Dom kallar mig "Tassen"

Hej alla gamla hund vänner. Gör ett hastigt inhopp på vår gamla hundblogg, för att skriva några rader. För cirka två månader sedan blev vår hund Tyson akut sjuk. Han spydde och bajsade mer eller mindre rent blod, inne. Min fru, som precis hade varit ute med honom skulle just koka lite kaffe till sig själv, då det hände. Tyson kunde inte hålla emot, förloppet var mer eller mindre skenande. Allt gick fort. Efter ett samtal med vår lokala veterinär i Alafors, körde min fru och hennes äldsta grabb ner Tyson till veterinären. Där låg han med dropp och blev undersökt under ett antal timmar. Hans blodvärde var uppe i sjuttiotvå, blodet var som sirap i ådrorna på honom. Normalt skall det ligga på mellan trettiosju till femtiofem på en frisk hund. Vid sexton tiden, när jag precis skulle kliva på bussen på Nils Ericsson platsen i Göteborg, fick jag ett samtal på mobilen från min frus äldsta son, - Stanna där du är, vi kommer ner med Tyson. Han skall läggas in på Blå Stjärnan. Under två dygn låg han inne för undersökning. Under hela denna tiden låg han med dropp. Den jourhavande veterinären misstänkte att det kunde vara medicinen, Metacam, som han åt mot sin hälta på höger framben som var orsaken.

När vi fått hem honom, gick det bara ett och ett halvt dygn, sen var Tyson dålig igen. Under en dryg vecka kämpade vi med att få i vår hund flytande mat och vätska via en spruta i mungipan. Detta för att han inte skulle torka ut. På måndagen blev han inlagd på Blå Stjärnan igen och fick ligga inne för behandling under fem dygn. På onsdagen fick min fru ett samtal där dom sa att Tyson drabbats av Gastrit och att han kommer bli helt återställd med hjälp av medicinering av Zantac och kortison, under en längre tid. Ett glädjande besked för oss naturligtvis.

Under dryga två veckor av medicinering här hemma märkte vi inte någon skillnad på Tysons sjukdomstillstånd eller aptit. När han var ute på sina rastrundor hängde hela han med huvudet långt, långt ner i backen. Han riktigt masade sig fram dom korta sträckorna han orkade gå, knappt några hundra meter. Han åt inte med någon reda, utan det var rent ynkligt och till följd av detta gick han ner hela sex kilo. Han sov den mesta tiden. Min fru sa till mig en dag, - Det känns som om han inte vill leva längre, att han gett upp och bara vill dö. Vad skall man säga, innerst inne höll jag ju med, men samtidigt kunde jag ju inte tro att vår hund bara ger upp så där rakt av.

I måndags blev Tysons tillstånd sämre igen och det blev en ny runda ner till veterinären i Alafors. Där konstaterades att hans blodvärde var för lågt, denna gången låg det på tjugosju och han hade förhöjda levervärden. Han blev ordinerad lever diet för att komma till rätta med sitt blodvärde. Det förhöjda lever värdet berodde förmodligen på kortisonet. Under cirka ett och ett halvt dygn åt han av detta foder, sen var det stopp. I onsdags morse spydde han igen, på tom mage. Min fru fick återigen kontakta veterinären i Alafors. Det var bara att komma in med honom. Medans min fru jobbade undersöktes Tyson, grundligt denna gång och på eftermiddagen fick vi beskedet att han troligen har en kronisk sjukdom som heter Addisons sjukdom. Det är en sjukdom som drabbar binjurarna och om den inte behandlas korrekt och relativt snart så är den dödlig. Efter bara ett dygn med rätt medicin märkte vi en märkbar skillnad på Tysons allmäntillstånd. Nu fyra dagar in i behandlingen, som för övrigt är livslång, är det som dag och natt. Vi måste alltid se till att ha medicin hemma. Så att vi kan ge honom den var dag. Men det är en liten uppoffring för oss. Men för Tyson är det ju som skillnad på liv och död, han är beroende av oss och utan sin medicin riskerar han att dö. Nu äter han som om han aldrig har sett mat. Han går lite längre promenader eller så långt som han orkar, han nosar och markerar. Inne har han börjat leka igen med sin älskade boll.

