My little enospam blog, hi

Snart bär det iväg i riktning Luxembourg för kvällens förberedande möten inför morgondagens möte med EU:s utrikesministrar.

Middag blir det med ett antal utrikesministerkollegor från olika EPP-partier. Med all sannolikhet kommer vi att diskutera en del frågor inför den kommande veckans stora och viktiga kongress med European People´s Party in Warzawa.

Den handlar om en mobilisering av krafterna inför valet till Europaparlamentet - men jag skulle tro att det också kommer att bli diskussioner i en del frågor där meningarna är delade.

Från tysk sida är det t ex uppenbart att man vill bromsa EU:s fortsatta utvidgning - en inställning som vi menar är såväl felaktig som farlig. Och det skall sägas att de franska synpunkterna ofta ligger i samma härad.

Min måndag kommer att börja med ett möte med associeringsrådet med Egypten. Det är det femte mötet, och i ordförandestolen denna gång sitter den egyptiske utrikesministern Ahmed Aboul Geidt.

Att det blir en diskussion om fredsprocessen i Mellersta Östern är inte svårt att gissa.

På det formella mötet står en rad punkter på agendan. Den humanitära krisen i Sri Lanka, den politiska krisen i Moldavien och den ekonomiska krisen i Ukraina kommer samtliga att diskuteras under dagen.

På kvällen kommer det så att bli dags för ett s k SA-råd med Kroatien med utbyte av synpunkter på utvecklingen i västra Balkan i dess helhet.

Tisdagen fortsätter mötesserien i Luxembourg och för min del gör den det med ett möte med det s k Permanent Partnership Council med Ryssland och dess utrikesminister Sergey Lavrov.

De diskussionerna kommer att konsumera förmiddagen och sedan övergå i lunch, och mer eller mindre direkt därefter sätter jag mig på planet för att flyga upp till Tromsö i norra Norge för årets ministermöte med Arktiska Rådet.

Där stannar jag sadan under onsdagen. De arktiska frågorna har ju blivit allt viktigare.

Resten av veckan kommer jag så att tillbringa i Washington - men till den saken får vi återkomma lite senare.



Nu startar mobiliseringen inför det viktiga valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Och jag är enrollerad allra främst i den moderata nätkampanj som nu drar igång - och som jag hoppas kommer att visa såväöl Europas som nätets möjligheter.

Till denna hör denna fråga om att ge mig 5 minuter av Din tid - det hela lanserades i samband med konferensen här i Örebro dessa dagar.

Vi har en hel del att vara stolta över i Europa-politiken.

Europa står i dag starkare i Sverige än någon gång sedan vi gick in i den Europeiska Unionen.

Opinionsundersökningarna är tydliga på den punkten. Att vi har en regering som säger ja till detta samarbete - inte nja, kanske eller jaså - har alldeles säkert betytt mycket för den utvecklingen.

Sverige står i dag starkare i Europa än någon gång sedan vi gick med i den Europeiska Unionen.

Vi är närvarande i samarbetet, påverkar och argumenterar på ett sätt som inte var fallet förut. Och der ger också resultat.

Och allt detta skall vi föra in i diskussionen inför valet till Europaparlamentet.



I torsdags eftermiddag inträffade den lilla katastrofen att jag glömde min dator kvar på UD när jag tvingades att rusa till planet för att via Istanbul och Athen ta mig till Nicosia på kvällen.

Och konsekvensen av denna katastrof blev att jag inte hade några möjligheter till rapporter på bloggen från mitt utomordentigt intressanta besök på Cypern.

Mitt i natten anlände jag dock till Örebro, den moderata kommunala rikskonferensen här och mitt återseende med min dator och alla dess möjligheter. Att det blev ett kärt återseende behöver inte påpekas speciellt.

Så nu är ordningen - i alla fall i detta avseende - återställd. Och jag skall inte glömma datorn fler gånger…



Efter först regeringssammanträde och därefter möte med EU:s Mellersta Östern-sändebud Marc Otte bär det i dag på eftermiddagen iväg mot sydöstra Europa igen.

