
Författarfavorit: Jag har inte en specifik favorit, det är ju omöjligt. Det beror så mycket på omständigheterna. Det finns författare jag läser om och om igen, som t.ex. L. M. Montgomery, Tove Jansson och Astrid Lindgren, men det har lika mycket att göra med minnen, tror jag.
Den tjockaste bok jag läst: Om det ska vara i en volym så är det antagligen den oförkortade versionen av Stephen Kings The Stand, i min pocketupplaga är den 1 421 sidor. Sen finns det ju serier som är som sammanhängande berättelser, som Stephen Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant, den klentrogne och ett enormt kinesiskt epos som hette Berättelser från träskmarkerna. (Den var jag lite för ung för egentligen. Jag minns att jag aldrig förstod varför det alltid började regna när det blev lite erotiskt spännande, för det hette alltid "när regnet fallit ner" och så gick storyn vidare till nästa scen... )
Den tunnaste bok jag läst: Ingen aning. Säkert nån bilderbok.
Favoritljud när du läser: Katt som spinner i min famn
Favorittidning: Definitivt Ny Tid
Tidningar jag prenumererar på: Ny Tid, diverse medlemstidningar.
Favoritbokblogg: Jag läser egentligen inte så mycket renodlade bokbloggare, men gärna bloggar som talar om böcker. Får väl säga Bokbabbel då
Mitt bästa bokminne: Hm. Kanske att läsa Elisabeth Rynells Hohaj på en vandring i Oulanka. En perfekt kombination av bok och plats. På en resa i England med brorsan för ett antal år sen kom vi in i ett enormt antikvariat mitt på landet, det var rätt cool. Och trots all kommersialisering så blir jag alltid lite upprymd när jag står överst på trappan i Mässcentrum den allra första dagen som jag går på det årets bokmässa. Att se alla dessa böcker och alla dessa människor som gillar böcker (åtminstone nominellt) är coolt.
Senaste bokfyndet: Kanske Stefans lilla gröna, som jag köpte på hans konsert i höstas. En bok som varvar fina bilder med intressanta och personliga texter om att leva delvis självförsörjande.
Senaste impulsköpta bok: Jag har faktiskt försökt hejda impulsköpandet på sistone. Jag försöker att bara köpa böcker som jag är rätt säker på att jag vill ha.
En bra bok att ge bort: Ett tag prackade jag Majgull Axelssons Aprilhäxan på var och varannan person, den gjorde så enormt intryck på mig. Vivi-Ann Sjögrens Fattiga riddare i eget hus är suverän om man vill ge en nyhemifrånflyttad person (eller vemsomhelst som gillar mat) en bra och trevlig kokbok
Bokgenre som jag undviker: Självhjälpsböcker, Harlekingenren, allt med sport.
Så gör jag med böcker jag inte vill ha längre: Jag skulle vilja säga att jag tar dem till antikvariat eller avskrivna böcker-avdelningen på jobbet, eller “dela med sig”-hyllan i Östra Centrums bibba, för det är det som är meningen. I allmänhet hamnar de i en låda som det står “antikvanti” på, i väntan på dessa åtgärder...
Så här håller jag koll på vad jag har läst: Det gör jag egentligen inte. Emellanåt skriver jag om nånting på bloggen, men inte tillnärmelsevis så mycket som jag läser. Jag skriver inte upp dem nånstans eller så. Jag antar att man kunde göra det, men det har aldrig känts relevant.
Så här sorterar jag min bokhylla: Tematiskt: barnlitteratur (i bokstavsordning), deckare (enligt genre), scifi, fantasy, skräck (noveller skilt). Mera allmän skönlitteratur står i klasser enligt land om det är nordiskt (finlandssvensk har en egen klass), därefter övrig litteratur. Allt i bokstavsordning enligt författaren förstås. Dramatik och lyrik har också en egen hylla. Facklitteraturen står enligt tema. Javisst är jag bibliotekarie
Nästa bok jag ska läsa: Carmilla, som jag lånat av en student med samma intresse för gotisk skräck som jag.

