Dom kallar mig "Tassen"

När min fru går ut med Tyson så står båda öronen rätt upp och svansen har en tjusig knorr över ryggen och den svänger som en plym när han går. Ibland, när jag går med min fru och Tyson, så är det ungefär som när min fru går ut med honom själv. Öronen upp och svansen i en knorr över ryggen. Det är bara ett litet undantag, Tyson går ut med min fru och inte med mig, jag råkar bara finnas där. Visst, ibland går han fram till mig och stöter lätt in nosen i benet på mig, liksom för att kolla att jag är jag. Det är ju inget konstigt med att han är mammig, dom går ju hemma med varandra hela dagarna och jag har mer eller mindre vant mig vid att det är så, min fru är nummer ett för Tyson. Han är helt enkelt en enmammas hund som jag brukar säga.

När jag får för mig att själv gå ut med Tyson och det då går upp för honom att det är jag, själv som går ut med honom, så pekar öronen bakåt och svansen hänger rakt ner i ren olycka. Nervöst springer han mellan mig och min fru, mest hos min fru då. Allt som oftast på vår knappt påbörjade promenad kan han vända sig två, tre gånger dom första två, tre hundra metrarna för att ställa sig och stirra, i hopp om att min fru skall dyka upp. När jag väl har fått med mig honom, efter alla stopp och stirrande bakåt, så hänger hela han med mulen, öronen slokar, svansen slokar, ja hela han slokar. Som för att visa hela världen hur eländigt synd det är om honom, så kommer han en bra bit bakom mig, långsamt, långsamt. Men, när vi närmar oss slutet på vår promenad så åker öron och svans upp. Han kan till och med få för sig att leka lite dragkamp med kopplet. Väl hemma, efter tasstorkningen så springer han raka vägen in till min fru för att försäkra sig om att hon finns där. Undrar just vad jag står på hans rangskala. Säkert längst ner.