En kattslavs dagbok

Jag hade lust att göra nåt lite annorlunda i kväll, så jag gick till Filmarkivet för att se David Lynchs The Elephant Man, som jag inte sett, bara läst om. Det var kanske inte direkt filmen att varva ner efter arbetsveckan med, sådär lättsam och fluffig, ni vet (Det påminner mig om en studiekompis som berättade att hans föräldrar en gång ville se en trevlig film och gick och tittade på en film som de tänkte att skulle handla om glädje - Todd Solondz Happiness... )

Jag visste nog att det inte skulle vara en rolig film, men var ändå oförberedd på hur grymma folk skulle vara i den. Att folk skulle bli förskräckta eller fascinerade av Elefantmannens utseende är en sak, men den lystna vulgariteten som förekommer i den här är verkligt obehaglig - vilket förstås också är meningen att man ska tycka. Vi får bekanta oss med personen John Merrick och se vem som finns bakom det deformerade utseendet och så får vi se hur han blir behandlad av omvärlden för sitt utseende - och det är inte vänligt beklagande, eller ens tyst avståndstagande Jag hade gärna sett lite mindre brutalitet och lite mera funderande på hur mycket som egentligen skiljer den viktorianska överklassens "vetenskapliga intresse" från de lägre klassernas öppna gapande. Man förstår nog att det ska dras paralleller, inom filmen och utom den, men det kunde kanske ha funnits lite mera plats för det. Å andra sidan är det väl det som de långa, udda, Lynchska drömsekvenserna är till för Men det är en mindre invändning, jag tyckte överlag att den var bra. Den är filmat i svartvitt, vilket ger den en fin viktoriansk stämning.

Tematiskt lämpligt så har jag under de senaste dagarna lyssnat på den franska musikalen Notre Dame de Paris, (engelsk Wikipediainfo här), också den en sorglig historia om svek och utstötthet. Jag kan visserligen inte just nån franska (mera om det här), men andra kattslaven har refererat texterna och berättelsen känner jag till. Och så hemskt mycket språk behöver man inte kunna för att beröras av sångerna och musiken - speciellt den sista scenen där Quasimodo sitter med Esmeraldas döda kropp i famnen och sjunger "Danse mon Esmeralda" får mig alltid att gråta I boken heter det att man långt, långt senare hittar en krypta med två skelett, det ena deformerat, som sitter så tätt ihop att de inte går att sära på, utan faller sönder till stoft när man rör dem...

Titeln på inlägget har jag snott från Disneys version av Ringaren i Notre Dame, en helt trevlig film med överraskande bra musik, men ljusår från intensiteten i den franska musikalen och naturligtvis snällt barnanpassad.