En kattslavs dagbok

Jag hade en kund på bibban igår som ville ha hjälp med att lokalisera ett citat på originalspråket i en bok från 1836 av Wilhelm von Humboldt - Über die Verschiedenheit des menschlichen Sprachbaues und ihren Einfluss auf die geistige Entwickelung des Menschengeschlechts (Tyskarna kan det här med korta och klatschiga titlar, som ni märker...) Kunden i fråga undrade nämligen varifrån ett visst citat på finska kom, som inte stämde överens med den engelska översättningen som han hade och hans tyska var inte så bra. Min är hyfsad, fast jag är bättre på att tala och min vokabulär är inte direkt språkfilosofisk*, men jag tyckte att jag kunde försöka. Där satt jag och stavade mig igenom 1800-talstyska och förde samtidigt (eller försökte föra) ett mycket intressant samtal om Sapir–Whorf-hypotesen, (utförligare om hypotesen på engelska Wikipedia) om huruvida en person alls kan förstå någon som talar ett annat språk och huruvida kulturer och vanor har att göra med om språket uttrycker saker i stillastående eller rörelsedominerade fraser m.m. Väldigt stimulerande Jag lokaliserade dessutom den engelska översättning som det finska citatet baserade sig på, för jag blev också mycket intresserad av varifrån den finska översättningen fått begreppet "kosmos". Sen fick jag ett mail att det mycket riktigt förekom i den översättningen - det fanns inte i originalet nämligen.

Så vad lära vi härav? T.ex. att översättningar från översättningar är riskabla och man alltid bör gå till källan om man bara kan. Att det faktiskt finns uppmärksamma och grundliga studenter. Och inte minst att mitt jobb emellanåt inbegriper väldigt lustiga saker, men just den här sortens möten gör att jag kommer ihåg varför jag jobbar på ett akademiskt bibliotek och älskar mitt jobb

*Däremot kan jag rabbla "zweimahls Pommes mit Majo, bitteschön, Vier Mark Fufzig, bitte" som ett rinnande vatten

Jag läste en riktigt bra och ruggig dystopi häromveckan (bra och ruggig är nästan synonyma inom genren): Enhet av Ninni Holmqvist. Idén med den boken är att människorna i samhället ses som antingen oumbärliga eller umbärliga. De umbärliga är främst kvinnor över femtio och män över sextio som inte har barn eller ansvar för åldrande föräldrar, inte är mycket framgångsrik eller innehar någon viktig samhällelig position. De hämtas helt enkelt till en plats där de tas väl omhand, får mat och uppehälle och har det rätt bra. De är förstås inspärrade och ständigt iakttagna, men det finns en fin, stor trädgård (där det alltid är vår eller sommar) och möjlighet att träna och läsa och umgås med varandra. Kontakt med samhället utanför är naturligtvis inte möjlig, men överlag är tillvaron ganska behaglig.

Allt det här får personerna mot vissa gentjänster. Platsen är en "reservbanksenhet" och människorna deltar i olika medicinska experiment och levererar till organtransplantationer . Allt beskrivs lugnt och sakligt konstaterande. Terminologin är väldigt bra, beskrivande och distanserande på en gång, förutom "umbärlig" så heter det t.ex. "humanförsök" och "slutdonation". Allt för att främja den "humanekonomiska tillväxten". Om man inte personligen främjar den så kan man alltid stå till tjänst med att stöda den delen av befolkningen som reproducerar sig.

Boken påminner mig delvis om Margaret Atwoods The Handmaid's Tale (som jag skrev om här), men den har sin helt egna ton och stämning. Jag har svårt att sätta fingret på vari likheten ligger, men kanske det är det den alldeles vanliga huvudpersonens sakliga konstaterande av status quo, samtidigt som de personliga ödena är hjärtskärande. Hur handskas man egentligen med en så outhärdlig situation, som ändå omges av tillvänjningens rutiner?

Dystopier är en intressant genre över lag, är de välskrivna så säger de rätt mycket om vårt eget samhälle, författaren har bara fokuserat på något specifikt och extrapolerat därifrån och på just det sättet väcker det tankar. Har individen ett värde, eller bara människosläktet som helhet? Allt här sker ju för släktets överlevnad, om en person slutdoneras så är det för att någon annan ska leva, någon som anses oumbärlig, experimenten används för att få fram bättre mediciner osv. Och samtidigt är det ett i vårt samhälle otänkbart sätt att verka. Eller?

