Önas Yrväder Filippa

Helgen har inte direkt varit en hundhelg, utan ägnats åt lite annat. I fredags hade vi middagsbesök av Karin och Filippa blev mäkta glad Hon skulle nog helst ha besök varje dag, så husse och matte är minst sagt asociala i hennes ögon. Fem hade jag sagt att maten skulle stå på bordet, men så blev jag bjuden på fika på jobbet och så hade R inte kommit hem med varorna när jag kom hem kvart över fyra, så maten var inte klar förrän kvart över sex ... Pinsamt! Inte minst med tanke på att Karin hade stressat hem till oss. Nåväl, det blev väldans trevligt ändå Kofta Korma stod på menyn. Låter kanske inte så gott, men det är det

Igår var vi hemma hos svärmor. När vi skaffade Filippa förra sommaren talade hon om att vi hade sagt upp kontakten med henne. Nu älskar hon Filippa ... De som är mest fördomsfullla gentemot rasen dobermann brukar av någon märklig anledning vara de som aldrig träffat några IRL Men det är väl som med alla fördomar - det man har lite kunskap om blir också läskigt och farligt.
Svärmors sambo arbetar som lärare på hotell- och restaurangprogrammet, så vi bjöds på vääääldigt smaskig mat De skall dessvärre flytta till Paris i slutet av augusti, eftersom han har fått arbete på en svensk restaurang där och svärmor går i pension i augusti. Så vi får långt att åka om vi skall bjudas på mat av dem i fortsättningen!
Jag hade tänkt lägga upp en film här som visar hur bortskämd Filippa blir av svärmor. Men när jag försöker lägga upp videoklipp på www.youtube.com kommer det bara upp ett meddelande med texten: "ERROR vi har skickat ut ett gäng välutbildade som skall lösa problemet!" Någon chalmerist som inte fått sommarjobb månne?
I övrigt är läget emellanåt rätt spänt hos svärmor, i alla fall när deras katt Ernest vågar sig ner till undervåningen. Filippa tycker det är väääääääldigt spännande med katter. Ernest vågade faktiskt nosa på hennes baktassar igår när hon låg ner, men när han skulle nosa på framtassarna kunde inte Filippa låta bli att kasta fram huvudet - SUCK! Några mysbilder på henne och katten lär det väl aldrig bli ...

Sist, men inte minst vill jag gratulera Karin och Peter till HD: A och ED: 0 på Filippas bror SDVjun - 09 Önas Yrväder Fritz

Nu är sju av de elva F-syskonen röntgade - två med B och resten med A, samtliga med ED: 0.

Och så vill jag gratulera Susanne och Yacheero's Quartz Quarlos som fick ihop 172,5 p = första pris och klassvinst i LKL 1 igår och 182p = förstapris och klassvinst idag igen, liksom 1:a pris som domarens favorit och 3:a som publikens favorit, liksom en hel drös andra specialpriser. Till saken hör att Quarlos blott är 15 månader! Ni är bara SÅ BÄST!!! WOW! Idag var Maja och Dobvoyage Agata med på samma tävling och fick ett 1:a pris och sin LPII-titel. Stort grattis till er också! Härligt med dobbisar med förare som visar upp sig på tävlingsbanorna och visar att de KAN!!!

Och så vill jag tacka Agnetha på Backamo hundtjänst som, när min order försvann någonstans i cyberrymden, körde till Vargön med min beställning så att jag kunde hämta mina saker. Snacka om service! Bitstocken provade vi i spöregnet uppe på Halleberg igår. Först tyckte Filippa den var tråkig, men när jag stoppade den i munnen och morrade var den plötsligt bautakul. Det var nära att min näsa försvann, men det är smällar man får ta Lite fantasi har ju ingen dött av Lite buslydnad körde vi med. Hopp över stockar och bäckar (bara hoppet inget krav på sitt och stanna efter) och inkallning, där Filippa satt som en staty tills jag ropade, trots att jag tjoade och kastade leksaken i luften - YES! Snabbheten jobbar vi på och det är den som belönas i första hand nu, för jag vill ha tillbaka arbetsglädjen och motivationen. Skogslydnad är nog något vi skall ägna oss mer åt! Bitkudden och kamptrasan får vi prova en annan dag.

Nej, nu fick jag sms från Diana. Vi skall träffas på Halleberg så att Filippa och Zmilla får leka. Det var längesedan, så det är verkligen på tiden!

