Eller i mitt fall, det blir ALDRIG som jag har tänkt mig.

En evig väntan på att sluta bli begränsad, valptiden, fick jag först uppleva med min vite herre Spike. Det var en mysig tid, men jag kunde inte riktigt göra allt jag ville då en växande valp inte ska göra vissa saker. Så vart det dags för röntgen och han visade sig ha en ruggigt dålig höft. Återigen begränsad. Hela hans liv var vi begränsad av både hans sjukdom och av hans dåliga höft. Det var jättejobbigt och jag såg fram emot att få ha en frisk hund. En gång ska jag ha det tänkte jag!

Så efter allting med Spike så var jag extremt noga och kollade verkligen allt vad jag kunde för att ha de bästa förutsättningarna för att slippa ha en hund som skulle bli begränsad eller som i värsta fall scenario även bli så begränsad att det inte längre fungerar, som det vart i och med Spikes sjukdom. Det var något jag aldrig ville vara med om igen, så som sagt jag var noga i mitt letande.

Hittade en parning som var heelt perfekt i mina ögon, friska föräldrar både mentalt och fysiskt många led tillbaka. Det var Milas underbara kull. Där föll jag som en fura och lilla Mila blev min. Lyckliga jag, nu var det bara till att vara begränsad ett tag till, hennes valptid ut och sen skulle jag kunna göra allt dedär roliga som jag alltid drömt om. Åka på skidor i 390km/h bakom vovven på isen, Träna och tävla i lydnad, köra agility, vara ute på promenad och hunden kan dra syskonbarnen i en släde, träna och tävla i precis vad jag vill osv.

Men sen föll det.. Milas sträckte sig, iaf vad vi trodde och for till veterinären. De kollade igenom henne och hon reagerade inte någonstans muskulärt, så röntgen vart ett faktum. När röntgenplåtarna kom upp på skärmen gick något sönder i mig.. Min fina, underbara tjej är även hon begränsad och inte blev det bättre när veterinären sa att hon inte hade några som helst glädjande besked och att hon mest troligt hade D-höfter, men det var inte det värsta.. Hon hade även pålagringar, inte mkt, men de fanns där och det var förmodligen det som orsakade Mila smärta. Veterinären sa att eftersom hon redan idag visar symtom så är prognosen inte jättebra, men att vi ska Rehab träna henne och försöka bygga upp muskulaturen runt höfterna så att hon förhoppningsvis kan hålla ihop i några år.

Det känns så jobbigt på så många vis och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, det är som att hela livet är ett lotteri och jag lyckas alltid dra en nitlott oavsett hur bra oddsen faktiskt är. För detta var ju ingenting som någon hade kunnat förutspå, på något sätt. Utan det var ren och skär otur. Otur som föll på mig än en gång..

Jag vill bara gråta floder för min egen skull, men för Milas måste jag försöka se framåt. Vi kan fortfarande göra väldigt mkt om vi väl får till muskulaturen och om röntgenplåtarna som jag ska ta om några månader inte visar så mkt förändring, då kan det fungera så vi har en normal vardag iaf. Dit vill jag just nu!

Fina, underbara Mila!


Galna du


Lilla gumman du är mig så kär och jag älskar dig mer än du kan förstå.

Min bruna vackra donna är numer ett monster.. Hon vill inte alls lyssna på vad det är jag säger "Inte studsa, inte hoppa!", "Lugn för sjuttsingen!"

Mila har sträckt en muskel i bakbenet och har nu vilat större delen av en vecka! Gaaaalet vad galen hon är och gaalet vad jobbigt det är att inte göra någonting. Vi som är vana att ranta omkring överallt och träna, socialisera, promenera och umgås med andra hundnördar som mig varje dag, sitter nu hemma och försöker att aktivera lilla hjärnan med plastlock, ben, godissök och leksakssök. Tror ni det går nå bra?! Nej nej nej..

Den understimulerade gäddan vill bara busa.. Sötaste, raraste Milan blir fullständigt galen när hon hittar sin lekis eller godis trots mattes förtvivlade "Lugn för sjuttsingen!" eller "Inte studsa, inte hoppa!" Så byte av aktivitet och det som fungerar bäst är att trycka in apporten i munnen på henne och sätta henne på en platssittning. Sen luuugn belöning i form av smaskigt karra. Även platsliggning inomhus går utmärkt att träna(Kontigt nog, med en understimulerad tös). Hon ligger fiint, stadigt och duktigt. Då kan matte andas.

Bengnag och plastsittning med apport i mun


Fick också prova nya stor apporten, tung som sjutton!


Platssittning utan apport och platsliggning



Annars är det mest vankning fram och tillbaka, frenilt gnagande på ben, pip hit och pip dit. Skäll i ena fönstret, skäll i andra.. Enda stället hon kan ligga och verkligen sova är i mattes famn. (och såklart i sin favvobädd på natten.) Söta, rara!

Nu inser jag hur jobbigt folk måste tycka det är att ha hund om de inte är intresserade av att göra nåt med den! Snacka om total förstörelse av leksaker, galet galen hund, tossiga påhitt och energi upp över öronen! Tänk så många hundar som är så otroligt missförstådda.. Jag tycker ärligt att man borde ha ett genuint intresse och ha det som hobby att ha hund om man väljer de raser som kräver detta. För fysjutton, en Dobermann som aldrig får göra någonting måste ju go bananas! Så synd om hundarna!

Stackars Mila och stackars Matte, hoppas detta elände går över snabbt så vi kan vara back on track snarast. Vårat liv består ju av hundträning och diverse hundaktiviteter och nu känns det bara booring!


Lite av vårat hundliv i bilder

Stadspromenader med bra kompisar


Ta det chill i någons lägenhet när mattorna surrar gärnet efter hundhäng


Träning i hallar med hundgäng, här en platsliggning




Saknar redan hundaktiviteterna!

Nu har vi kommit in på ett helt nytt år och jag känner och hoppas att detta år har mkt positva upplevelser att komma med. Förra året har varit kanon på nästan alla sätt, fick min älskade lilla brunis Mila, massor av hundrelaterade härliga upptåg genomfördes nästan varje dag och träffade några nya tjejer som kom att bli bland mina bästa vänner. Gemensamt med mig: Hundträning! Så fantastiskt!

Det som var tråkigt med året som gått var att jag fick låta min underbara vita somna in. Tänk att det snart gått ett år.. Helt sjukt vad tiden har gått. Känns som att det var nyss han var vid min sida. Älskade Spike, saknar dig nå så enormt!

Nåväl, nu ska jag blicka framåt och det har jag redan gjort genom att bestämma mig för att jag och Mila ska tävla i lydnadstävlingarna i Piteå i Mars(om allt känns bra).. Egentligen skulle tävlingarna vara redan i Februari, men de blev framflyttade. Lydnadsklass 1 ska då trampas igenom och jag har blandade känslor gällande detta. Är sjukt nervös och det blir första gången jag tävlar med hund ever. Vet inte om jag kommer att palla! Samtidigt pirrar det i hela kroppen av förväntan, vad roligt! Wiie! Mer om det en annan dag.

Sen har även min vän Ann övertalat mig att jag ska ställa i brukshundsutställningen i Jokkmokk här framöver, snart går anmälan ut och även där känner jag mig nervös. Fysjutton, det är snart dags alltså och sist vi körde utställning var när vi var och ställde ut i Luleå på Norrbottens vackraste.. Har inte provat ett enda travsteg efter det. Shame on me.

Ville bara snabbt skriva av mig lite för här har det varit tomt under en längre tid, men det beror på att dagarna kantas av hundaktiviteter med gänget. Hur kul som helst har vi och framåt går det i träningen. Nu är jag tävlingstaggad till tusen efter all träning och det känns faktiskt riktigt bra. Hoppas denna känsla håller i sig hela 2012, det vore väl fantastiskt!