Som jag visst har nämnt ett par gånger så har jag gått ett tag och funderat på det här med kritik och feedback, dels på grund av sånt som jag läst i blogosfären, dels på grund av en händelse på jobbet för nån månad sen.

Först bloggarna: Jessica Parland-von Essen skrev en väldigt klok bloggpost om kritik, om konsten att ge och ta kritik, om att det är en oumbärlig del av såväl det akademiska som arbetslivet i allmänhet. Peppe Öhman skrev för ett tag sen om vikten av positiv feedback. Relaterat till temat är också Underbara Claras inlägg, som handlar om att hon ofta får höra att hon är "överkänslig" när hon klagar på elaka kommentarer. (Påminner inte det argumentet rätt mycket om "kvinnor har ingen humor"- kortet som kommer upp när man dristar sig att kommentera nåt som är mera sexistiskt än kul?)

DN hade nyligen en artikel om narcissism, som inte heller är helt irrelevant i sammanhanget.

Så har vi det mera personliga reflekterandet. Jag är egentligen rättså dålig på att ta kritik, trots att jag tycker att det är en viktig egenskap. Jag blir hemskt lätt defensiv om jag blir kritiserad - speciellt om jag menat att vara hjälpsam. Jag menar, om jag verkligen har gjort nåt fel så är det en sak, men att bli avsnäst när jag bara har velat väl ger mig ont imagen och gör mig grubbelsjuk i dagar

Jag är de facto ganska bortskämd med positiv feedback. Det är en av de bästa saker som finns med att jobba i disken, att man kan hjälpa folk direkt och genast få tacken för det. I viss mån är jag t.o.m. beroende av den där kundkontakten för att känna att jag gör ett meningsfullt jobb, jag har t.ex. låtit bli att söka vissa jobb för att det inte ingått kundtjänst i arbetsbeskrivningen. Det är inte det enda jag vill göra (det tar rätt mycket energi också), men jag vill inte ha ett jobb där det inte alls ingår. Jag tycker jag är bra på mitt jobb också, jag är hjälpsam av naturen och älskar att förklara för folk hur de ska hitta material eller använda kopieringsmaskinen - ganska ofta händer det t.ex. att jag ser att någon kopierar på ett opraktiskt eller oekonomiskt sätt och då brukar jag vänligt föreslå att de ska förminska eller välja A4-papper. Eller så frågar jag någon med en lapp i handen och förvirrad min om den hittar vad den behöver, eller om den behöver hjälp.

Det är förstås ett väldigt ofinskt sätt att förhålla sig, här ska man ju helst lämna folk i fred tills de ber om hjälp, men mig frustrerar det helt omåttligt att se folk försöka passa in en lite för stor bok så att den ska rymmas på en A4, eller gå från biblioteket för att de inte hittar vad de söker och inte ids eller vågar fråga (det händer oftare än jag skulle vilja tro, tyvärr). Överlag är mitt intryck att finländare i allmänhet är obenägna att fråga, men blir glada om man erbjuder hjälp, precis som de i allmänhet är obenägna att erbjuda hjälp (t.ex. när någon läser karta på stan), men ofta hjälpsamma när man frågar dem. Men det finns en viss stil som irriterar mig, den med "ge ingen information innan någon frågar, och när någon frågar så svarar du endast och enbart på den frågan". (Som när nån frågar "går den här bussen dit-och-dit och chauffören bara svarar "nej", i stället för att berätta vilken buss som går dit, eller ens var tavlan med busslinjerna finns. Det har jag varit med om ett par gånger.) Jag tycker det är konstigt, det gör jag, men så är jag inte finsk heller...

Händelsen som utlöste just de här funderingarna rörde sig om en nitapparat, eller egentligen två. Vi har ett urval sådana vid disken (eftersom de tyvärr försvinner om de är bredvid skrivaren, kanske man borde kedja fast dem?), för olika storlekar. Jag brukar ofta varna folk när de tar den största apparaten, den som är menad för ett minimum på några tiotals sidor. Dels förstör det deras papper, när de nitar 5-10 sidor med den, dels leder det nästan ofelbart till att nitarna packar ihop sig inne i apparaten och jag får sitta i minst tio minuter och pillra ut dem med en brevkniv (som ni märker är jag inte 100% altruistisk här). Så har vi en annan apparat, som tar en tio-tjugo papper, men den har en konstig hävstångseffekt, som gör att man måste hålla den nertryckt ett ögonblick för att den ska sluta sig, annars tar den inte riktigt. Det stod en person vid disken som hade en bunt med några papper var som skulle nitas (det är väldigt få som inser att man kan ha kopieringsmaskinen att nita åt dem) och jag varnade vänligt (tycker jag) när hen tog den stora, och när hen bytte till den andra manicken kommenterade jag den också och fick då en väldigt sur snäsning att "jag vet nog hur man använder en nitapparat". Jag bad förstås så mycket om ursäkt, men kunde inte skaka av mig det, som man annars lär sig att göra med otrevliga kunder. Eftersom jag verkligen bara ville vara hjälpsam så kändes avvisandet som ett dissande av mig som person eller personlighet och det är aldrig kul