Grattis till Diana som kom in på den hett efterlängtade mastersutbildningen hon sökt in på vid Göteborgs Universitet

Filippa är nog inte ensam om att vara icke-simkunnig dobermann ...


... men det bestämde vi oss för att ändra på!


Övning ger färdighet


Och med en retsticka till husse får man det mesta att fungera

Innan midsommar åkte vi norrut, med Abisko som mål. Karin Boyes I rörelse passar så väl in här:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Jag älskar att vara på väg, att sitta i bilen mil efter mil utan att riktigt veta vad som blir nästa stopp, var man skall övernatta och vilka människor man skall träffa.

Dag ett gick undan - vi speedade upp till Uppsala, för att finna en mycket vacker fågel på en slåtteräng - en svartpannad törnskata. Sedan fortsatte vår färd i rask takt norrut. Visst stannade vi och tankade bilen och oss själva, samt rastade Filippa, men inga längre stunder. Kl. 01.30 var vi framme vid nästa stopp - en djup granskog nära Umeå, i Västerbotten. Vi mötte en man som sov i bilen i väntan på att den magiska lilla fågeln skulle sjunga. Vi fick höra den snart och lyckan var total när vi, efter en stunds jagande, fann den lilla mytomspunna felflygaren i toppen av en tall. Filippa rusade runt som en galning i skogen medan vi studerade och njöt av blåstjärtens sång.

En stunds sömn hann vi med innan det var dags att åka till Forslunda Naturbruksgymnasium i Umeå, för att leta tofslärka. Trots fem timmars idogt slitande hittade vi den inte. Till slut bar det av igen, med kort stopp för att leta efter lundsångare. Också det resultatlöst. Man kan ju inte ha tur jämt!

Nästa fågel att leta efter var amerikansk bläsand mellan Luleå och Boden. Ej heller denna sågs, liksom slagugglan vi letade efter i en skog i närområdet. Stämningen var luttrad när vi checkade in på Bodens vandrarhem, som faktiskt hade ett ynka rum för hund. Vi var hungriga, så ett besök hos den lokala Ica-handlaren kändes logiskt. R gick in medan jag väntade utanför med Filippa. Efter en stund kommer R ut och meddelar att: "Det är en kille där inne som känner dig." Mitt ansikte förvandlades till ett enormt frågetecken, men polletten trillade ner när R sa att det var en kille som har en hund efter Tusse, och så känner han Karin. Det var Jonathan! Jag fick gå in och prata en stund, och så bestämde vi träff när Jonathan slutade jobbet. Under tiden gick jag och R en promenad till en sjö (förlåt! Ett träsk menar jag naturligtvis ), där det skulle finnas gott om dvärgmås. Vi hittade en Sedan blev jag och Flippen hämtade av Jonathan. Vi åkte till BHK, där vi gick en promenad och lät dogsen leka. De såg ut som helan och halvan - Filippa är ju i största laget för att vara en tik och Jackie är i minsta laget. Häftigt att det ändå finns en så pass stor variation inom rasen ... Personligen föredrar jag nog ändå den mindre varianten, eller det perfekta – en hund mittemellan dem. Men hos en mindre hund torde risken för förslitningsskador vara avsevärt mycket mindre, de kräver mindre mat och en större hund måste ha en betydligt bättre kondition för att orka prestera lika mycket som den lilla. Det var några tankar från mig …

Jonathan är jättetrevlig och han har ett otroligt fint samarbete med Jackie. Trots detta har de inte tävlat ännu – han vill att allt skall vara perfekt först. Så man får väl se upp när ekipaget kommer ut på tävlingsbanorna! Mötet blev kort, men vi kommer att ses igen i september, då Jackie skall koras på OG Uddevalla. Det blir skoj!!!!