Via bloggen This Is Not The Six Word Novel (mest bekant för "Weird Things Customers Say in Bookshops") hittade jag följande bedårande film för alla bokälskare!

Den heter The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, av Moonbot Studios. Den påminner mig väldigt mycket om de första fem minuterna av Up, på ett bra sätt.



(Varning, den är hela 15 minuter lång. Värd varenda minut Förstora fönstret genom att trycka på pilsymbolerna, eller gå till Vimeos sidor via titelns länk.)

Tillägg: Jag har ingen aning om varför videon plötsligt är markerad som "privat", också om man går via länken Men på Jen Campbells blogg fungerar den fortfarande, klicka här.

Nå, det var ju rätt förväntat att det skulle bli Niinistölandia - eller OY Suomi-Finland AB, som en bekant lär ska ha uttryckt saken - de närmaste åren åtminstone, men det var ju roligt att Pekka Haavisto ändå kom så långt som han kom

En del av er kanske har sett den här pro-Haavistoflashmob/performansen, men jag stötte på den först igår kväll. Inget låter så vackert som Finlandia, sorry Pacius. Jag blir alldeles rörd av hela grejen, både sången och idén



Jag bongar ett flertal bekanta från favviskören Out'n'Loud på plats (surprise surprise )

Jag kommer inte ihåg om jag tipsat om gröna sökmaskiner förut, så nu gör jag det Först går det ju att fundera på om man alls behöver söka varenda gång. I stället för att slänga in allting i en sökmaskin så kan man spara sidor man vill återkomma till som bokmärken. Man kan dessutom tagga bokmärken, så att det bara är att söka i adressfältet efter ämnet, eller skriva nåt ord i titeln, man behöver inte ens leta bland bokmärkena. Och om du vet vad adressen är, varför inte skriva den i adressfältet i stället för i sökrutan? Det gör mig nipprig, för det är så onödigt! Varje sökning drar trots allt energi - motsvarande att lämna lampan på en timme i onödan eller köra bil ett par kilometer. Jag har börjat försöka gissa adresser hellre än att söka, i första hand, t.ex. med firmor så är det nästan alltid namnet plus landskod. Mycket enkelt

Naturligtvis behöver man sökmaskiner ibland - och det finns gröna alternativ till Google, som planterar träd och kompenserar utsläpp för varje sökning. T.ex. Ecosia.org, som använder bing och Yahoo-teknik och Znout.org som använder Googles teknik. Man kan lägga till dem som sökmaskiner i den lilla rutan, för den som har en sån webbläsare, bara att klicka på pilen och välja "add" eller "lägg till" eller vad där nu kan tänkas stå

Det var dagens ekotänk

Jag går just nu på en kurs i databaskonstruktion. Det är mycket intressant, men verkligen inte lättfattligt! Åtminstone inte för en humanist. Jag måste läsa mycket långsamt och noga och på nytt och på nytt och erövra en liten bit i taget. Jag konstaterade på kursens blogg att det påminner mig om när jag läste litteraturteori och vi kom in på den "franska" skolans tunga namn: Lacan, Kristeva, Cixous. De skriver oerhört fascinerande litteraturvetenskapliga texter som man läser och läser och läser om för att förstå; nånstans har man känslan av att det är genialt, men bara någon gång ibland så kommer upplevelsen av att man verkligen plötsligt förstår - men om man blinkar så kan man tappa bort det... men tillfredsställelsen är enorm, när (om) man förstår

Tack vare andra kattslavens outtröttliga stödundervisning börjar jag så småningom få ett hum om några saker. Knappast kommer jag att börja skapa några fantastiskt kreativa databaser på egen hand, men jag tänker mig att förståelsen för hur databaser fungerar kommer att öka exponentiellt, vilket väl borde göra mig till en bättre bibliotekare

Men det är nåt fel på mina associationer. Varje gång jag läser om databashanteringssystem, dvs. "Database management system", som förkortas DBMS, så tycker jag att det står "BDSM" Om vi därtill lägger det faktum att jag hade all möda i världen att inte börja fnissa när jag gjorde en sökning efter en elektronisk tidskrift åt/ med en kund och såg att en av leverantörerna hette "Persee", så kan vi konstatera att min mentala ålder emellanåt är ca 12

Om jag vore det på riktigt så kanske jag också skulle få klistra - har ni sett den här? Det är bilder från en installation där tusentals barn fått klistra runda klistermärken i ett vitt rum. Bilderna är underbara!

