En kattslavs dagbok

Jag har på sistone läst Söderströms nyutkomna tvillingantologier "Så bra svenska du talar" och Enkel biljett? om respektive finlandssvenskar som flyttat till Sverige och svenskar som flyttat till Finland. Som invandrare (eller "båtflykting" som en och annan av mina mindre sympatiska klasskamrater i min första skola här måttligt putslustigt uttryckte saken) så var jag kanske extra intresserad av upplägget. Jag känner så väl igen känslan som många av författarna uttrycker, den om hur man inte riktigt hör hemma på någondera stället, eller så hur man bra dagar har sina rötter och fötter i båda kulturerna och ser en styrka i det.

Det är en fin idé att göra dubbla antologier, lite olika synvinklar på samma sak. Man skulle tro att det inte kan vara så stor skillnad på två grannländer, men det är det och det är roligt att läsa om utanförsynen i spegelformat. Omslagen är jättebra, en konturbild av respektive land översållad med ord som har anknytning till det landet.

Politik och klass genomsyrar "Så bra svenska du talar", betraktelser av det fina, jämlika svenska samhället (åtminstone i teorin) som nu krackelerar och jämförelser av Sannfinländarna och Sverigedemokraterna återkommer i flera av berättelserna. Sverigefinländarna som invandrargrupp är också naturligt nog en del av temat och hur de i andra och tredje generationen så småningom börjar kunna sätta ord på hur det var, med böcker och filmer och pjäser, Alakoskis Svinalängorna och Tanja Lorentzons Mormors svarta ögon. Johanna Koljonen beskriver hur sverigefinländarna gråter tyst under föreställningen - den berörde också mig djupt när vi såg den på gästspel i Helsingfors.* Tanja Lorenzon blev förresten nyligen vald till årets sverigefinländare

Språket är förstås en stor fråga i båda böckerna - om skillnaderna mellan det finlandssvenska och det rikssvenska språket och naturligtvis också mötet med finskan och de finskspråkigas attityder till svenskan - jag är inte den enda som märkt att folk blir irriterade på finlandssvenskar men imponerade av en rikssvensk som lärt sig finska...

Lustigt nog är det antologin med finlandssvenskar i Sverige som tilltalar mig mest, man skulle tro att det skulle vara tvärtom, att jag skulle ha mest igenkänningsfaktorer i Enkel biljett, men så är det inte. Den är absolut läsvärd, men det känns som om de flesta texterna i den är lite mera lättsamma, lite mera fokuserade på det vardagsbesvärliga med det främmande språket än på skillnader i kulturen och politiken. Vissa är mycket fina, personliga texter, men flera av dem är just personliga, inte personliga betraktelser speglade mot samhället.

Kanske det beror på att åldersspridningen är större i"Så bra svenska du talar", kanske på att flera av dem som medverkar i den redan i många sammanhang funderat och analyserat sin roll. Kanske det helt enkelt beror på att finlandssvenskar ofta från första början skolats och socialiserats in i en roll av att hela tiden tänka på sig själv i förhållande till De Andra och därför blir deras texter mera djuplodande? Kanske det är en traditionell "svensk" konflikträdsla, eller så just det att de som bor här vet att de dagligen kan träffa folk som läst boken och de vill just därför hålla en viss distans?

Lite igenkänningsfaktor är det nog också i "Så bra svenska du talar", eftersom jag för ett antal år sedan studerade ett år i Lund, med baktanken att verkligen på allvar fundera på var jag hör hemma och var jag ska fortsätta att bo. Det var ett väldigt jobbigt år på många sätt, jag fick fundera mycket intensivt på det här med identitet och tillhörighet och det är inte alltid så roligt, hur nyttigt det än är.

Hade någon sagt åt mig när jag for att jag skulle vara med och grunda en finlandssvensk studentförening så skulle jag ju ha skrattat ut den. Ändå hände det. Det visade sig nämligen vara mycket jobbigare att få kontakt med de andra studenterna, något jag tyckte var mycket underligt, eftersom jag var van vid att ha lätt för folk. Men plötsligt blev jag betraktad som en suspekt typ i "mitt hemland" och hörde mig försvara mig med uttryck som "svenska rötter" och "egentligen/ ursprungligen från Sverige..." Det kändes konstigt. Att tala med finlandssvenskar blev plötsligt lättare, vi hade en gemensam referensram som jag saknade i samröret med mina kurskamrater. Alla behöver ha ett sammanhang att vara i, som vi tyvärr märkt så kan det i vissa fall lika gärna vara extremrörelser

Jag fick också ta aktiv ställning till många företeelser i det svenska samhället som gjorde att jag blev skälld för elitist, ett epitet som jag hade mycket svårt att ta till mig. Numera anser jag att om det är intellektuellt snobberi och elitism att anse att den som inte fått godkänt slutbetyg i svenska och engelska från gymnasiet inte har nånting på en högskola att göra, så är jag väl elitist då... Det är skönt att bli äldre, man tar inte nödvändigtvis åt sig så mycket av andras fördömanden.

Slutresultatet var hursomhelst att jag kom fram till att jag numera är så finlandiserad att jag inte mera kan tänka mig att flytta tillbaka till Sverige. Det är Det Forna Fäderneslandet, med tonvikt på Forna. Jag var ändå såpass ung när jag flyttade hit att det här samhället satt sin prägel på mig och det har blivit det naturliga att bo här, i den här kantiga, inklämda kulturen där jag talar majoritetsspråket med en brytning och minoritetsspråket med en accent som får vilt främmande människor att fråga mig om mitt ursprung

Sen finns det förstås vissa saker där jag identifierar mig starkare med det ena eller det andra. Jag har t.ex. det svenska kulturarvet, inte minst när det gäller humorn, såsom Hasse&Tage, Povel Ramel, sådana saker. De slår Uuno T., alla gånger Och förstås mycket sånt som hör min barndom till, ett sorts nostalgiland, som ju inte finns mera. Men speciellt lojal åt det ena eller andra hållet är jag inte. Folk frågar ibland vem jag "hejar på" i sport. Mitt svar är att jag inte ser på sport, hemskt enkelt Men i eurovisionen (som jag ändå kallar "schlagerfestivalen") hejar jag oftast på Finland, det gör jag. Måste vara underdog-syndromet

Jag kan bra tänka mig att bo på annat håll periodvis - jag när t.ex. sedan länge en dröm om att någon gång bo ett helt år i Tromsö, en stad jag blivit väldigt förtjust i - men här i Finland, i Helsingfors, känns det numera som att jag har min fasta punkt. Jag är ofinsk och osvensk, naturaliserad finlandssvensk brukar jag skämtsamt kalla mig, men någon "riktig" sådan är jag inte heller. Jag kan ibland avundas människor som har en självklar tillhörighet till en specifik bygd eller kultur, men jag vet att man inte nödvändigtvis har det ens om man utåt sett har alla de nödvändiga attributen. Jag har mitt hemma i den plats jag valt att leva.


*Tillägg: Mormors svarta ögon visas på SVT5 i kväll (lördag) kl. 22, med repris 18.12.