Dagen efter letade R am. Bläsand igen – och hittade den! Anledningen till att vi hade missat den var att den hade en eklipsdräkt och då lätt tas för en hona bläsand trots att detta var en hane av amerikansk sort. Under tiden som R höll på att leta lade jag spår till Filippa. Näringsspår som gick över gräs, grus och asfalt. I gräset är hon rätt säker nu, så jag lade bara godis på de hårda underlagen. Detta ledde till viss huvudbry. Hon slog lite i spåret för att försäkra sig om att hon gjorde rätt, för det fanns ju ingen belöning som talade om att hon gjorde rätt. Men hon kom igång och jag hade lagt godisstationer längs vägen i gräset och då fattade hon. Gruset fixade hon galant, men asfalten var lite svår. Jag skall helt klart testa många olika underlag för att få en riktigt spårsäker. Det känns kul med spåret, mindre kul med lydnaden då hon är sjukt omotiverad …

Nästa stopp var vid en myr som heter Äihämäjärvi, där vi skulle leta dvärgsparv och videsparv. Jag hade sett framför mig att sova under bar himmel i värsta mygginfernot, så jag blev överlycklig när vi träffade på två små stugor med sängplatser ute på myren. Det var så ombonat och trevligt att vi stannade i två dygn. Vi träffade knappt en själ, så Filippa fick springa lös mer eller mindre dygnet runt, då vi var ute i princip hela tiden. Det är lätt att glömma bort att sova när solen aldrig går ner! Dvärgsparven fick vi båda se, medan det bara var jag som såg videsparven. Dessutom fick vi in en del bonusarter, som lappmes (ny för mig!), en hel lavskrikefamilj (!) och lommar och salskrakar.

Det kändes vemodigt att lämna myren samtidigt som jag längtade efter att vara på väg igen. Denna dag var också dagen då vi nådde slutmålet – Abisko. Här tältade vi fyra nätter på en campingplats. Tanken var att vi skulle ha gjort en vandring med tung packning, men det kändes mer spännande med dagsutflykter. Långa vandringar blev det, och oftast var vi helt ensamma. Där det inte var reservat fick Filippa vara lös. Hon skötte sig kanonfint – höll sig nära och kom på en gång när vi ropade. Men så fick hon vittring på ren en av dagarna och försökte dra. De var så nära att jag fick syn på dem. Men inkallningen fungerade som den skall!!! Men jag vågade inte utmana ödet utan lät henne vara kopplad tills vi lämnat renområdet. Hon var väääldigt nyfiken på dofterna av renarna, så när hon slutade vädra fick hon vara lös, men då försökte hon dra. Vilket gav koppel på. Jag försöker vara stenhård med att hon skall få vara lös så mycket det är möjligt när hon sköter sig, men missköter hon sig skall hon få veta om det.

Vi fick se många vackra fåglar i Abisko med omnejd, såsom fjällabb, fjällripa (en riktig drömart för mig), fjällpipare, ringtrast och blåstjärt. Samtliga är Norrländska häckfåglar. Dessvärre lyste nordsångaren, Sveriges nordligast häckande fågel, med sin frånvaro, så nu har vi anledning att göra om denna fantastiska resa!

På vägen hem stannade vi i Storuman, där det var marknad. R gillar inte marknader – han hatar dem! Men gjorde en uppoffring för min skull. Jag tycker att det är så roligt att titta på människor och insupa atmosfären. R menade dock att marknaden troligtvis gav oss en mycket skev bild av Storuman. Vad vet jag – jag tyckte det var mysigt och fint. R passade på att skämma ut oss på Coop när vi handlade … Han pratade norrländska, med kraftig skånsk brytning. Vi letade efter kalla kaffedrycker – det var ju årets hittills varmaste dag! – och renkött. R blev sur när det inte fanns kallt kaffe: ”Hemma finns det ju hundra sorter!” Ingen överdrift där inte … En lokalbo, med äkta accent förklarade att renkött det har vi på Ica. Haha, snacka om att jag kände mig som en pinsam turist!

Efter att ha ätit, letat lundsångare i en för varm skog med enorma mängder mygg kom vi äntligen vidare. Någon bra rastplats hittade vi inte, utan sov i bilen parkerad på en skogsväg. Dagen efter kantades av körning och resultatlöst slit efter lundsångare, på en annan lokal i Vännäs kommun. När vi var i Umeå tyckte R, till mitt stora förtret, att vi skulle leta efter tofslärkan igen … Men vi hittade den!!! Susanne, som vi skulle besöka dagen efter, hade hört av sig och erbjudit oss att sova i deras sommarstuga – så snällt och omtänksamt! Men vi är ju hopplösa tidsoptimister, så klockan var redan 21.30 och vi befann oss tio mil från stugan, så det fick bli en campingplats istället.

