My OperaMånskenssonaten
Sunday, January 4, 2009 4:11:32 AM
Jag kom på att jag aldrig har förklarat namnet bakom den här bloggen. Det finns egentligen flera anledningar bakom, och det är därför jag gillar namnet. Till att börja med finns lite kuriosa bakom det här stycket av Beethoven. 
Månskenssonaten tillägnade Beethoven en sjuttonårig adelsflicka som hette Giuletta Guiccardi, som väckte en del känslor hos honom någon gång under år 1801. Sonaten följer inte det klassiska mönstret och Beethoven tog därför med frasen Quasi una fantasia i titeln, eller på svenska "likt en fantasi".
Beethoven själv använde aldrig namnet Månskenssonaten för det här verket, utan det tillkom när musikkritikern Ludwig Rellstab jämförde stycket med månsken som lyste upp Vierwaldstättersjön, en alpsjö i mellersta Schweiz.
Anledningen till att jag valde just det här namnet var framförallt eftersom jag är lite av en kvällsmänniska, och därför insåg att jag ofta skulle blogga kvälls- eller nattetid. Med lite fantasi kan man också likna skrivandet som en konstform, där en författare komponerar texter likt en en musiker komponerar musik, eller en konstnär komponerar en målning. När jag skrev på kvällarna skulle jag alltså jobba med min alldeles egen "månskenssonat".
Däremot finns det som sagt andra anledningar bakom namnet. Jag har själv alltid sett upp till musiker och konstnärer eftersom de är så skickliga på att uttrycka några av de saker som utmärker oss som människor. Att lyssna till ett bra stycke musik, som ju nu förstås inte alls behöver vara just klassisk musik (något jag rätt sällan lyssnar på), är ju ibland i hög grad som att lyssna till låtskrivarens känslor. Åtminstone när vi nu pratar riktigt bra musik som inte främst tagits fram från en nyck av ett skivbolag. Eftersom jag ser musik och konst överlag som så viktigt, tyckte jag att det var lämpligt att också därför använda något som knyter an till det på något sätt.
Till sist så har nog min uppväxt i ungdomen inte varit helt lik "normen" för ungdomar, jag har åtminstone ofta känt att jag varit olik den. Då känns det lite kul att också ha ett namn på bloggen som är detsamma som på en pianosonat som inte följer den normala mallen för sonater. Kanske är det däremot bara inbillning. Kanske känner de flesta förvirrade ungdomar sig unika och annorlunda under sin uppväxt, trots att vi i stora drag inte alls är det. Man kände sig ju ofta ganska liten när man var ung, sökte andra som stöd och för att stärka sig själv. Ja, det finns ju flera tillfällen i vardagen som vuxen där man också känner sig liten och annorlunda, när man kanske inte alls är det.
Ja, men så är det i alla fall med namnet.
Och här kommer själva sonaten själv, om någon nu känner för att lyssna till ett stycke fin pianomusik. Det är alltså en kärlekslåt från 1800-talet. Vilken gåva att få vara den första som fick lyssna till något sådant här, något som blev känt som ett av Beethovens absolut största verk:
Månskenssonaten tillägnade Beethoven en sjuttonårig adelsflicka som hette Giuletta Guiccardi, som väckte en del känslor hos honom någon gång under år 1801. Sonaten följer inte det klassiska mönstret och Beethoven tog därför med frasen Quasi una fantasia i titeln, eller på svenska "likt en fantasi".Beethoven själv använde aldrig namnet Månskenssonaten för det här verket, utan det tillkom när musikkritikern Ludwig Rellstab jämförde stycket med månsken som lyste upp Vierwaldstättersjön, en alpsjö i mellersta Schweiz.
Anledningen till att jag valde just det här namnet var framförallt eftersom jag är lite av en kvällsmänniska, och därför insåg att jag ofta skulle blogga kvälls- eller nattetid.
Med lite fantasi kan man också likna skrivandet som en konstform, där en författare komponerar texter likt en en musiker komponerar musik, eller en konstnär komponerar en målning. När jag skrev på kvällarna skulle jag alltså jobba med min alldeles egen "månskenssonat". Däremot finns det som sagt andra anledningar bakom namnet. Jag har själv alltid sett upp till musiker och konstnärer eftersom de är så skickliga på att uttrycka några av de saker som utmärker oss som människor. Att lyssna till ett bra stycke musik, som ju nu förstås inte alls behöver vara just klassisk musik (något jag rätt sällan lyssnar på), är ju ibland i hög grad som att lyssna till låtskrivarens känslor. Åtminstone när vi nu pratar riktigt bra musik som inte främst tagits fram från en nyck av ett skivbolag. Eftersom jag ser musik och konst överlag som så viktigt, tyckte jag att det var lämpligt att också därför använda något som knyter an till det på något sätt.
Till sist så har nog min uppväxt i ungdomen inte varit helt lik "normen" för ungdomar, jag har åtminstone ofta känt att jag varit olik den. Då känns det lite kul att också ha ett namn på bloggen som är detsamma som på en pianosonat som inte följer den normala mallen för sonater. Kanske är det däremot bara inbillning. Kanske känner de flesta förvirrade ungdomar sig unika och annorlunda under sin uppväxt, trots att vi i stora drag inte alls är det. Man kände sig ju ofta ganska liten när man var ung, sökte andra som stöd och för att stärka sig själv. Ja, det finns ju flera tillfällen i vardagen som vuxen där man också känner sig liten och annorlunda, när man kanske inte alls är det.
Ja, men så är det i alla fall med namnet.
Och här kommer själva sonaten själv, om någon nu känner för att lyssna till ett stycke fin pianomusik. Det är alltså en kärlekslåt från 1800-talet. Vilken gåva att få vara den första som fick lyssna till något sådant här, något som blev känt som ett av Beethovens absolut största verk:
