Veronicas blog

Jag och mina kompisar åkte för ett tag sedan på en efterlängtad resa till Kålmården för en hel dags vargsminarium. Vi hade en lånad husbil där allting var bak och fram på. Efter en lång och läskig resa så kom vi tillslut fram. (bilder kommer inom kort)

Dagen var indelad i teori om vargen, sedan lunch följt av en timme inne med vargarna. De sista timmarna var det föredrag om hunden vs vargen och även om vargen och samhället.


VARGFLOCKEN
En flock är egentligen en familj, bestående av mamma, pappa och deras ungar. Deras roller inbördes är solklara och efterföljs stenhårt, men begreppet "alfa, beta mm" är inte alls så som vi lärt oss efter -80talets sneda etologiforskning. Det är mycket enklare än så! De har egentligen samma "regler" som vi människor har i våra familjer, föräldrarna bestämmer och om barnen gör bus så straffas de.
Deras "regler" är imponerande klarsynta och tyder på en helt annan intelligens än våra tamhundar har. Den "rangordning" som förekommer bland ungarna baseras helt utefter psyket, en stark och smart varg har högre status än en nervös och lynnig, inte ett dugg konstigt egentligen.
Även om det är fel att tala om "alfa" och "rang" så gör jag det ändå för enkelhetens skull, men jag har ju redan berättat hur det egentligen ligger till med den saken.
För att undvika inavel, vilket vargar undviker till varje pris, så blir alfatiken (mamman alltså) väldigt aggressiv under löptiden. Denna aggression gör så att de andra tikarna inte löper, och om det skulle mot förmodan ändå vara så att några av syskonen parar sig så ser alfatiken till att de valparna aborteras.
Det är bara alfadjuren som lyfter på benet när de pinkar, detta gör både hannen och tiken. Om en av ungarna skulle göra det så skulle den få en rejäl omgång av mamma och pappa. Att lyfta på benet är en stark signal om dominans, något att tänka på när man har "bråkiga" hanhundar.. Dessutom så gäller samma sak med svansen, bara föräldrarna får ha svansen rakt ut eller upp.
När de bråkar sinsemellan så handlar det nästan alltid om att någon tagit sig för stora friheter, men ingen av djuren blir skadade, det skulle drabba hela flocken.
Förutom dessa få men solklara regler så har de även några för oss otippade regler. Till exempel så har den varg som tagit ett byte full rätt att ha detta ifred, även om de högre rankade vargarna vill ha det. Lika gäller med liggplatser, en valp kan försvara sin plats gentemot ex pappan om den var där först. Så om man ser till hundarnas ursprung så är det helt knäppt att vi tränar våra hundar att underkasta sig att vi tar deras mat eller leksak bara för att visa vår status. Det kanske visserligen lär hunden att det inte är ok att försvara byten, men om man skulle göra så för att demonstrera makt och rang så är det helt bortkastat.
Mungiporna är något som har fått en större betydelse för mig nu. När en varg morrar, visar tänder och ser ut som den närsomhelst ska ta en tugga av sin motståndare så ska man kolla på mungiporna. Bakåtdragna mungipor är helt enkelt bara en demonstration, den kommer inte att göra allvar av sitt hot,framåtdragna mungipor däremot, är blodigt allvar. Guiderna sa till och med att vargarna kunde morra åt oss och det var helt ok sålänge mungiporna var tillbakadragna, de var helt tvärsäkra på detta beteende. Det kan man även se hos hundarna, när de t.ex gör utfall i kopplet så är munnen jättestor, medans när den ser en "buse" genom rutan så är munnen liten och nästan skrynklig. Det betyder ju inte att man kan släppa fram en hund som gör utfall till en annan hund bara för att den har stor mun, hunden är medveten om att den är kopplad och gapar mest i varnande syfte, men kan lika lätt ändra sinnesstämning om den blir konfronterad med den andra hunden.
Reviret kan vara flera mil långt och markeras ut tydligt och ofta. Gränserna är väldigt tydliga och en annan varg (eller hund, de gör ingen större skillnad) som kommer innanför den gränsen ska antingen jagas ut, eller dö. Där har vi ett av problemen som vi människor har med vargarna, de anfaller inte hundar för skojs skull eller för föda, de skyddar sin flock.
Då och då så bryter sig valparna ur sin egen flock för att hitta en egen partner, då ställs den inför en rad stressmoment. Den är ensam för första gången i sitt liv, vilket innebär att den inte får hjälp med vare sig jakt eller skydd. Den kommer dessutom att behöva flytta ur reviret och in på mark som den inte känner till, där ska den även akta sig för andra revir och framförallt för människan. Det är oftast dessa ensamma vargar som ställer till det med rivningar av tamdjur. Antagligen så är den vargen trött, hungrig och förvirrad, och när den då hittar ett helt smörgåsbord av delikatesser som dessutom inte kan fly, så slår det slint och det slutar med rivna djur i överflöd.

