Eller i mitt fall, det blir ALDRIG som jag har tänkt mig.

En evig väntan på att sluta bli begränsad, valptiden, fick jag först uppleva med min vite herre Spike. Det var en mysig tid, men jag kunde inte riktigt göra allt jag ville då en växande valp inte ska göra vissa saker. Så vart det dags för röntgen och han visade sig ha en ruggigt dålig höft. Återigen begränsad. Hela hans liv var vi begränsad av både hans sjukdom och av hans dåliga höft. Det var jättejobbigt och jag såg fram emot att få ha en frisk hund. En gång ska jag ha det tänkte jag!

Så efter allting med Spike så var jag extremt noga och kollade verkligen allt vad jag kunde för att ha de bästa förutsättningarna för att slippa ha en hund som skulle bli begränsad eller som i värsta fall scenario även bli så begränsad att det inte längre fungerar, som det vart i och med Spikes sjukdom. Det var något jag aldrig ville vara med om igen, så som sagt jag var noga i mitt letande.

Hittade en parning som var heelt perfekt i mina ögon, friska föräldrar både mentalt och fysiskt många led tillbaka. Det var Milas underbara kull. Där föll jag som en fura och lilla Mila blev min. Lyckliga jag, nu var det bara till att vara begränsad ett tag till, hennes valptid ut och sen skulle jag kunna göra allt dedär roliga som jag alltid drömt om. Åka på skidor i 390km/h bakom vovven på isen, Träna och tävla i lydnad, köra agility, vara ute på promenad och hunden kan dra syskonbarnen i en släde, träna och tävla i precis vad jag vill osv.

Men sen föll det.. Milas sträckte sig, iaf vad vi trodde och for till veterinären. De kollade igenom henne och hon reagerade inte någonstans muskulärt, så röntgen vart ett faktum. När röntgenplåtarna kom upp på skärmen gick något sönder i mig.. Min fina, underbara tjej är även hon begränsad och inte blev det bättre när veterinären sa att hon inte hade några som helst glädjande besked och att hon mest troligt hade D-höfter, men det var inte det värsta.. Hon hade även pålagringar, inte mkt, men de fanns där och det var förmodligen det som orsakade Mila smärta. Veterinären sa att eftersom hon redan idag visar symtom så är prognosen inte jättebra, men att vi ska Rehab träna henne och försöka bygga upp muskulaturen runt höfterna så att hon förhoppningsvis kan hålla ihop i några år.

Det känns så jobbigt på så många vis och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, det är som att hela livet är ett lotteri och jag lyckas alltid dra en nitlott oavsett hur bra oddsen faktiskt är. För detta var ju ingenting som någon hade kunnat förutspå, på något sätt. Utan det var ren och skär otur. Otur som föll på mig än en gång..

Jag vill bara gråta floder för min egen skull, men för Milas måste jag försöka se framåt. Vi kan fortfarande göra väldigt mkt om vi väl får till muskulaturen och om röntgenplåtarna som jag ska ta om några månader inte visar så mkt förändring, då kan det fungera så vi har en normal vardag iaf. Dit vill jag just nu!

Fina, underbara Mila!


Galna du


Lilla gumman du är mig så kär och jag älskar dig mer än du kan förstå.