Med Marc Otte kommer diskussionerna dels att handla om den aktuella situationen - inte minst värdering av den nya israeliska regeringens olika signaler - och dels om hur vi skall lägga upp arbetet under det svenska ordförandeskapet.

Att dessa frågor kommer att bli stora vet vi alla. Sannolikheten för att freden och friden kommer att ha infunnit sig i regionen innan den 1 juli måste nog bedömas som mycket begränsad.

Men sedan flyger jag tillsammans med den turkiske Europaministern Egemen Bagis iväg i riktning sydöstra Europa.

Han kom till Stockholm från Paris redan i går kväll och träffar här såväl Fredrik Reinfeldt - som f ö också har Danmarks nye statsminister Lars Løkke Rasmussen på besök - som Cecilia Malmström, men av tidsskäl blir våra överläggningar på regeringsplanet på vägen från Bromma till Istanbul.

Och därefter fortsätter jag sedan - inte utan problem - till Nicosia på Cypern för ett viktigt besök där under morgondagen.

Om betydelsen av fredsförhandlingarna där har jag skrivit åtskilliga gånger på denna plats. Nu kommer jag under ett intensivt dygn att på ort och ställe bekanta mig lite närmare med de olika utmaningarna i frågan.

Exakt hur besöket kommer att gestalta sig och vilka jag kommer att träffa förefaller att vara lite skrivet i stjärnorna.

Det bedrivs ett egenartat spel där bestämt formulerade s k önskemål förenas med olika antydningar om att jag i annat fall inte får träffa den ene eller den andre.

Men jag är där för att se och lyssna, och de som vill tala med mig kommer jag alldeles självklart att lyssna uppmärksamt på.

Sent i morgon kväll är jag då tillbaka på fosterjorden igen.



Så blev det det möjligt med en arbetsdag i Stockholm mitt i det snabba europeiska resandet.

Och jag hann med att diskutera aktuella utmaningar såväl med kretsen av säkerhetspolitiska rapportörer från viktiga ambassader som är hemma i Stockholm några dagar som med ambassadörerna här i Stockholm från de olika EU-länderna.

Men utmaningarna tränger sig hela tiden på.

På Sri Lanka ser den humanitära situationen mycket allvarlig ut i samband med vad som förefaller att vara slutstriderna mellan den tamilska LTTE-gerillan och regeringstrupper på ett litet område uppe i nordost.

Vi har all anledning att kräva att alla respekterar grundläggande humanitära regler - och det säger sig självt att det vilar ett speciellt ansvar på regeringssidan.

Till dagens ärenden hörde också diskussioner inför EU:s utrikesministermöte i Luxemburg på måndag - och de olika trojkamöten och liknande som äger rum under senare under måndagen och tisdagen.

Det kommer att bli en späckad agenda under dygnen i Luxemburg.



Vi hada bra överläggningar mellan Turkiet och Europeiska Unionen i Prag i går samtidigt som ju Fredrik Reinfeldt var nere i Ankara.

Självfallet berörde vi även läget i medlemsskapsförhandlingarna, men mycket av vår tid upptogs av gemensamma utrikespolitiska utmaningar.

Inte minst situationen i södra Kaukasus - där den turkiska diplomatiska aktiviteten just nu är betydande - diskuterades rätt ingående. Men vi diskuterade också situationerna i Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan.

Presskonferensen efteråt i det ståtliga Cerny-platset innehöll åtskilliga frågor om ett turkiskt medlemskap i EU.

Det var väl lite efterdyningar till president Obamas tydliga uttalanden i saken bl a i Prag under sin europeiska resa och några av de kommentarer det ledde till.

Jag framhöll att en europeisk union som också innefattade Turkiet skulle vara starkare, mer dynamisk och mer relevant i den övriga världens ögon. Den skulle verkligen visa att vår uppgift är att överbrygga gamla gränser och hinder.