Jag diskuterade med en kollega, som konstaterade att jag kanske är lite onödigt "på" ibland och det kan kanske stämma. Men det är som sagt svårt att låta bli. Det är så ofta som folk inte frågar för det faller dem inte ens in att det kan finnas ett enklare eller snabbare sätt att lära sig och hur ska de då nånsin kunna veta det? Jag har själv fått lära mig så mycket praktiska saker genom åren att jag vill dela med mig av dem och underlätta tillvaron för folk. Om de kan ägna sig åt att tänka på viktigare saker än att frustreras över tekniska petitesser så måste det väl vara bra för det kritiska tänkandet i stort? Såhär på ett akademiskt bibliotek?

Eller är det här bara defensiva bortförklaringar för att jag inte vill ta till mig en fullständigt berättigad kritik, bara för att den framfördes på ett otrevligt sätt? Men för mig känns det oöverkomligt att alltid bara sköta mitt och aldrig "lägga mig i". Är det ett tecken på en outhärdligt beskäftig besserwisser, eller på en genuint hjälpsam personlighet?

Sist och slutligen får jag ändå hellre kritik för att jag är för beskäftig än för att jag är likgiltig.

Idag har jag deltagit i ett projekt med stadsodling här i vår betongförort. Idén är att man ställer upp antingen trälådor eller stora säckar någonstans på nåt outnyttjat område som man sen fyller med jord och så odlar man i dem. Vi fick efter många om och men tillåtelse av ett husbolag att ställa våra säckar på en före detta volleybollplan som till hälften vuxit igen.

Så idag började vi. Först kom det massor med jord!






















Sen skulle den fördelas i säckarna.





















Och så skulle de första plantorna... hmm, jag tror vi missförstod nåt



Små leriga plantor, som hade hemskt roligt

Tyvärr började det ösregna efter de första timmarna. Småbarnen var överlyckliga, men vi andra gav upp när jorden började bli lera och hamna lika mycket på oss som i säckarna... Men roligt var det ändå Nu ska det bli spännande att se om det blir nåt av det hela.



På Kaupunkiviljely.fi kan man läsa mera om stadsodling, t.ex. här och här.

Andra kattslaven och jag har alltså varit på resa, till såväl Köpenhamn med omgivningar som Lund med omgivningar. (Dessutom har vi båda besökt det för oss relativt ovanliga landet Flunsanien, men det är en annan och snörvligare historia...) Jag har suttit och tittat på bilder från resan och konstaterat att det är hemskt svårt att välja, så jag gör kanske några poster var för resan

Först de klassiska bilderna, utsikt från Rundetaarn:


Drake på Rådhusplatsen.
















Ett bokcafé som tyvärr hade hemskt lång kö, men charmigt var det! Överlag fanns det en massa trevliga caféer, men det var förvånande att så få av dem hade sojamjölk - havremjölk fanns överhuvudtaget inte.
















Besök på Tivoli:


Vi fick se en balettpantomim.

Såhär ser ridån ut när föreställningen är över, pampig, inte sant?


Här en attraktion vi inte provade - vi gick faktiskt bara runt och insöp atmosfären... Inte för att jag kan tänka mig någonting som skulle fått nåndera av oss upp i den. Men stiligt såg det ut!



Så åkte vi längst fram i den förarlösa metron













Köpenhamn är definitivt en cykelstad! Cyklar är välkomna i kollektivtrafiken också, t.ex. har de speciella vagnar i tågen för cyklar och barnvagnar:














Och så har de cykelparkering inomhus för pendlare.













