Veronicas blog

Livet i skogen

Subscribe to RSS feed

Vargarna på Kålmården

Jag och mina kompisar åkte för ett tag sedan på en efterlängtad resa till Kålmården för en hel dags vargsminarium. Vi hade en lånad husbil där allting var bak och fram på. Efter en lång och läskig resa så kom vi tillslut fram. (bilder kommer inom kort)

Dagen var indelad i teori om vargen, sedan lunch följt av en timme inne med vargarna. De sista timmarna var det föredrag om hunden vs vargen och även om vargen och samhället.


VARGFLOCKEN
En flock är egentligen en familj, bestående av mamma, pappa och deras ungar. Deras roller inbördes är solklara och efterföljs stenhårt, men begreppet "alfa, beta mm" är inte alls så som vi lärt oss efter -80talets sneda etologiforskning. Det är mycket enklare än så! De har egentligen samma "regler" som vi människor har i våra familjer, föräldrarna bestämmer och om barnen gör bus så straffas de.
Deras "regler" är imponerande klarsynta och tyder på en helt annan intelligens än våra tamhundar har. Den "rangordning" som förekommer bland ungarna baseras helt utefter psyket, en stark och smart varg har högre status än en nervös och lynnig, inte ett dugg konstigt egentligen.
Även om det är fel att tala om "alfa" och "rang" så gör jag det ändå för enkelhetens skull, men jag har ju redan berättat hur det egentligen ligger till med den saken.
För att undvika inavel, vilket vargar undviker till varje pris, så blir alfatiken (mamman alltså) väldigt aggressiv under löptiden. Denna aggression gör så att de andra tikarna inte löper, och om det skulle mot förmodan ändå vara så att några av syskonen parar sig så ser alfatiken till att de valparna aborteras.
Det är bara alfadjuren som lyfter på benet när de pinkar, detta gör både hannen och tiken. Om en av ungarna skulle göra det så skulle den få en rejäl omgång av mamma och pappa. Att lyfta på benet är en stark signal om dominans, något att tänka på när man har "bråkiga" hanhundar.. Dessutom så gäller samma sak med svansen, bara föräldrarna får ha svansen rakt ut eller upp.
När de bråkar sinsemellan så handlar det nästan alltid om att någon tagit sig för stora friheter, men ingen av djuren blir skadade, det skulle drabba hela flocken.
Förutom dessa få men solklara regler så har de även några för oss otippade regler. Till exempel så har den varg som tagit ett byte full rätt att ha detta ifred, även om de högre rankade vargarna vill ha det. Lika gäller med liggplatser, en valp kan försvara sin plats gentemot ex pappan om den var där först. Så om man ser till hundarnas ursprung så är det helt knäppt att vi tränar våra hundar att underkasta sig att vi tar deras mat eller leksak bara för att visa vår status. Det kanske visserligen lär hunden att det inte är ok att försvara byten, men om man skulle göra så för att demonstrera makt och rang så är det helt bortkastat.
Mungiporna är något som har fått en större betydelse för mig nu. När en varg morrar, visar tänder och ser ut som den närsomhelst ska ta en tugga av sin motståndare så ska man kolla på mungiporna. Bakåtdragna mungipor är helt enkelt bara en demonstration, den kommer inte att göra allvar av sitt hot,framåtdragna mungipor däremot, är blodigt allvar. Guiderna sa till och med att vargarna kunde morra åt oss och det var helt ok sålänge mungiporna var tillbakadragna, de var helt tvärsäkra på detta beteende. Det kan man även se hos hundarna, när de t.ex gör utfall i kopplet så är munnen jättestor, medans när den ser en "buse" genom rutan så är munnen liten och nästan skrynklig. Det betyder ju inte att man kan släppa fram en hund som gör utfall till en annan hund bara för att den har stor mun, hunden är medveten om att den är kopplad och gapar mest i varnande syfte, men kan lika lätt ändra sinnesstämning om den blir konfronterad med den andra hunden.
Reviret kan vara flera mil långt och markeras ut tydligt och ofta. Gränserna är väldigt tydliga och en annan varg (eller hund, de gör ingen större skillnad) som kommer innanför den gränsen ska antingen jagas ut, eller dö. Där har vi ett av problemen som vi människor har med vargarna, de anfaller inte hundar för skojs skull eller för föda, de skyddar sin flock.
Då och då så bryter sig valparna ur sin egen flock för att hitta en egen partner, då ställs den inför en rad stressmoment. Den är ensam för första gången i sitt liv, vilket innebär att den inte får hjälp med vare sig jakt eller skydd. Den kommer dessutom att behöva flytta ur reviret och in på mark som den inte känner till, där ska den även akta sig för andra revir och framförallt för människan. Det är oftast dessa ensamma vargar som ställer till det med rivningar av tamdjur. Antagligen så är den vargen trött, hungrig och förvirrad, och när den då hittar ett helt smörgåsbord av delikatesser som dessutom inte kan fly, så slår det slint och det slutar med rivna djur i överflöd.