Men allt detta ligger i framtiden. När det slutliga ställningstagandet kommer så är det ett annat Turkiet i ett annat Europa i en annan värld. Och då kanske det motstånd som i dag förvisso finns i vissa länder kommer att ha ersatts av en djupare strategisk insikt om frågans betydelse för den samlade europeiska framtiden.

Den historiskt intresserade erinrar sig säkert att det fanns en tid då det sades bestämt nej också till Storbritanniens strävan att komma med i det europeiska samarbetet.

Men efter detta hanns det med en promenad från Cerny-palatser ner till Mala Strana och Karlsbron för en öl vid Moldau innan det sent omsider blev dags att återvända till Stockholm.



Det är en betydande framgång att vi nu på seneftermiddagen fått konferensen i Genève att godkänna det slutdokument som är ett resultat inte minst av EU:s mycket bestämda förhandling.

Vi har framgångsrikt drivit frågor om bl a yttrandefrihetens betydelse som grund för demokrati och i kampen mot rasism, vikten av att värna de människor som utsätts för flera former av diskriminering, det civila samhällets, inkl MR-försvarares roll och romernas situation.

Slutdokumentet innehåller dessutom en för oss central påminnelse om vikten av att aldrig glömma Förintelsen.

Europeiska Unionen har spelat en pådrivande och konstruktiv roll för att få till stånd ett dokument som fokuserar på genomförandet av de åtaganden stater gjort när det gäller kampen mot rasism, och förhindra ett resultat som skulle undergräva de mänskliga rättigheterna.

Det är mycket viktigt att slutdokumentet inte heller innehåller några referenser till smädelse av religioner, som EU inte anser hör hemma i ett dokument om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Samma sak gäller referenser till situationen i Mellanöstern, inklusive Israel, eftersom sådana hänvisningar hade varit ensidiga i ett dokument av global räckvidd. Också här har vi genom EU haft en bestämd linje.

Sedan Tjeckien valt att lämna konferensen talar Sverige, som inkommande ordförande, för unionen i konferensens debatter och företräder också EU i återstående förhandlingar.



Också i efterdyningarna efter den iranske presidentens oacceptabla uttalanden på FN-konferensen i Genève i går noterar jag ett starkt stöd för den linje av aktivt engagemang som den överväldigande majoriteten av EU-länder valt.

Att de två mest välrenommerade internationella frivilligorganisationerna när det gäller fri- och rättigheter - Amnesty International och Human Rights Watch - aktivt uppmanar oss att fortsätta att i Genève slå vakt om de framsteg vi gjort i förberedelserna är viktigt.

Att Tjeckien i går valde att helt hoppa av konferensen är mycket märkligt. Som ordförandeland i EU har man ett ansvar som går utöver den egna inrikespolitiken.

Nu kommer det med all sannolikhet att ankomma på Sverige att från talarstolen i Genève föra den Europeiska Unionens talan i dessa viktiga frågor.

Och det utgår jag från att vi i så fall kommer att kunna göra med samma tydlighet i budskapet som Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe hade i sitt anförande i går.



I dag är dagen då Fredrik Reinfeldt är på viktigt officiellt besök i Ankara i Turkiet medan jag är i Prag på trojka-möte mellan Europeiska Unionen och Turkiet.

Vi kommer att ha en mycket fullmatad agenda under diskussionerna i Prag.

På en rad viktiga områden - från Palestina till Punjab - är Turkiet i dag en mycket viktig strategisk partner för den Europeiska Unionen.

Så det är värt en hiskeligt tidig avfärd från Arlanda och en påtagligt sen hemkomst. Med tanke på allt som händer tar jag med mig ett extra batteri till mobiltelefonen.



Föga förvånande ägnade sig Irans president Ahmadinejad i sitt anförande inför FN-konferensen i Genève i dag åt oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat.

Tillsammans med andra EU-länder reagerade vi tydligt mot detta genom att våra ambassadörer lämnade salen.

Omedelbart därefter återinträdde ambassadörerna eftersom nästa talare var Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe som tydligt och klart markerade mot det iranska anförandet.

Och jag tycker att det är tydligt att hans anförande var - i dessa viktiga delar - betydligt mer representativt för konferensens diskussioner och stämningar.

Tillsammans med övriga EU-stater förblir vi engagerade för att försöka att värna de betydande framsteg vi gjort under de förhandlingar som förberett mötets slutkommuniké. Formera för hur detta bäst kan ske prövar vi löpande inte minst i nära samråd med andra EU-länder.



I dag blir det arbetslunch med Georgiens utrikesminister Gregory Vashadze. Han är här på ett officiellt besök som också inkluderar besök i riksdagen och ett anförande inför Utrikespolitiska Institutet i eftermiddag.

Våra diskussioner kommer mest att handla om vad som förestår under det svenska ordförandeskapet.

Säkert kommer vi också att beröra den inrikespolitiska situationen i Georgien. Demonstrationer mot regeringen har under den senaste tiden skett och hanterats med föredömlig demokratisk tolerans och moderation, och det är självklart viktigt att så förblir fallet.


När den s k översynskonferensen efter Durban-konferensen 2001 öppnar i dag på förmiddagen i Genève sitter Sveriges ambassadör på plats.

Men hur fortsättningen blir återstår att se.

Vi har all anledning att försöka att värna de tydliga och viktiga framsteg Europeiska Unionen har gjort när det gäller förhandlingarna om utkastet till slutdokument från mötet. Det handlar delvis om vår trovärdighet som förhandlingspartner.

Men vi kommer inte att vara med om mötet urartar till ett nytt jippo i den riktning som blev fallet 2001.

Och vi håller mycket nära kontakt med andra europeiska länder - inte minst våra nordiska grannländer som varit mycket engagerade i processen.


Så gäller det att samla ihop papper och politik inför den kommande veckans olika utmaningar.

Det kommer att vara nödvändigt att noga följa vad som händer på uppföljningskonferensen om Durban nere i Genève - och att hålla nära kontakt med andra EU-länder vad gäller vårt agerande.

Det kommer att bli nog då knepigt att kalibrera deltagandet.

I morgon får jag besök av Georgiens utrikesminister Vashadze för att först och främst diskutera olika frågor inför det svenska ordförandeskapet.

Men därefter blir det en vecka som kommer att domineras av utvecklingen i sydöstra Europa.

Fredrik Reinfeldt lämnar i morgon kväll för sitt officiella besök i Turkiet och överläggningar med främst premiärminister Erdogan men också president Gul. Det är uppenbart att man fäster betydande vikt vid hans besök.

Fredrik kommer dessvärre dock inte att kunna träffa utrikesminister Babacan och Europaministern Bagis eftersom dessa samtidigt sitter i ett trojka-möte med EU - inkluderande mig - i Prag under tisdagen.

Europaministern kommer senare till Stockholm under onsdagskväll för olika samtal, och flyger sedan med bl a mig tillbaka i riktning Turkiet under torsdagen.

Men medan han stannar där fortsätter jag till Nicosia för ett officiellt besök i Cypern under torsdagskvällen och fredagen. Frågan om en återföring av den delade ön tillhör - som bekant - de allra viktigaste av frågor i Europa under detta år.

Och direkt från Cypern åker jag sedan - ett växlande liv! - till den moderata kommunala rikskonferensen i Örebro på lördag. Där skall jag - föga överraskande - tala om det europeiska samarbetets betydelse med perspektiv inför det viktiga valet till Europaparlamentet den 7 juni.

På söndagen - om en vecka - bär det så av till mötet med EU:s övriga utrikesministrar. Denna gång är det i Luxembourg som vi möts.

Och veckan kommer också att ägnas förberedelserna för de olika frågor som kommer att diskuteras där.


Hemma i Stockholm igen efter en vecka av - nåja, i alla fall halvsemester. Och faktiskt två veckor borta totalt.

