Dom kallar mig "Tassen"

Efter att han skurit sig den 18:de i denna månaden, så var det inga synliga problem med tassen dagarna efter, annat än att det var ett fult sår. Men det var inte så farligt att vi behövde uppsöka veterinär. Vi har inte märkt eller sett något heller, än att det skulle vara bra. Men igår morse så började han halta igen, på vänster framtass. Man kan se att det ömmar och han har problem, tydligast syns det när man vart ute en stund med honom.

När vi var ute med honom för några timmar sedan, så åkte nosen rakt ner i backen, svansen upp i vädret och han kryssade fram och tillbaka över gångvägen som en galning. Han var så ivrig att han glömde av varför han gick ut. Min fru hade fullt upp med att hålla honom i kopplet. När vi svängde av skarpt mot vänster på gångvägen och ut mot en mindre väg så fick vi se varför han var så ivrig i sitt nosande, det var bästa kompisen Nickie som var ute med sin matte på en rastningsrunda, dom befann sig ett femtiotal meter framför oss. I det läget var det bara Nickie som gällde, det kunde man se då han riktigt stramade upp sig. Han är stark den rackarn och det är tungt att hålla honom när han drar som värst, min fru fick släppa honom. Han drog iväg som en projektil bort till föremålet för sin beundran. Lyckan var fullkomlig, onda tassar glömdes och haltande ben fanns inte mer.

Hur som helst, oavsett Nickie så ömmar tassen ändå och vi får hålla ett öga på den så att det inte blir värre på något sätt. Men visst kan man inte låta bli att förundras över vilken tillfällig läknings kraft Nickie har på vår haltande kille. Jag är verkligen imponerad.