Vi åkte tvärs över Sjælland med diverse små tåg, det var roligt. Här ett pittoreskt hus från Gilleleie:

Utsikt från allra nordligaste Sjælland:

Stenar man kan hitta på stranden:


Körsbärsträden blommade för fullt på Humlebæk station:



Och så var vi förstås på Lousiana

Jag tror det är en Miro [Redigerat: jag syftar på bilden ovan alltså, den andra statyn minns jag tyvärr inte alls vems den är...], men gräsmattan var nysådd, så man kunde inte se skylten. Vädret var inte så inbjudande, men visst är det en pampig vy!

Skulpturparken är underbar.



Annars var Yael Bartanas videon den av utställningarna som gjorde störst intryck på mig, jag önskar den skulle komma hit!











Trots att vädret var lite trist, regnigt och kallt, så trivdes vi, i allmänhet är danska väldigt vänliga, t.o.m. deras eluttag ser ut som ett smileyface
















Danskan var inte helt enkel, trots att jag övat flitigt de senaste veckorna och de flesta var snälla och talade ganska tydeligt. Fullt så illa som den här videon var det åtminstone inte



Läs gärna också den här serien på samma tema.

Igår var jag en sväng runt Hallonberget och hittade till min förtjusning en stor smältvattenspöl full med grodor! Jag tycker de är väldigt roliga att se och de är inte så hemskt vanliga längre. Men här fanns plötsligt en enorm klönt med grodägg och ett flertal fullvuxna grodor som förlustade sig i vårsolen

Pöl med grodor i:


Här syns de kanske lite tydligare:

Jag avskyr egentligen när jag gör det här - jag har en lång fundering på gång om kritik, feedback och service, men inte har jag ju hunnit skriva den och inte hinner jag nu heller Jag vill inte slarva ifrån mig den, för jag har tänkt på den i flera dagar, så jag får återkomma. I stället ger jag er denna utmärkta beskrivning av begreppet prokrastination (Jag struntar i om det inte är ett ord på svenska. Det borde vara det och jag ska föreslå det för Svenska Akademien. Nån dag.)

Det finns så mycket knasigt på webben Brorsan skickade mig t.ex. den här länken med hur man får fyrkantiga ägg. Visst är det kul, men vem funderar överhuvudtaget ut en sån pryl? Vad är det för fel på äggformiga ägg?

Relativt vanebildande och mycket roligare än att lägga Spindeln femtioelva gånger är att lägga pussel online. Det är hemskt praktiskt, för man tappar aldrig bort några bitar...

Via tidigare nämnda serie Wondermark så hittade jag idag den här videon: "Angry beard". Otroligt fascinerande vad folk hittar på att göra videon om.



Glad påsk på er

Tillägg: Jag glömde ju helt att länka till den här bedårande tumblren med bilder på uttrar som ser ut som Benedict Cumberbatch (han som spelar Sherlock i den moderna BBC-Sherlocken ) och så en väldigt underhållande post med förslag på uppföljare här.

Den här helgen har jag verkligen sysslat med en massa olika saker. Först har vi haft vår folkkompott - folkdanstillställning / kulturknäpp osv. - det blev riktigt lyckat och vi hade hemskt roligt och likaså deltagarna, tror jag (det sa de i alla fall). Jag lade upp en post om jippot på lagets blogg med en del bilder, klicka här.

Efter jippot jag jag med spelmännen på favoritkrogen New Bamboo Center, som var ännu mera smockfull än vanligt, eftersom de nu kommer att ha semesterstängt i två månader Hur ska man stå ut Det har varit andra kattslavens och mitt stamställe i många år och är numera ett av de få ställen vi kan gå till, eftersom de utan åthävor går med på att laga till specialanpassad mat (nej, inte den sortens specialrätt!) till andra kattslaven.


Mysig krog. Mycket ofinsk, man får tränga in sig med en massa vilt främmande människor om det är fullt.










Sedan firade jag Earth Hour på kvällen genom att ligga på sängen i skymningen. Väldigt stämningsfullt. Jag somnade förstås ganska snabbt


På söndagen lyckades jag äntligen, med benäget bistånd av andra kattslavens mamma, beskära och omplantera mina blomster Jag känner mig alltid så hemsk när jag klipper i dem, så jag behöver moraliskt stöd. Man borde ju göra det tidigare om våren - å andra sidan så är våren tydligen långt borta...


Jag tror vädret med oss lura aprillo: utsikt idag på morgonen. På finska kallar de det "takatalvi", bakvinter. And how.

Det jag däremot inte lyckats prestera den här helgen, eller idag, är förstås den uppsats i bok- och bibliotekshistoria som har deadline idag Morgen, Morgen...