Jag hade lust att göra nåt lite annorlunda i kväll, så jag gick till Filmarkivet för att se David Lynchs The Elephant Man, som jag inte sett, bara läst om. Det var kanske inte direkt filmen att varva ner efter arbetsveckan med, sådär lättsam och fluffig, ni vet (Det påminner mig om en studiekompis som berättade att hans föräldrar en gång ville se en trevlig film och gick och tittade på en film som de tänkte att skulle handla om glädje - Todd Solondz Happiness... )

Jag visste nog att det inte skulle vara en rolig film, men var ändå oförberedd på hur grymma folk skulle vara i den. Att folk skulle bli förskräckta eller fascinerade av Elefantmannens utseende är en sak, men den lystna vulgariteten som förekommer i den här är verkligt obehaglig - vilket förstås också är meningen att man ska tycka. Vi får bekanta oss med personen John Merrick och se vem som finns bakom det deformerade utseendet och så får vi se hur han blir behandlad av omvärlden för sitt utseende - och det är inte vänligt beklagande, eller ens tyst avståndstagande Jag hade gärna sett lite mindre brutalitet och lite mera funderande på hur mycket som egentligen skiljer den viktorianska överklassens "vetenskapliga intresse" från de lägre klassernas öppna gapande. Man förstår nog att det ska dras paralleller, inom filmen och utom den, men det kunde kanske ha funnits lite mera plats för det. Å andra sidan är det väl det som de långa, udda, Lynchska drömsekvenserna är till för Men det är en mindre invändning, jag tyckte överlag att den var bra. Den är filmat i svartvitt, vilket ger den en fin viktoriansk stämning.

Tematiskt lämpligt så har jag under de senaste dagarna lyssnat på den franska musikalen Notre Dame de Paris, (engelsk Wikipediainfo här), också den en sorglig historia om svek och utstötthet. Jag kan visserligen inte just nån franska (mera om det här), men andra kattslaven har refererat texterna och berättelsen känner jag till. Och så hemskt mycket språk behöver man inte kunna för att beröras av sångerna och musiken - speciellt den sista scenen där Quasimodo sitter med Esmeraldas döda kropp i famnen och sjunger "Danse mon Esmeralda" får mig alltid att gråta I boken heter det att man långt, långt senare hittar en krypta med två skelett, det ena deformerat, som sitter så tätt ihop att de inte går att sära på, utan faller sönder till stoft när man rör dem...

Titeln på inlägget har jag snott från Disneys version av Ringaren i Notre Dame, en helt trevlig film med överraskande bra musik, men ljusår från intensiteten i den franska musikalen och naturligtvis snällt barnanpassad.

Jag tycker sådär i princip att jag är ganska bra på engelska, jag har ett stort ordförråd, brukar klara grammatiktester bra och har ett hyfsat uttal, även om det en gång har hänt (fast det är många år sedan) att jag fått den något dubiösa komplimangen "you sound a little bit like ABBA"...

För att emproove my Eenglish (och för att jag tycker det är roligt med språk) så händer det att jag läser böcker om språk, speciellt om de är roliga. På den senaste tiden har jag stött på ett par som jag vill rekommendera. Jag har inte läst någondera från pärm till pärm, men har haft roligt åt det jag läst:

Den ena är Bill Bryson: The Penguin Dictionary of Troublesome Words, som tar upp ord och uttryck som lätt används fel eller blandas ihop. Det görs på ett underhållande och lättsamt sätt, med mycket exempel:

Kith and kin. Your kin are your relatives. Your kith are your relatives and acquaintances. Individually the words are antiquated. Together they are redundant and hackneyed.
Obsolete, obsolescent. Things that are no longer used or needed are obsolete. Things that are becoming obsolete are obsolescent.