Dagen därpå körde vi till Susanne. Filippa hade börjat löpa, så Quarlos var väldigt intresserad av att nosa och pussa på henne. Filippa var inte lika övertygad om att han skulle få göra så och fräste av honom. Men nog gillade hon uppvaktningen – det syntes! Och visst njöt hon av att stjäla Quarlos leksaker och retas med honom – tjejer alltså! R var hysteriskt nervös över att Filippa och Quarols skulle passa på att mysa till det. ”Några valpar vill vi inte ha i lägenheten!”, fräste han surt. Susanne skrattade och sa att hon kunde passa Filippa när det blev dags. Det hade ingen lugnande inverkan, så vi fick förklara för honom att Filippa hade kört upp baken i näsan på Quarlos om hon hade varit villig. (Och med tanke på hur förtjust hon verkar vara i Quarlos, så hade det nog inte varit någon tvekan från hennes sida.) Då lugnade han ner sig. Susanne hade bakat världens godaste hallonpaj, och Sandra hade med sig chokladglass med marshmallows – mums! Hundarna lekte fint och det var underbart att träffa riktigt trevliga dobbemänniskor. Det var till och med så att R blev riktigt glatt överraskad! Vi hade så trevligt att vi stannade i sex timmar – stackars Susanne! Hoppas att hon inte blev helt avskräckt … Vi passade på att träna en del. Quarlos är superduktig, och supersnygg, och presterade fritt följ och hopp med mycket tryck i! Trots den, näst intill, olidliga hettan. Wizky blev jag helt kär i – så duktig och framförallt så lycklig hela tiden. Han älskar att träna! Susanne och Sandra har skrivit lite mer om träffen. Sandra hade med sig Blanca, som är mycket lik Filippas mamma Fia. Deras fäder är kullsyskon (Dalli och Dion från kennel Come As You Are), så det är kanske inte så konstigt. Med tanke på att Filippa hade kaxat till sig lät vi bli att låta dem hälsa, för Blanca är visst, precis som Fia, väldigt dominant. En annan gång kanske?

Dagen efter träffade vi Tessan med Scooby. Också de var supertrevliga! Scooby blev överlycklig över att träffa en tjej att leka med, så han märkte inte ens att hon luktade gott. Filippa var dödstrött och ville inte alls, så vi åkte och badade. Naturligtvis blev Filippa leksugen då, på badplatsen full med människor … Nåväl, de fick leka i koppel, och Scooby upptäckte att Filippa luktade gott, och fick en ännu värre avspisning än Quarlos … Scooby är verkligen jätteläcker. Väldigt lik Fritz, fast han är lite längre i kroppen och livligare. Men så är han ett par månader äldre också. Riktig sammetspäls har han med. R busade lite med honom och fick Scooby att studsa på bakbenen, ungefär såsom Frodo brukar göra.

Sedan brände vi av hemåt. Med missad kennelträff … Yras matte Emma har skrivit om den i sin blogg. Det verkar som om det var supertrevligt!

Bilder från semestern finns här.

Nej, nu skall jag gå ikapp husse och Filippa som har gått ner till Vänern. Detta är min enda lediga dag denna veckan …

Filippas syster Fieona söker nytt hem, se här

Nu har jag börjat på mitt sommarjobb som personlig assistent. Så det har blivit jobb ons-fre och igår och så blir det jobb idag. Imorgon börjar min hett efterlängtade semester Då drar jag, R och Filippa norrut, mot Abisko Jag har ALDRIG varit så långt norrut i hela mitt liv, så det känns pirrigt och spännande. Fågelmässigt är det stekhett i norra Sverige för tillfället, så många kryss hägrar på vägen Och på vägen hem är det tanken att vi skall hälsa på Susanne, som skulle se till att Sandra och Mari kommer med. Förhoppningsvis blir det besök hos Tessan och Scooby också Vi är hemma igen den 29 juni och så fortsätter jag att jobba dagen efter ...