Positiva nyheter från konferensen om hjälp till Pakistan i Tokyo - där också vi fanns med som nya medlemmar i Democratic Friends of Pakistan - och från Ukraina i och med att det nu verkar som om IMF ger grönt ljus för den andra stora utbetalningen i sitt stödprogram.

Dagen har bl a ägnats en hel del telefonerande med anledning av den översyn av den s k Durban-konferensen som inleds i Genève på måndag.

Från EU:s sida gjorde vi tidigt klart att vi inte ville vara med om ett upprepande av spektaklet i Durban 2001, och satte upp ett antal tydliga s k röda linjer när det gällde förhandlingarna om slutkommunikén.

Det handlade inte minst om ett tydligt värnande av yttrandefrihetens princip och praktik - liksom att vi inte avser att medverka i någonting som degenererar till ett anti-israeliskt jippo.

I dag råder det i allt väsentligt enighet inom EU-kretsen att vi i de förberedande förhandlingarna lyckats att säkra respekten för alla våra s k röda linjer.

Det är svårt att se det annat än som en betydande framgång - mer än av vad många hade trott skulle vara möjligt.

Därmed är dock inte allt ur världen. Det finns fortfarande risker för att våra framgångar rullas tillbaka - och det finns en oro för hur själva mötet kommer att gestalta sig. Och jag vet inte om Iran kommer att acceptera den formulering om Förintelsen som vi nu fått alla andra med oss på.

Men tills vidare förblir vi kvar i processen - inte minst för att värna de framgångar i haft. Men vi prövar frågan löpande.

Och som en markering av en viss distans kommer vi inte att vara företrädda i Genève på politisk nivå, utan företräds av vår ambassadör där. Det räcker.

Så det blir med all säkerhet fler samtal i frågan under de kommande dygnen. Inte minst är det viktigt att - trots lite olika utgångspunkter - bibehålla ett så långt möjligt enigt uppträdande från den Europeiska Unionens sida.


I dag börjar världens största val i världens största demokrati - valen till det indiska parlamentet Lok Sabha.

Med ca 700 miljoner röstberättigade dröjer det ett tag in i maj innan valet är avslutat. Då får vi klarhet om vilken regering som kommer att bildas och bära ansvaret för Indien under de kommande åren.

Under de senaste åren har vi strävat efter att på olika sätt utveckla våra relationer med Indien inom såväl det politiska som det ekonomiska området.

Och under hösten kommer vi att ha ansvaret för att leda toppmötet mellan Europeiska Unionen och Indien.

Då blir det Fredrik Reinfeldt som reser till New Delhi. Som utrikesminister har jag redan varit där två gånger - och fler lär det säkert bli.


Det är oroande att situationen på den koreanska halvön skärpts ytterliggare efter Nordkoreas beslut att avbryta deltagande i de s k sexpartssamtalen om bl a landets kärnvapenprogram och be IAEA:s personal att ta bort alla förseglingar på nukleära anläggningar och lämna landet.

Landet går därmed på kontrakurs mot hela det internationella samfundet. Dess isolering riskerar att öka ytterligare, med allvarliga konsekvenser för en redan lidande befolkning.


Jag noterar att den rödgröna koalitionen i dag presenterat vad man försöker att paketera som en försvarspolitisk linje.

Nåja, av linje blev det nu inte mycket.

Man är öppet oeniga om luftförsvarets dimensionering - en milt sagt rätt viktig fråga - och man är öppet osams om huruvida Sverige skall delta i EU:s gemensamma insatsgrupper eller inte - en likaledes långt ifrån oviktig fråga.

Det är bägge frågor av en storleksordning som kunde ge såväl regeringskris som utrikespolitisk förtroendekris.

Oenigheten blandas därtill med närmast häpnadsväckande utflykter i de svunna drömmarnas värld.

Det sägs att alliansfriheten skall vara dimensionerande så att varje del av landet skall kunna försvaras utan någon som helst form av utländsk hjälp.

Godmorgon!

Som sedermera visats är det en sak som vi inte var säkra på att klara av ens under de decennier när neutraliteten här i landet närmast förkunnades från predikstolarna och när antalet brigader var vida större än vad vi i dag kan räkna bataljoner.

Det strider dessutom uttryckligen mot den säkerhetspolitiska text från 2002 man annars vill åberopa sig på och som säger att framtida hot mot vår säkerhet möter vi gemensamt med andra.

Någon rödgrön försvars- eller säkerhetspolitik blev det inte.

Det bidde en rödgrön kökkenmödding.


Så har då veckan efter påsk tagit sin början, och även om jag i viss mening hade tänkt att fortsätta att vara ledig några dagar tränger sig världen och verkligheten ständigt på.

USA:s sändebud till Mellersta Östern George Mitchell åker nu åter till regionen- och nu förhoppningsvis med tydliga besked om vägen framåt mot en tvåstatslösning.

Vid diskussionerna med utrikesminister Hillary Clinton i Prag förra helgen var det åter tydligt hur vi på ömse sidor om Atlanten i allt väsentligt har en gemensam syn i dessa viktiga frågor. Jag tror att det är en av de viktiga förutsättningarna för framsteg i den komplicerade situation som nu uppstått.

Själv hoppas jag kunna träffa Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul Gheit i samband med ett associeringsrådsmöte i Luxembourg om någon vecka, och får då en möjlighet att mer ingående diskutera hur det egyptiska förhandlings- och förmedlingsarbetet i olika frågor arbetar sig framåt.

Annars riktas åtskillig uppmärksamhet nu mot de östligare delarna av Europa.

I Moldavien kommer nu rösterna i det diskuterade parlamentsvalet att räknas om, och jag utgår från att man också försöker att klara ut de oklarheter som förefaller att finnas med röstlängderna.

Våldsamheterna i huvudstaden Chisinau - som det finns all anledning att tydligt ta avstånd från - har dock satt betydande spår. Jag nås av trovärdiga rapporter om allvarliga övergrepp mot individer som på delvis oklara grunder arresterats av myndigheterna.

I Georgien fortsätter oppositionspartierna sina fredliga protester, men man skulle gärna se att de var villiga att pröva det erbjudande om en öppen dialog om olika frågor som kommit från regeringssidan.

Här liksom annorstädes är det viktigt för framtiden att den konstitiutionella ramen för det politiska livet respekteras - det handlar om att bryta upp från en äldre kultur där tron att regimer kunde vältas från gatan var mer dominerande.

Om Cypern-frågans betydelse har jag skrivit tidigare, och på söndag är det val till det s k parlamentet i den norra och turkkontrollerade delen av ön.

Inte minst för att ge de mer moderata krafterna visst stöd har nu den turkcypriotiske förhandlingsledaren Talat - som jag ju träffade i Stockholm för någon vecka sedan - nu inbjudits till Washington i slutet av veckan. Det är ett viktigt och klokt drag.


I hastigheten har jag glömt att länka till den debattartikel av Italiens utrikesminister Franko Frattini och mig själv som före påsken publicerades i ett ganska stort antal tidningar runt om i världen.

Det var lite av en europeisk positionsbestämning mitt uppe i den globala krisen - här i det skick som den publicerades i brittiska The Guardian.


Det är med stigande oro som jag följer rapporterna om händelserna borta i Thailand.

Denna motsättning har dominerat de senaste årens politiska utveckling i landet, men hitintills i allt väsentligt på ett fredligt sätt. Att det nu kommit till öppen våldsanvändning inger självfallet stark oro.

Vi har anledning att uppmana alla berörda att respektera den konstitiutionella ordningen och att undvika varje våldsanvändning som kan leda till upptrappad konfrontation.

Thailand tillhör de allra största svenska turistdestinationerna. Det är ett land som allt fler svenskar trivs i och med.

Än så länge berör oroligheterna knappast några av de områden där det finns svenska turister i större omfattning, och man kan hoppas att de som är där följer media och undviker områden där det kan komma till konfrontationer.

Vår ambassad i Bangkok följer självfallet utvecklingen nära.