En av mina favoriter bland felanvända uttryck är "literally" - bokstavligen. Det återfinns i en av Dick Francis böcker också, där en beundrare säger till en f.d. jockey ungefär att "jag minns hur du bokstavligen bar den där hästen över mållinjen". Pippi Långstrump? Såhär formulerar sig Bryson om saken:

literally. All too often used as a kind of disclaimer by writers who mean - literally - the opposite of what they're saying. The result is generally painful: 'Hetzel was literally born with a butchers knife in his mouth' (Chicago Tribune); 'After a slow start they literally slices up the Wildcats with their sunning last-half onslauhgt' (San Francisco Chronicle), 'Our eyes were literally pinned to the curtains' (cited by Fowler).
It shouldn't need saying, but if you don't wish to be taken literally, don't use literally. The word means actually, not figuratively. It is acceptable only when it serves to show that an expression usually used metaphorically is to be taken at its word, as in: 'He literally died laughing'.

Jag ryser lite vid tanken på hurdan förlossning den stackars modern måste ha haft...

Den andra boken är Eats, Shoots & Leaves: The Zero Tolerance Approach to Punctuation av Lynne Truss. Titeln kommer från en vits:

A panda walks into a cafe. He orders a sandwich, eats it, then draws a gun and fires two shots in the air.
"Why?" asks the confused waiter, as the panda makes towards the exit. The panda produces a badly punctuated wildlife anual and tosses it over his shoulder.
"I'm a panda," he says, at the door. "look it up."
The waiter turns to the relevant entry and, sure enough, finds an explanation.
Panda. Large black-and-white bear-like mammal, native to China. Eats, shoots and leaves.

Det är snarast en bok som vänder sig till de redan frälsta, de som anser att ett korrekt språk är viktigt, men den gör det på ett så underhållande sätt och jag hör till målgruppen, så resonemang som det här får mig att skratta

Either this will ring bells for you, or it won’t. A printed banner has appeared on the concourse of a petrol station near to where I live. “Come inside,” it says, “for CD’s, VIDEO’s, DVD’s, and BOOK’s.”

If this satanic sprinkling of redundant apostrophes causes no little gasp of horror or quickening of the pulse, you should probably put down this book at once. By all means congratulate yourself that you are not a pedant or even a stickler; that you are happily equipped to live in a world of plummeting punctuation standards; but just don’t bother to go any further. For any true stickler, you see, the sight of the plural word “Book’s” with an apostrophe in it will trigger a ghastly private emotional process similar to the stages of bereavement, though greatly accelerated. First there is shock. Within seconds, shock gives way to disbelief, disbelief to pain, and pain to anger. Finally (and this is where the analogy breaks down), anger gives way to a righteous urge to perpetrate an act of criminal damage with the aid of a permanent marker.

Jag är just en sån person som kan gå och rätta skyltar och lappar Pocketupplagan av den här boken har en massa klistermärken med apostrofer på och runda lappar att sätta över felaktigt placerade apostrofer, med texten "Panda says no" på

Om man vill undvika att bli uppblåst och messerschmidtig och verkligen vill testa sitt engelska uttal (och ordförråd) så kan man försöka läsa den här dikten från The Poke högt och se hur det går Citat från inledningen:

If you can pronounce correctly every word in this poem, you will be speaking English better than 90% of the native English speakers in the world.
After trying the verses, a Frenchman said he’d prefer six months of hard labour to reading six lines aloud.

Det här är de första sex raderna:

Dearest creature in creation,
Study English pronunciation.
I will teach you in my verse
Sounds like corpse, corps, horse, and worse.
I will keep you, Suzy, busy,
Make your head with heat grow dizzy.

Fortsätt här!

Den var verkligen svår, jag snubblade på ett antal ord, trots att dikten inte innehåller speciellt många av den där sortens långa ord härledda från latinet, där man måste räkna stavelser för att få rätt betoning... En riktigt rolig utmaning

Via Hemsolen hittade jag Svenska Dagbladets årliga julcitattävling. Den brukar höra till familjens julnöjen, men av någon anledning har vi missat den helt i år Eftersom jag är väldigt förtjust i frågesporter, speciellt litterära sådana, så testade jag att göra den på egen hand. Temat var girighet

En av de sju dödssynderna är temat för årets citattävling, nämligen girighet. Tävlingen går ut på att identifiera författarna till tio litterära citat. Fyra av texterna är skrivna på engelska, tre på svenska, två på franska och en på latin. Två av författarna är kvinnor. Författarnas initialer är: BS, CD, EZ, GP, JA, JC, JRRT, M, PON, TJ.

Testa själv här. OBS! Inte fuska med internet

Uppgiften var alltså att identifiera författarna, men jag anser att det nog ska vara boken också, för att vara riktigt korrekt. Såhär långt kom litteraturvetaren:

- Fyra på raken, utan minsta ledtråd. (nr 2,4,5,6) (En av dem råkade jag läsa om under julhelgen )
- Två med lite funderande och ledtrådar. (nr 7,8)
- Tre där jag med ledtrådarnas hjälp troligen kunde identifiera författaren, men inte är säker på verket. (nr 3,9,10)
- En där jag har initialerna, könet och språket, men inte kan komma på vem det är. (nr 1)

För att undvika spoilers så har jag satt mina gissningar bakom länken nedan.

Read more...

Som mina trogna läsare vet så är jag bibliotekarie. Bibliotekarier är lite lustiga emellanåt, eller borde jag säga miljöskadade? Åtminstone jag Jag kan t.ex. inte som vanliga människor bara smita in på ett bibliotek för att gå på toaletten, nejdå, jag måste börja diskutera hur det fungerar att ha reserveringar i öppna hyllor och ta en runda för att kolla in hur det ser ut... Det här exemplet är från ett besök på Norrtälje stadsbibliotek, ett riktigt trivsamt ställe.

En liten tröst är att också andra kattslaven just den här gången var med och intresserade sig, fast kanske jag egentligen borde oroa mig för folie à deux

Pix:

Såhär ser hyllan med reserverade böcker ut. Kunden får ett reservationsnummer i meddelandet om att boken kan hämtas, så ingen annan kan se vem som reserverat en viss bok. Om kunden glömmer att ta med meddelandet (ni kan säkert gissa att det händer) så kan man få det från servicedisken. Tills vidare (systemet var rätt nytt) så har de inte haft problem med att folk tar böckerna och läser dem eller gömmer dem, vilket jag kan föreställa mig att skulle kunna bli ett problem hos oss. Åtminstone om man ska döma av hur ofta våra ej hemlåns-ex är försvunna... (Det där bindestrecken var helt nödvändigt, eller så är det bara jag som tycker att hemlånsex ser lite egendomligt ut... )











Barnavdelningen skymtar i grönt - den var mitt i bibban och alldeles klargrön - av nån anledning kommer jag att tänka på den gula finlandssvenska ön på bokmässan













Jag gillade att deras standardhyllor hade en hylla på lagom höjd där det fanns möjlighet att framhäva vissa verk och inte bara nyheter. Jag vet inte vem som gör urvalet och hur ofta de byts ut, det glömde jag att fråga. Men det såg väldigt inbjudande och lockande ut.
















Så hade de emellanåt en lite större hylla att ställa fram böcker i.






















Det fanns också en speciell avdelning för lokalhistoria / lokalkännedom, med ett stiligt modellskepp och allt (tyvärr syns det inte så bra på min bild, men man kan se flera bilder på deras sidor här.