För att det inte ska bli en alldeles för lång text så styckar jag upp det i fler poster, de fyller jag på med härunder..

Domedagsprofeten har tänkt till!

Nej fy så depprimerande det var härinne! Det får det bli ändring på..
Alize och jag tränar rutan, går väl sådär.. Huvudsaken är att man inte har ett svagt hjärta när man tränar dobermann, för mer korkad hund få man leta efter! Hehe, nejdå, så illa är det inte, men vissa moment framkallar tydligen vaccum i den där söta lilla dobermannskallen. Som framförgåendet, det nötte vi på en miljard gånger, fastnade inte ändå. Tillslut lackade jag ur och körde upp piasavakvasten i rumpan på henne och puttade fram henne. Då ramlade slanten ner!
Vi blev uppflyttade till Lägre i början av sommaren, och sedan dess så har allt träningssug varit som bortblåst. Men nu börjar det komma tillbaka!

Den senaste tiden så har Alize inte varit helt 100, dessutom så har hon hostat vid ansträgning vilket har gett mig kalla kårar.. Är det hjärthelvetet??
Men jag har tyckt mig känna igen symtomen någonstans ifrån, men kunde inte sätta fingret på det. Domedagsprofeten i mig sa helatiden att "Nu är det kört, nu har hon DCM! Bara att bunta ihop och slå ihjäl" Det sista kanske jag inte tänkte göra, men jag var iallafall övertygad om att hon skulle krokna snart.
Häromdagen kom jag på vad jag kände igen det på, sommarhästen vi hade här betedde sig sådär när han fick spolmask. Jag började fundera på när Alie var avmaskad sist och började googla på om hundars inälvsmask kunde bete sig som hästars. Då hittade jag Lungmask, tydligen skitvanligt, speciellt om man kommer i kontakt med rävmarker. Jag avmaskade henne direkt och två dagar senare så hade jag en ny hund!
Snacka om att gå över ån för vatten, jag var inställd på att göra en hjärtscanning och ta varenda jäkla prov som fanns, och var ändå säker på att hon skulle krokna.. Det är ju tur att man inte är en dramaqueen wink

Igår så följde hon för första gången med på en lång ridtur (förr har hon bara fått följt med på korta svängar), det var runt en mil i ganska hårt tempo. När vi kom hem så trodde jag att hon skulle vara helt sopslut, men icke! Då skulle hon leka med Hemi, och jaga katten och hoppa på mig. Så nu är hon verkligen sig själv igen!

Ett år av kaos


Ett år har snart gått.. Emotionellt sett så har det varit både det bästa och det värsta året i mitt liv. Det är i kontrasterna vi ser detaljerna, utan den totala sorgen så skulle jag inte sett på ljusglimtarna på samma sätt, det tackar jag dig för Bosseman. Utan dig hade jag aldrig kommit till insikt om vad som var skit och vad som var guld.

När man möts av en kris så följs den tyvärr av fler, som en spiral som aldrig tycks ta slut. Jag kunde inte för mitt liv förstå meningen med att människor i min närhet, både sådana som jag litade på och sådana som passerar i perferin av mitt liv valde att sparka ner mig längre, djupare. När jag tillslut var på den absoluta botten och fann det svårt att andas, att värja mig, så tog jag ett beslut. Hit men inte längre, jag måste ta ansvar för min egen situation, ligger jag kvar som roadkill på vägen så kommer de fortsätta att köra över mig.

Jag är naiv och älskar förutsättningslöst dem som jag tror på, spelet mellan männsiskor finns inte med när jag tycker om... Därför värjer jag mig inte heller innan det smäller utan står som ett dumfån och undrar vad som hände. Normalt sett så befinner jag mig aldrig i dom situationerna, och jag tror att det beror på att jag i botten är ganska stark och därmed så utsätts jag heller inte ofta för små människors väg till tillfredsställelsen de får av att stå på en människa som ligger.

Varför blottar jag mig så här nu, på en blog som alla kan läsa? Jo för att det är en del i en process som jag måste ta mig igenom, Adelas och Bosses död blev en start på något som sedan blev en snöbollseffekt, som slutade med att två människor som varit mina vänner och som jag litat på fick klippas bort och läggas till högen av läxor som jag hade att lära mig.De trodde inte på mig eller den jag var och vår vänskap.. Jag hade då valet att skydda mig, tona ner det som var jag för att undvika friktion, eller helt enkelt räta på ryggen, minnas vem jag var och hoppa. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag tror på och är stolt över att jag säger vad jag tycker och sörjer en hund som om det vore ett barn.

De som inte försöker förstå eller bara accepterar det rakt av måste jag släppa, Vissa har jag kvar med en respekt för att de inte har förmågan att känna på samma sätt, andra skadade mig genom att visa sin feghet för att ta ställning. De klipptes bort.
Men det bästa ur allt detta var att när röken lagt sig så fanns där många, många fler som tålmodigt väntade, stöttade och som gav mig en behövlig spark i arslet, både gamla vänner som jag tappat kontakten med, bekanta som visade sig vara mer när det gällde och dessutom nya som visade att de finns och de förstår hur det varit, De är guld och kommer alltid att ha en speciell plats hos mig.

Det är med en ny sinnesstämning som jag minns Bosse, sorgen finns där, men den är ren och den är min. Jag kan tänka på honom, både som aset som ville bita hanhundar och som klippan som alltid fanns där, det är jobbigt men jag skäms inte längre för att känna så, de som menar att det bara är att snyta sig och gå vidare har lyckosamt inte varit där, aldrig sörjt så, Men heller aldrig älskat så..

Jag kände mig ensam med mina kaotiska känslor, trodde att det fanns en tid att sörja, och en tid för att gå vidare. Men efter att ha läst om så många andra som delat med sig av sina erfarenheter så vet jag att vi är många, och jag hoppas att någon som känner lika och är på botten av en kris kan inspreras av detta och spotta nävarna och rensa ur där det behövs, och framförallt acceptera att känslorna gör som de vill, det är inget man kan styra över.

""Men det var ju aldrig med förnuftet som vi älskade..""

Vatten..

Storm i Öregrund


Alize och Hemi. De kanske ser olika ut, men de är stöpta ur exakt samma form. Hemi är dock mera badgalen än Alize... För några år sedan så hade Kattis liksom jag tröttnat på sura badjäklar som patrullerade strandkanten i hela kommunen, i jakt på badande hundar som de kunde skälla på. Så vi köpte varsin pool till våra hundar.. Medans jag jagade mina hundar över tomten för att brotta ner dom och bära i dom i poolen (de älskade att bada, men tyckte det var läskigt att hoppa i), så hade Kattis problem av annan karaktär. Jag kunde ringa henne sent på kvällarna och på frågan vad hon gjorde så suckade hon och sa att hon försökte få upp Hemi ur poolen. Jag tror inte att han var torr många minuter den sommaren..

På bilderna här så ser man t.o.m isen i bakrunden (taget i förrgår) men det skiter han i!

Förra sommaren fick jag ett ryck och skulle börja simträna med mina jyckar, men efterssom jag ville göra det på bumsen så hade jag inte tid att åka och köpa flytvästar åt dom, så jag gjorde en egen lösning. Jag satte på Bosse sin sele, hämtade två PET-flaskor med kork på och tejpade fast dom på varsin sida i selen. Jag använde plåstertape som var över sedan Alize tejpat öronen, den funkade kanon, seg och vattenfast. Sen åkte vi ner till sjön och testade, det funkade asbra! Med det var ju lite otympligt och grannarna stannade och tittade förundrat på hunden med potoner på och skakade på huvudet. Till i år tror jag att det får bli en flytväst istället[

Är det vår nu äntligen??

Alize min lilla fina, som gått ifrån ett soffbord till en slank studsboll igen.
Igår tränade vi kryp i köket och hon krälade som en groda, om vi bara kan befästa det så kommer detdär bli kanon!
Nu ska vi snart åka på en senior-koll med lilla Lisa, hon är ju 14-15 år så det har väl hunnit bli lite skavanker..
















Det bästa med att bli gammal tror jag att hon tycker, är att bli halvdöv. Om man inte vill lyssna så tittar man bara bort så man inte ser de alltmer intensiva och frustrerande tecknena jag ger henne.. Hehe lilla prusseluskan! För övrigt så är det mesta normalt här i huset, förutom att Will går och sjunger ”jag kommer, jag kommer”.. Kanske inte helt lämplig sång att sjunga om man är tre år…
Pelle Njuter av vårsolen..



Min dobermannkatt Viktor.. I morse så följde han med på promenaden, men på hemvägen så orkade han inte gå längre, så jag fick bära honom... Han väger ju inte som en flugskit precis...

Finns det något mysigare än att borra ner näsan i en hästman?
Nu ska jag ut och fota mera, I love it!!!

Lava

]
]

Ny kamera



Men vad dåliga dom såg ut på denhär sidan... fasen jag får kolla upp hur man gör bilderna större på sidan

Minns du..

Pssst Bosse, sover du? Jag ville ju prata lite med dig.. Kan du fatta att det fortfarande är snö ute, tur du slapp det, för jag vet ju hur du hatade snö och kyla, särskilt efter att vi sålt skotern. Men patrik har plogat upp en hög snövall åt ungarna och Zeb har köpt en ny bob för egna pengar, du skulle ha älskat att springa upp och ner med dom där.
Zeb frågar om dig ibland, Will minns dig inte..
Kommer du ihåg när du var valp och smet in i hagen för att äta lite bajs, Och Saras häst tyckte att du var en ulv som skulle utrotas? Han stampade ner dig i backen så jag var övertygad om att du skulle dö, men du ruskade på dig och skuttade därifrån.
Minns du när jag och Patrik var på bb för att föda Zebban och brorsan skulle vara hundvakt åt dig? Du ansåg att hans trapp var livsfarlig och vägrade gå upp. När han skulle bära dig så skrek du så grannarna höll på att ringa polisen, hehe du har alltid fått din vilja igenom.
Kommer du ihåg när du snärjde in dig i mammas telefonsladd och rev halva huset, det vart en dyr dag för mig.
Det är lungt i huset nu, jag vet att du mest låg på rygg när du var inne, men det kändes i rummet att du var närvarande. Alize har blivit väldigt vuxen sedan du gick, hon är inte samma spralliga tonårsoffer längre..
Jag funderade på att skaffa en hund till efter dig, ville fylla tomrummet, men kunde inte förmå mig. Jag ska nog vänta ett tag, tills det känns som att jag kan längta efter en ny valp, inte för att fylla ut din plats..
Jag åkte förbi "vår" brygga häromdagen, du vet den vi satt och väntade in solnedgången på i sommras. Jag minns att jag den dagen tyckte att du verkade nedstämd och ledsen. Trots att vi lekte och gosade så ville du bara ligga och titta på vattnet, tänk om du visste att det var din sista sommar? Jag vet, jag låter som en helt galen människa, men det kanske jag är, hehe jag har ju stått ut med dig i nästan sju år...
En sak som jag tror att du skulle ha varit glad över var att vi fått kaninungar, dendär lille svarte fan som du fick hjälpa mig att valla in när hon rymt är det som fått ungar. Jag kan se dig ligga inne i kaninhägnet och försöka få tvätta dom, Alize gör det nu, men hon tycker att dom är för snabba och sitter aldrig still.

Minns du när du fick träffa Zeb för första gången, du tittade på byltet i min famn som om det var en fet stek jag hade med mig, men när du fick nosa så vart du helt fixerad, och resten av bebistiden vaktade du över honom som en hök! Det måste ha varit jobbigt när även katten fick ungar och du vart tvungen att passa dom med.. Kommer du ihåg när vi varit borta och telefonen ringde precis när vi öppnat dörren, allt hände på en gång och jag var superstressad när du stog bakom mig och trampade, du bad mig om något och jag vände mig om och såg att du hade en tre dagar gammal kattunge i munnen. Jag trodde att du hade bitit ihjäl den och skrek, du släppte försiktigt ner ungen och sprang därifrån, men kattungen hade inte en skråma, du hade bara längtat efter dom och direkt sprungut dit och frågat mig om du fick ha en, istället vart jag arg och du skämdes.. det var sista gången du bar ett djur. Förlåt mig älskade du, jag vet ju nu att du var den snällaste byrackan som fanns.
Jag minns den dagen som jag äntligen fick åka hem med dig, jag trodde du skulle vara lessen efter din mamma, men du sa inte ett ljud, bara kröp ihop i mitt knä och sov lungt. Sedan den dagen så var vi nästan aldrig ifrån varann, och de gångerna så höll du på att stressa sönder dig, lilla gubben.. För att vara så stor och se så tuff ut så var du jäkligt mesig, förutom den gången du var 12v gammal och "räddade" mig från ett rådjur, då var du tuff!
Lilla grabben, fan att du inte finns mer.. Jag hade behövt se dig som en gammal grå herre och tagit farväl på ett helt annat sätt, det känns så orättvist att du fick ett så jävligt slut, och det är nog det som är tuffast fortfarande, min lilla överbeskyddade jättebebis, jag kunde inte hjälpa dig mer...
Jag ska gå och sova jag med nu min vän, och fantisera om att du ligger och trängs och snarkar bredvid mig. Gonatt gubben så hörs vi en annan dag

Starkdricka och dramaqueens

Är det någon som har fattat hur jäkla kallt dt är!!?? När det är -25 och snoret fryser till i snoken så borde man få EU-bidrag för att stanna hemma och elda!! Det enda sättet att få sommar verkar ju vara att bidra till den globala uppvärmningen... Gaaa, jag ruttnar ur!! Dessutom sa min lilla praktikant att det skulle komma 3 METER snö till i slutet på februari, han höll på att få en stoppsmäll!
Här är det cirkus som vanligt, vi har en jour-hund hemma som gör sitt allra bästa för att bidra till galenskapen! Men jag kan tyvärr inte gå in på hans namn..
Vi har infört en ny rutin på mornarna ör att försöka hålla förkylningarna borta, det är att dricka c-vitamin, inte så världsomväldande kanske, men bra! För att få ungarna att dricka det så intalade jag dom att det var en dricka som man blev superstark av, som hulken nästan!
Så vi började kalla c-vitamin för starkdricka.. Det olämpliga i det upptäckte jag när jag och min nyvakna son gick på affärn häromdagen, Zeb var trött och vinglig och näsan var röd av kylan när han ropade igenom folkmassan: "mamma, vi måste ha mer starkdricka, jag har tagit det sista!" Både jag och resten av affären tittade på en 5-åring som vinglade fram i gången och såg packad ut.. "Ehh, ja bra idé gubben", försökte jag rädda situationen med, " vi köper mer C-VITAMIN!!" Jag såg mig om på alla förfärade blickar som alla nog trodde att jag var sveriges sämsta morsa när Zeb sa högt: "Nej, ingen c-vitamin, jag vill ha STARKDRICKA!!!" Jaja... de får väl tro att jag krökar med mitt barn...
Det är heller inte den enda lögnen som jag fått äta upp, När ungarna var mindre så slog jag i dom att jag jobbade som monster-jägare, så ett tag så var jag deras super-hjälte!
Egot mådde fin-fint, men tyvärr börjar deras tro på monster vackla nu, och vad som är ännu ballare än att jaga monster (för de finns ju inte) är att jaga tjuvar. Så en dag kom dom hem och var jätteimpade av deras kompis mamma som jobbade som väktare och jagade tjuvar!! "Men det gör ju jag med," sa jag. "Näää, morsan, du jagar monster och det är inte samma sak"... Skit också!

Alize har kommit på vad hon vill bli när hon blir stor... Ett soffbord! Hon äter ALLT! Stjäl mat ur munnen på mig om hon kan, hästarna hinner knappt få ur sig skiten innan hon smockar i sig den och värst av allt är att hon gjort pakter med de andra djuren. Nykomlingen, låt oss kalla honom Fido, får inte vara med de andra när det är matdags. Dels så äter han tre ggr så mycket och ofta än de andra och dels så är han lite matilsken. Så han får äta ute eller i sin bur. En gång när Fido låg i sin bur och åt torrfoder så låg hon utanför och darrade, pep och dreglade. Tillslut så puttade Fido ut några kulor till henne så hon skulle hålla tyst, så blev det inte.. Hon tjöt ännumer, la sig på sida och skakade och hängde ut tungan så hon såg döende ut, han tippade ut halva skålen.. Då vart den döende hunden kärnfrisk direkt, men när hennes mat var slut så gjorde hon om samma procedur igen. Kontentan är att min hund är smällfet!
Nu får hon ha munkorg på sig ute, men det går inte så bra det heller.. första gången så var det så hemskt att ha den så hon blev stel som en pinne! Hon stog i en liten backe och började snart glida med två tassar, men hon hade ju blivit förstelnad av munkorgen så hon "kunde" inte räta upp sig, det slutade med att den stackars lilla hunden ramlade omkull för att jag, min elake fan tvingat på henne en munkorg..
Hon är värd en guldbagge!!