För att det inte ska bli en alldeles för lång text så styckar jag upp det i fler poster, de fyller jag på med härunder..

Ett år har snart gått.. Emotionellt sett så har det varit både det bästa och det värsta året i mitt liv. Det är i kontrasterna vi ser detaljerna, utan den totala sorgen så skulle jag inte sett på ljusglimtarna på samma sätt, det tackar jag dig för Bosseman. Utan dig hade jag aldrig kommit till insikt om vad som var skit och vad som var guld.

När man möts av en kris så följs den tyvärr av fler, som en spiral som aldrig tycks ta slut. Jag kunde inte för mitt liv förstå meningen med att människor i min närhet, både sådana som jag litade på och sådana som passerar i perferin av mitt liv valde att sparka ner mig längre, djupare. När jag tillslut var på den absoluta botten och fann det svårt att andas, att värja mig, så tog jag ett beslut. Hit men inte längre, jag måste ta ansvar för min egen situation, ligger jag kvar som roadkill på vägen så kommer de fortsätta att köra över mig.

Jag är naiv och älskar förutsättningslöst dem som jag tror på, spelet mellan männsiskor finns inte med när jag tycker om... Därför värjer jag mig inte heller innan det smäller utan står som ett dumfån och undrar vad som hände. Normalt sett så befinner jag mig aldrig i dom situationerna, och jag tror att det beror på att jag i botten är ganska stark och därmed så utsätts jag heller inte ofta för små människors väg till tillfredsställelsen de får av att stå på en människa som ligger.

Varför blottar jag mig så här nu, på en blog som alla kan läsa? Jo för att det är en del i en process som jag måste ta mig igenom, Adelas och Bosses död blev en start på något som sedan blev en snöbollseffekt, som slutade med att två människor som varit mina vänner och som jag litat på fick klippas bort och läggas till högen av läxor som jag hade att lära mig.De trodde inte på mig eller den jag var och vår vänskap.. Jag hade då valet att skydda mig, tona ner det som var jag för att undvika friktion, eller helt enkelt räta på ryggen, minnas vem jag var och hoppa. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag tror på och är stolt över att jag säger vad jag tycker och sörjer en hund som om det vore ett barn.

De som inte försöker förstå eller bara accepterar det rakt av måste jag släppa, Vissa har jag kvar med en respekt för att de inte har förmågan att känna på samma sätt, andra skadade mig genom att visa sin feghet för att ta ställning. De klipptes bort.
Men det bästa ur allt detta var att när röken lagt sig så fanns där många, många fler som tålmodigt väntade, stöttade och som gav mig en behövlig spark i arslet, både gamla vänner som jag tappat kontakten med, bekanta som visade sig vara mer när det gällde och dessutom nya som visade att de finns och de förstår hur det varit, De är guld och kommer alltid att ha en speciell plats hos mig.

Det är med en ny sinnesstämning som jag minns Bosse, sorgen finns där, men den är ren och den är min. Jag kan tänka på honom, både som aset som ville bita hanhundar och som klippan som alltid fanns där, det är jobbigt men jag skäms inte längre för att känna så, de som menar att det bara är att snyta sig och gå vidare har lyckosamt inte varit där, aldrig sörjt så, Men heller aldrig älskat så..

Jag kände mig ensam med mina kaotiska känslor, trodde att det fanns en tid att sörja, och en tid för att gå vidare. Men efter att ha läst om så många andra som delat med sig av sina erfarenheter så vet jag att vi är många, och jag hoppas att någon som känner lika och är på botten av en kris kan inspreras av detta och spotta nävarna och rensa ur där det behövs, och framförallt acceptera att känslorna gör som de vill, det är inget man kan styra över.

""Men det var ju aldrig med förnuftet som vi älskade..""

Alize min lilla fina, som gått ifrån ett soffbord till en slank studsboll igen.
Igår tränade vi kryp i köket och hon krälade som en groda, om vi bara kan befästa det så kommer detdär bli kanon!
Nu ska vi snart åka på en senior-koll med lilla Lisa, hon är ju 14-15 år så det har väl hunnit bli lite skavanker..
















Det bästa med att bli gammal tror jag att hon tycker, är att bli halvdöv. Om man inte vill lyssna så tittar man bara bort så man inte ser de alltmer intensiva och frustrerande tecknena jag ger henne.. Hehe lilla prusseluskan! För övrigt så är det mesta normalt här i huset, förutom att Will går och sjunger ”jag kommer, jag kommer”.. Kanske inte helt lämplig sång att sjunga om man är tre år…
Pelle Njuter av vårsolen..



