Dom kallar mig "Tassen"

Efter middagen gick jag och min fru ut och rastade Tyson. Vi hade gått vår vanliga runda fram till en grönäng, där vi brukar släppa honom lös, så att han som vanligt skall kunna springa av sig lite överskottsenergi. Nosen åkte direkt i backen och han far hit och dit. Min fru och jag går i sakta mak framåt och rundar ett träd ner mot en liten mindre äng, Tyson är tätt efter med nosen i backen. Man kan se på Tyson att det är något som hetsar upp honom rejält idag. Svansen står i en elegant båge upp mot ryggen, huvudet är högt buret och öronen är på helspänn. Min fru och jag blir stående, fascinerade av det han gör. Han far fram och tillbaka som bara den med blicken fast i backen precis som om han följer efter någonting. Råkar vi stå ivägen, skäller han och vi får snällt flytta på oss. Han påminner om isbjörnar som jagar säl. Vi står där och undrar vad han hör eller känner, är det möss som springer under gräsmattan? På vissa ställen är han så upphetsad att han gräver med framtassarna. Sen kan han sätta av som en blixt till ett annat ställe, för att börja gräva där med. Vi kan inte fatta vad det är han hör eller känner. Oss märker han inte av, även om vi försöker att kalla in honom. Det är bara att låta honom hålla på tills han antingen tröttnar eller tappar spåret. Han kan omöjligt ha sett det eventuella som fanns, då det nästan var helt mörkt. Möjligen kan han ha känt lukten av något under jord. Han kom fram till oss så småningom, om han tröttnat eller tappat spåret får vi heller aldrig veta. Han slutade helt plötsligt. Konstigt var det i alla fall.