Dom kallar mig "Tassen"

Imorse gick jag ut med tyson, vädret var rätt skönt och solen sken. Det blåste lite, men inte så farligt. När solen låg på, så värmde det rätt bra. Tyson njöt verkligen av att få komma ut och röra på sig, svansen såg ut som ett stort C över ryggen på honom när han fick springa lös och sniffa.

När vi gått en stund, Tyson låg en bit före mig, så vek han plötsligt av och for in i en trädgård. Jag ropade, -NEJ, till honom ett par gånger. Men det hjälpte inte, han brydde sig inte ett dugg om mig eller att jag tydligt markerade att det var fel. När jag väl kommit ikapp honom så ser jag tydligt vad han har i sinnet. Han utför sin "bajdans", det är ett ivrigt tilltånd av sniffande och springande i cirklar i förberedande "bajställning". Jag får tag i selen på honom för att få ut honom ur trädgården så snabbt som möjligt. Jag kollar lite snabbt om någon i huset sett oss och kan lättat konstatera att det verkar öde, skönt. Väl utanför, i ett diket, är paniken stor. Så efter en snabb "bajdans", mest för syn skull, så kan han inte hålla sig längre. Hukande sitter han och spanar under lugg, man kan nästan se på honom hur lättad han är. Så äntligen, som en slutkläm eller markering, så sprätter han jord, gräs och småsten över det hela.

Man kan verkligen ha roligt åt sina fyrbenta vänner när man tänker på det så här i efterhand. Dom har sina egenheter som man blir glad åt.