Dom kallar mig "Tassen"

Tyson har ingen matlust. Han äter inte så mycket som han brukar och det verkar precis som om maten inte smakar något vidare. När han får maten, så sitter han fint som han brukar och väntar på kommandot för att äta. Så när vi äntligen säger, - Varsågod, så tittar han bara på oss, går fram till maten och nosar lite, sen går han.

Igår när våra bekanta var hemma för lite socialt umgänge, så hade dom Sia (en Golden Retriver Tik) med sig. Hon hälsade på Tyson med ett morrande varggrin vid ytterdörren och satte sig genast ner på hallmattan för att gömma och skydda sin rumpa. Något som man kanske kan förstå, då Tysons näsa liksom av en händelse har en tendens att hela tiden befinna sig i det området. Det hela lugnade dock ner sig, då Sia gömde sig under köksbordet vid husses fötter. Efter en stund blev Sia tydligen sugen på något att äta och gick bort till Tysons matskål för att käka av torrfodret som låg där. Det gjorde matvägrar Tyson så missundsam och avundsjuk att han tillfälligt glömde sin "hungerstrejk" och började pina i sig torrfodret av ren jävelskap.

Vid tolv tiden idag var det dock annorlunda, han attackerade matskålen med liv och lust och försökte att välta den! Varför han gör så här vet vi inte, men det är en konstig idé som han fått för sig den sista tiden. Men han lyckades till slut och maten hamnade utanför. Han tog några tuggor, därefter gick han och la sig.

Vid 18 tiden fick han mat igen, denna gången åt han faktiskt upp hälften av maten. Men han är ju långt ifrån sitt normala matintag. Jag tror han äter ungefär 50 - 55% mindre mat nu än när han äter som vanligt. Men det är nog bara att vänta ut den här perioden och inte försöka med andra foder eller lägga på något extra gott bara för att han skall äta.

Han vill ut fler gånger per dag nu för att få markera och nosa på andras markeringar. Han kan stå i flera minuter och nosa på en fläck eller ett grässtrå. Då är han helt borta från omvärlden och märker inte om man kallar. Igår när jag var ute med honom så fick han upp ett spår som tydligen var intressant och oemotståndligt, han drog iväg med imponerande fart med nosen i backen. Det spelade ingen roll hur mycket jag ropade till honom att han skulle stanna, han hörde inte. Jag lyckades springa ikapp så pass mycket att jag kunde slänga kopplet bakom honom (INTE på honom!), då reagerade han och undrade vad som hände.





[/FONT][/FONT]