Kotten the Bouvier har fått tillbaka sina blodprovssvar som togs i samband med röntgen. Än dock bara på provet gällande färstingburna sjukdomar. Och tjena-hejsa, visst fan visade det på en rätt hög dos av anaplasma antikroppar. Vilket i och för sig inte verkar vara självklart för det att hunden är infekterad av viruset, men det tyder ändå på det. Kotten the Bouvier har ju knappast visat på några direkta symptom för Anaplasma heller, men vi vet ju vilken klippa Kotten the Bouvier är, kan ju vara så att han döljer det väl...

Detta orsakar antagligen en infektion i kroppen vilket förvärrar lederna. Vi kommer nu behandla den troliga anaplasman med en redig antibiotika kur och så hoppas vi på att vi fått bukt på inflamationen i samband med lederna. Hoppas att Kotten the Bouvier där efter kan vara smärtfri trots ledernas förändringar!

Jag-Matte vill passa på och varna att det kan komma att ske viss gästande här på min och alla pojkars blogg. Vi har fått Dambesök nu, utav Kroken the Ridgeback. En flicka som till sitt yttre skulle kunna liknas med en muterad tax. Kroken the ridgeback, en böna, som Jag-Matte trodde skulle äntra vårt ruckel med skräckblandad förtjusning. Jag-Matte hade helt rätt, även fast det majoritets vis var skräck och väldigt, väldigt lite förtjusning. Inte så konstigt kanske, som den blyga och förnäma lilla tösa bit som denna Kroken the Ridgeback är och när det finns hela tre stycken unghanar som SAMTIDIGT försöker äntra en där bak... Samtidigt som de i grupp lyckas att parera alla ens flyktvägar. Mästerlig arbete.

Kroken the Ridgeback kom tidigt i morse. Och än håller hon på och försöker anpassa sig till all djurisk uppmärksamhet. Och mycket uppmärksamhet har det blivit, trots att även detta lugnat sig en smula för varje timme som gått. Men det var först nu när hon hittade sig upp i soffan till slut som Kroken the Ridgeback lyckades att slappna av på riktigt, äntligen lite varm trygghet!

Husse blev mycket betagen av denna skönhet. Från första stund då han klev in genom dörren, efter att ha kommit hem från jobbet, har Husse pratat om vilken skönhet vi fått hem. Hur Kroken the Ridgebak inte alls passar i sitt namn, en sådan skönhet måste väl ändå få heta Krokus. Vacker som en blomma. Jag-Matte vet inte riktigt, Jag-Matte kan inte påstå mig se denna ögonbländande skönhet. Antar att Husse försöker tala om för mig att han gärna skulle vilja ha en egen liten verkstads-tax... Ptja, Jag-Matte hade ju visserligen hoppats att Husse inte skulle drömma om en egen liten terrier, men Jag-Matte hade inte direkt tänk att han skulle byta drömmarna till en TAX istället. Det är tom snäppet värre än en terrier...

Då Kotten the Bouvier fortfarande visade på vissa tendenser till haltande efter att ha vilat i går kväll, har vi fokuserat på inne aktiviteter idag. Underlaget för en nyligen halt hund är inte direkt ultimat där ute. Att ta sig fram är ryckigt och glidigt.

Så Jag-Matte grävde fram effileringssaxen istället och bestämde mig för att klippa fram det Jag-Matte trodde kunde möjligen finnas där inne i burret någonstans, en HALS! Och visst fanns den där! Efter många om och men, efter många timmar av golv-kravlande hittade Jag-Matte den till slut! Visst har Jag-Matte harvat där i trakterna med en sax tidigare, men alltid bara lite halvdant. För första gången, EVER, fick Kotten the Bouvier sig en riktig hals!

I julas fick Jag-Matte en fantastisk julklapp. Ett par IceBug Anima-L Bugripp löpar-pjuks som Jag-Matte drömt om under flera års tid, men aldrig tagit mig själv råd att unna. Det är ju inte precis så att de där 1500 kronorna som skorna kostar, skulle komma väl till pass för en student som Jag-Matte själv, att äta saker kan ju vara bra till exempelvis. Men i jul fick Jag-Matte de cerisa skönheterna!


Typiskt att just denna vinter visade sig bli hopplös när det kom till isiga vägar... Men idag, efter att i alla fall temperaturen sjunkit ett par grader under de senaste dygnen, och nätterna till och med varit riktigt kalla, kunde Jag-Matte ta det första riktiga testrundan med de nya löparskorna!

Dessa små cerisa skönheter har Jag-Matte alltså suktat efter i en mindre evighet. Som en löpare, en nybliven sådan, men en löpare, är det en dröm för mig att kunna springa året runt, aldrig komma ur rutin och aldrig tappa kondition som sedan måste byggas upp igen när marken smälter. Och för min egna del vill Jag-Matte dessutom inte att tid går till spillo. Det känns till och med fullständigt korkat att inte springa tillsammans med Hundarna, därav känns inte ett löpband som ett alternativ. Inte för att ett löpband hade blivit billigare än dessa skor ändå...

Dessa små Anima-l Bugrip pjucks är alltså inte bara superlätta vinterväg/trail skor med sina ynka 245 gram, utan har dessutom sulor av en unik gummiblandning där man planterat 19 stycken broddar gjorda av otroligt slitstarkt karbidstål. Och med hjälp av dessa broddar påstår alltså Icebug att man ska kunna springa från slät asfalt, isbelagda vägar och backar till skogstigar med klipphäll. Tanken med det speciella gummit och de über-tåliga broddarna är att de über-tåliga broddarna trycks in i gummit när de inte behövs, exempelvis på ren asfalt, men greppar tag i klipphällarnas ojämnheter medan gummit greppar där broddarna inte får fäste. På is arbetar mer eller mindre enbart broddarna med greppet.

Ja, det låter ju visserligen bra. Lite för bra. Kan Jag-Matte tycka. Menar, broddar måste ju åtminstone få löpningen att kännas fullständigt stumt? Väl?

Men det som låter så fint i teorin visar sig stämma även i praktiken. Icebug ljuger.

För första gången på länge, och för andra gången sedan min andra graders stukning i höstas löpte Jag-Matte avslappnat och lätt en 7 km lång runda. Utan att behöva bekymra mig om de hala fläckarna på den grusväg Jag-Matte befann mig på, eller de långa bitarna isbelagda vägyta, vare sig i backar eller på plan mark, Jag-Matte slappnade av även i fötterna vilket i sig verkade hålla kramperna borta. Det var länge sedan Jag-Matte kunde löpa med ett så pass långt och avslappnat steg, andas och njuta. Även fast foten påminde mig om att det inte var dags att försöka ge mig på stigar så skötte sig skorna precis som utlovat. Att springa rakt upp för, för ögat, plana klipphällar, från stigen till sandvägen och dess blank is backar var en fröjd. Själv stördes Jag-Matte aldrig av någon typ av stumhet, men observeras ska att Jag-Matte heller inte löpte på torr asfalt. Men vad gör lite stumhet i steget de bitar man råkar möta på den typen av vinter-överraskning när man för övrigt kan njuta av vinterlöpning MED hundarna dessutom. Nu har jag-Matte inga tveksamheter över att kunna stoppa hela vår karavan rent fysiskt om det skulle behövas. Inget mer glida av vägen!