Tänk vad det är viktigt med att rätt diagnos ställs och att rätt behandling mot denna sätts in direkt. Vi har verkligen fått erfara det motsatta. Den jourhavande veterinären som tog emot Tyson misstänkte redan från början att det kunde vara Addisons sjukdom och hon hade kryssat för att det skulle tas prover för just detta, påstod hon när min fru talade med henne i telefon. Men någonstans gick det fel i vårt datoriserade samhälle, det togs inga prover för att kontrollera om det var Addisons sjukdom, så det sattes inte in någon behandling för just detta, bara för gastrit. Vi skulle också blivit informerade om att han fått denna kroniska sjukdom, men det enda vi fick veta var att han hade en gastrit från nos till rumpa.

Vi kommer att gå vidare med det här, för det är helt klart en felbehandling och ett onödigt lidande för vår hund. Hur och vad som skall göras eller sägas vet vi inte än, men min fru har varit i kontakt med vårt försäkringsbolag, Agria. På måndag skall min fru även ta kontakt med något som heter så fint som Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård. Vi får se vart allt detta leder till så småningom.

I eftermiddags, strax efter det att jag kommit hem, lade jag mig en stund på golvet för att slappna av lite. Det dröjde inte många sekunder förrän vår dagishund, Alice, stod över mig, ivrigt viftande på svansen, för att få uppmärksamhet. Detta i sin tur fick vår Tyson att gå i taket av svartsjuka. Han for fram som en torped för att visa vem som bestämmer här hemma. I vanliga fall brukar han Aldrig lägga sig i närheten av mig. Han lade sig inte hos mig heller, han satte sig vid mitt huvud, efter det att han jagat iväg Alice och lade tassen på min panna och drog till med ett krafsande ljud i kraniet på mig. Jag lovar, jag kände klorna, hela vägen. Det gjorde ont som f.. och jag skrek till, Tyson bara tittade på mig, sen lade han sig ner, nöjd och belåten med ett stön bredvid mig.

Apropå talfel, som jag skrev om i bloggen igår, så verkar det vara smittsamt. Den lilla killen här hemma kollade på tv, ett matprogram tror jag att det var. - Öhh, det är benrevspjäll på tv!

I ett försök att skapa utrymme i hallen, så flyttades Tysons kära korg från plats med fönster mot gården till en annan plats utan utsiktsmöjlighet. Detta skapade genast en lätt förvirring hos honom och inget var som förr kan man säga.







Men till slut så insåg även vi att en flytt av denna sovplats, sen 3,5 år, inte görs så lätt. Invanda beteenden är svårt att göra sig av med och ordspråket "Borta bra, men hemma bäst" gäller i detta fallet. Tyson fick tillbaka sin sovplats och kunde nöjt konstatera att allt var vanligt igen.




Följande står att läsa på Naturvårdsverkets hemsida,

Riksdagen beslöt 2009 om ny rovdjurspolitik. Det innebar ökad regionaliserad rovdjursförvaltning, genetisk förstärkning av vargstammen genom flytt av vargar samt, som kompensation för flytten, licensjakt på varg.
År 2010 var första året med licensjakt i Sverige. Naturvårdsverket tillät då jakt på 27 vargar i fem län. År 2011 tillåts licensjakt på 20 vargar i sex län. Målet är beslut att licensjakt ska användas för att begränsa vargstammens tillväxt och att antalet vargar ska vara maximalt 210 djur.

Man skall särskilt studera raderna"Det innebar ökad regionaliserad rovdjursförvaltning, genetisk förstärkning av vargstammen genom flytt av vargar samt, som kompensation för flytten, licensjakt på varg."
Följande skrev Jan Guillou i Aftonbladet den 16/1 2011,

Förra året menade Carlgren att det var nyttigt för vargstammen att reduceras med jakt. Hans resonemang var skrattretande. Nämligen att man genom slumpvis skytte skulle kunna åstadkomma en genetisk förbättring av den svårt inavlade vargstammen. Alla de 28 vargar som fälldes förra året visade sig vara genetiskt friska och således just sådana vargar som skulle ha sparats, om det nu var genetiska förbättringar man var ute efter.