Träningen med Filippa har legat lite lågt för tillfället ... Kursen på BHK är slut, och vi har missat ALLDELES för många tillfällen Idag skall vi i alla fall träffa Zmilla och Diana, så vi får väl hoppas att det blir lite tränat. Filippa har fått simma, cykla och köra lite uppletande de senaste veckorna och för några dagar sedan, när det regnade som värst, fick jag för mig att vi skulle spåra. På kvällen spårade hon bättre än någonsin Det kändes plötsligt som om allting lossnat! Säkert p g a de ulitmata förhållandena med blött gräs. Så på morgonen efter lade jag mitt bästa spår någonsin på fotbollsplanen, med vinkel, belöning och sedan övergång till en grusplan När vi gick ut en timme senare började Filippa spåra, noga Men hon åt inga godisar Och jag såg inga heller Först trodde jag att hon gick fel, men vilken blick jag fick när jag drog kopplet Då såg jag skatfjädern i spåret Usch vad arg jag blev!!! Det är ju ingen idé att köra IPO-spår (iaf inte i inlärningsskedet) utan belöning ... Sedan dess har jag inte spårat. Att det går dåligt p g a mig kan jag ta, men förluster p g a yttre faktorer har jag ingen lust att ta ...

Jag vill lägga ut en massa videos, då jag filmat med min mobil. Men den här datorn bara krånglar när jag skall lägga in dem Får se när/om det blir några filmer/kort här nästa gång. Ni får hålla tillgodo med ett par bilder på Filippas trevliga och snygga bror, Faxe, som vi träffade i Örebro på specialutställningen. Dessvärre missar jag kennelträffen när vi är iväg på semester, så jag vet inte när jag träffar Peter (Faxes husse) nästa gång ... Känns tråkigt, för han är verkligen supertrevlig! Och bor långt iväg. Hoppas det blir fler träffar!?

I helgen dök det upp en polyglottsångare i Borlänge, och den var vi ju bara tvungen att åka och titta på ... Vi kom dit, vi såg den och vi segrade (jag tog världens bästa bild på lilla pippin! Till Rs stooora förtret ) Sedan badade vi i en sjö en bit därifrån. Filippa också, helt ofrivilligt. Hon satt på kanten till bryggan och en fluga flög precis över hennes huvud, hon lutade huvudet bakåt för att fånga den och föll baklänges i vattnet. Sedan somnade jag i bilden, och när jag vaknade var vi utanför Örebro På väg mot den anrika fågellokalen Kvismaren. R hade tänkt att vi skulle sova över hos Ps föräldrar, då P är från Örebro, så att jag skulle slippa åka så långt till utställningen dagen efter. Men det sket sig, då de hade hela lägenheten och sommarstugan full med andra gäster. De skällde på P, som de tyckte var dålig på att planera. Men hur skulle han i förväg kunnat veta att den lilla polyglottsångaren skulle behaga att anlända från Afrika just den dagen ... Så vi fick åka hem efter att ha lyssnat på nattsångare. R är helt besatt av fågelskådning på våren, och så kallar han MIG besatt P har inget körkort, trots att han är äldst i sällskapet, och jag vägrade att köra, så R fick stå sit kast, och hem kom vi även om P fik hugga tag i ratten och slå på kalluften på R, så att han vaknade till. 02.30 var vi hemma och jag skulle åka med Filippas uppfödare från Nossebro 05.30 ... Uppstigning 04.30, en halv kopp och iväg. På plats på Örebro BHK fick jag höra av Karin, som skulle ha haft en romantisk weekend med Peter, att hon hade bott ensam på vandrarhemmet då Peter plötsligt hade varit tvungen att agera spårläggare åt schäferhundsklubben på hemmaplan ... Allt resande i onödan alltså ... Skall ringa alla jag känner först i sådana här lägen känner jag.

GRATTIS till alla operabloggare!!! Vad kul det var att ÄNTLIGEN träffa er!!! Extra stort grattis till SDVjun-09 Önas Yrväder Fritz som fick CK, liksom Tessans SDVungh-09 Jean Dark Kingdom!!! Grattis till syster Freja som kom tvåa i juniorklassen med HP, och till Filippas pojkvän Yacheroo's Quarts Quarlos, som kom 3:a i juniorklassen med HP, till Dobvoyage Donatella som fick CK och till alla andra som är nöjda med sina resultat!!!

Kul var det också att träffa Filippas "farmor" Veronica och pappa Krut! Hoppas vi får se mer av er Och tack för att du fixade så fina bilder på Filippa!!!





Fler bilder kommer, men inte idag, för idag bär det av till Skåneland för att sjunga om studentens lyckliga dar ... Syster Isa tar studenten

Världens, genom tiderna bästa låttitel, årets bästa låt och världens bästa grupp: