Dom kallar mig "Tassen"

Vid två tillfällen har jag sett Tyson bli rejält sur. Vid bägge tillfällena var bästa kompisen Nikki inblandad. Vid första tillfället lekte dom i Nikkis mattes trädgård, där dom busade runt rejält, bägge två. Helt plötsligt hör vi ett snabbt yl och Tyson kommer lommande med hängande huvud. Han sätter kurs mot oss där vi står och sätter sig tätt bakom mina ben. Surt tittar han bort mot Nikki och vägrar att leka mer med henne.

Vid det andra tillfället var vi inne hos Nikki, det var nu i julas. Jag tror dom slogs om en boll. Nikki tog helt enkelt bollen ifrån Tyson, eller något sådant. Jag stod lutad mot en spaljé i vardagsrummet och pratade med vår bekantas son. Visst hörde jag att Tyson gnällde till, men reagerade inte så mycket på det. Det brukar ju nästan alltid hända någonting när dom två leker. Bredvid mig stod vår bekantas fina julgran med ljus och allt. Helt plötsligt kommer Tyson och trängde sig in mellan mig och granen, med ryggen mot Nikki. Där blir han sittande en bra stund och stirrar in i spaljén. Efter ett tag går vi ut i köket för att dricka kaffe, men Tyson blir kvar i vardagsrummet. Det hjälper inte hur vi än lockar på honom, han vägrar att komma, just då. Men han tinar upp efter en bra stund och kommer ut till oss i köket där han gick raka vägen fram till min fru och la sig vid hennes sida.

Man kan aldrig upphöra att förvånas över hur mänskliga våra fyrbenta vänner är i vissa lägen. Jag önskar att jag haft min kamera till hands vid det tillfället då han surade vid julgranen.