Vidare i samma artikel,

Inför årets vargjakt hade han därför hittat på en ny motivering. Nu skulle vargarna skjutas inte för att få sin genetik förbättrad utan för att man därmed skulle skapa ”acceptans”. Det är ett ord påhittat av ledarsidan på Svensk Jakt. Innebörden är att varghatarna i framför allt Dalarna och Värmland skulle bli mindre hatiska om man satte en liten säkerhetsventil på dem. Om de en gång om året fick skjuta vargar lagligt så skulle tillräckligt mycket hat pysa ur deras överhettade skallar så att de avhöll sig från illegal jakt.

Och till sist, i samma atikel,

Men det finns inga som helst iakttagbara tecken på att varghatarna mjuknat i sin attityd. Snarare tvärtom, då ett antal jägare i Dalarna hotade med bojkott av årets vargjakt eftersom de ansåg tilldelningen för liten. Varghatet är lika psykologiskt som politiskt intressant och gåtfullt. Att det handlar om en liten minoritet av svenska folket är fullt klart. En stor majoritet av svenskarna vill ha kvar vargen, 71 procent i landet som helhet, 81 procent i Stockholm och 54 procent i Dalarna, enligt mätningar från förra året. Vad man inte vet något om är opinionsläget inom jägarkåren. Jag skulle tro att de flesta jägarna i Sverige liksom jag själv tycker att det är självklart att inte skjuta havsörn eller varg. Men sådana uppfattningar är ytterst sällsynta i jägarpressen, där en entonig hatsång ljudit konstant i mer än tio år. Det beror på konkurrensförhållandet mellan den stora organisationen, Svenska jägareförbundet, och den mindre och mer hårdföra Jägarnas riksförbund, som gjort varghatet till sin profilfråga och anklagar konkurrenten för att vara mjuk mot vargen.

Jag har vart inne på det många gånger. Att blogga är inte lätt. Man skall ju ha något meningsfullt att blogga om, det har jag alltid tyckt. För mig och dom övriga i familjen så är det mest rutin varje dag i vår vardag. Ja, inget direkt som är av något intresse eller så att det sticker ut så pass mycket att man kan skriva om det på en blogg. Det skulle nog bli rätt enahanda, för att inte säga trist, att läsa om vår vardag. Men jag har fel. När jag läser andras bloggar, så handlar dom just om den grå trista vardagen och gärna med ett genomgående ämne i grunden. Ju vardagligare desto populärare, skulle man ju kunna säga.

Jag har numer vant mig vid det faktum att jag är en sk periodbloggare. Lustigt egentligen, jag har gått runt och tänkt på vår blogg ett tag nu och känt ett sug efter att få skriva av mig. Har ju inte skrivit något här sen i september förra året. Men det har inte blivit så, då den har fått stå tillbaka för en "sociala" sajt som Facebook.

Apropå Facebook, kan man verkligen kalla det en social sajt. Jag vet nog inget som är mer asocialt än just denna sajt, var är det sociala? Jag, min fru och dom båda killarna kan vara inloggade på Facebook, samtidigt! Nej så vidare socialt är det inte. Men visst, som ett tidsfördriv, kan jag köpa det.

För att återkomma till bloggandet. Har jag något genomgående ämne att blogga om? Ja det har jag, vår hund Tyson. Han kommer alltid att vara den röda tråden i denna blogg. Och vem vet, kanske finns det fler röda trådar att blogga om längre fram i vår.

Och för dom av er som undrar. Tyson mår bara bra, men är ständigt hungrig nu för tiden, väldigt vaktig och otroligt mammig. Han går, som många av er kanske vet, på dietfoder, som för övrigt verkar gå rakt igenom honom, som om inget har hänt. Men vi måste hålla efter honom så att han inte går upp i vikt. Något som annars är väldigt lätt för kastrerade hundar.

Bilden på Tyson är tagen under nyårsafton. Han led alla helvetes kval den kvällen. Vi fick ge honom lugnande för att han inte skulle gå upp i limningen. Igår, 15 dagar efter nyår, var vi ute och gick med Tyson. Då tjöt det till från en raket och strax därefter small det. Svansen åkte ner och öronen flög bakåt i en hast på honom. Sen var det bara bort, bort bort från det farliga som gällde. Jag kan köpa att man vill smälla av raketer på nyårsafton, då hinner man förbereda sina husdjur med lugnande. Men inte 15 dagar efter nyår. Det är rent idiotiskt.