Min dobermannkatt Viktor.. I morse så följde han med på promenaden, men på hemvägen så orkade han inte gå längre, så jag fick bära honom... Han väger ju inte som en flugskit precis...

Finns det något mysigare än att borra ner näsan i en hästman?
Nu ska jag ut och fota mera, I love it!!!

]

Pssst Bosse, sover du? Jag ville ju prata lite med dig.. Kan du fatta att det fortfarande är snö ute, tur du slapp det, för jag vet ju hur du hatade snö och kyla, särskilt efter att vi sålt skotern. Men patrik har plogat upp en hög snövall åt ungarna och Zeb har köpt en ny bob för egna pengar, du skulle ha älskat att springa upp och ner med dom där.
Zeb frågar om dig ibland, Will minns dig inte..
Kommer du ihåg när du var valp och smet in i hagen för att äta lite bajs, Och Saras häst tyckte att du var en ulv som skulle utrotas? Han stampade ner dig i backen så jag var övertygad om att du skulle dö, men du ruskade på dig och skuttade därifrån.
Minns du när jag och Patrik var på bb för att föda Zebban och brorsan skulle vara hundvakt åt dig? Du ansåg att hans trapp var livsfarlig och vägrade gå upp. När han skulle bära dig så skrek du så grannarna höll på att ringa polisen, hehe du har alltid fått din vilja igenom.
Kommer du ihåg när du snärjde in dig i mammas telefonsladd och rev halva huset, det vart en dyr dag för mig.
Det är lungt i huset nu, jag vet att du mest låg på rygg när du var inne, men det kändes i rummet att du var närvarande. Alize har blivit väldigt vuxen sedan du gick, hon är inte samma spralliga tonårsoffer längre..
Jag funderade på att skaffa en hund till efter dig, ville fylla tomrummet, men kunde inte förmå mig. Jag ska nog vänta ett tag, tills det känns som att jag kan längta efter en ny valp, inte för att fylla ut din plats..
Jag åkte förbi "vår" brygga häromdagen, du vet den vi satt och väntade in solnedgången på i sommras. Jag minns att jag den dagen tyckte att du verkade nedstämd och ledsen. Trots att vi lekte och gosade så ville du bara ligga och titta på vattnet, tänk om du visste att det var din sista sommar? Jag vet, jag låter som en helt galen människa, men det kanske jag är, hehe jag har ju stått ut med dig i nästan sju år...
En sak som jag tror att du skulle ha varit glad över var att vi fått kaninungar, dendär lille svarte fan som du fick hjälpa mig att valla in när hon rymt är det som fått ungar. Jag kan se dig ligga inne i kaninhägnet och försöka få tvätta dom, Alize gör det nu, men hon tycker att dom är för snabba och sitter aldrig still.

Minns du när du fick träffa Zeb för första gången, du tittade på byltet i min famn som om det var en fet stek jag hade med mig, men när du fick nosa så vart du helt fixerad, och resten av bebistiden vaktade du över honom som en hök! Det måste ha varit jobbigt när även katten fick ungar och du vart tvungen att passa dom med.. Kommer du ihåg när vi varit borta och telefonen ringde precis när vi öppnat dörren, allt hände på en gång och jag var superstressad när du stog bakom mig och trampade, du bad mig om något och jag vände mig om och såg att du hade en tre dagar gammal kattunge i munnen. Jag trodde att du hade bitit ihjäl den och skrek, du släppte försiktigt ner ungen och sprang därifrån, men kattungen hade inte en skråma, du hade bara längtat efter dom och direkt sprungut dit och frågat mig om du fick ha en, istället vart jag arg och du skämdes.. det var sista gången du bar ett djur. Förlåt mig älskade du, jag vet ju nu att du var den snällaste byrackan som fanns.
Jag minns den dagen som jag äntligen fick åka hem med dig, jag trodde du skulle vara lessen efter din mamma, men du sa inte ett ljud, bara kröp ihop i mitt knä och sov lungt. Sedan den dagen så var vi nästan aldrig ifrån varann, och de gångerna så höll du på att stressa sönder dig, lilla gubben.. För att vara så stor och se så tuff ut så var du jäkligt mesig, förutom den gången du var 12v gammal och "räddade" mig från ett rådjur, då var du tuff!
Lilla grabben, fan att du inte finns mer.. Jag hade behövt se dig som en gammal grå herre och tagit farväl på ett helt annat sätt, det känns så orättvist att du fick ett så jävligt slut, och det är nog det som är tuffast fortfarande, min lilla överbeskyddade jättebebis, jag kunde inte hjälpa dig mer...
Jag ska gå och sova jag med nu min vän, och fantisera om att du ligger och trängs och snarkar bredvid mig. Gonatt gubben så hörs vi en annan dag