Idag när vi vaknade så sken solen, vilket känns som att det inte gör så ofta här nere i Göingeskogarna längre. Vi packade träningsväskan och termosen och åkte till Hovdala för en heldag.

Vi började med en promenad, bus och massor med sol. Efter ett tag träffade vi en Farbror med en Cainterrier hane som jag snackade lite med, hussen alltså. Det roliga är att när vi stod där i fem minuter, fasligt länge tydligen i hundvärlden för Agnes, 9,5 år gammal, började att hoppa runt i cirklar och skälla på sitt ena bakben så att vi knappt hörde vad vi sa. Fast det måste erkännas att hon är lite underhållande, och när hon inte gjorde detta så gick hon fram till den lilla hanen och fotade till honom med framtassen. Agnes älskar små hundar, helst om dom är i koppel och hon kan ha roa sig med dom utan att dom kan komma hela vägen fram.



När vi njutit tillräckligt av promenaden och beundrat utsikten över Finjasjön så begav vi oss till skogs för att lägga spår. Signe fick ett spår med lite olika trixigheter, serpentiner runt träd och massor med vinklar, ca 700 m långt. Vilket hon tyckte var super roligt, när hon väl hade värmt upp. Agnes fick ett ganska ordinärt spår, visserligen en pinne i en vildsvinsgrop och spåret lagt över en grusväg men annars inget märkvärdigt, ca 600 m. Vilket Bus Agnes skötte galant.

När vi var färdig spårade begav vi oss till ett ställe där militären har gjort gångar i marken med en tunnel under vägen som jag vallade in och gömde deras bollar i, fy fasiken vad roligt det var. Agnes och Signe är verkligen underhållande att träna med, väldigt olika dock.




PS Bilderna är tagna idag, kameran hade nog fått solsting, ifall ni undrar över datumen DS

Det här med träning är ju lite speciellt, dels för att man ska ha rätt kunskap och för att den kunskapen ska passa just den hunden man tränar. Jag och Signe har inte alltid varit så samsynkade här i livet. Då jag anser att hunden är som den är så är det föraren som får anpassa sig och jobba med att plocka fram det bästa ur sin hund och dens karaktär.

Signe är en väldigt självständig och dominant tik, hennes akilleshäl här i livet är att hon är ett matvrak. När vi gick valpkursen så var Signe en av de bästa bebisarna och det var inte på något sätt för att jag är en outstanding förare utan mer för att om man visar henne en godbit så kan hon gå över eld för att få den. Nu var det kanske ingen eld som skulle beträdas på valpkursen men ni förstår vad jag menar.

Det roliga med kunskap är att när det väl trillar ner en pollett så inser jag hur jäkla lite jag kunde innan och hur mycket jag har kvar att lära, men man är så himla glad över sin nya insikt.

Signe fyller fem år nu i mars och den senaste månaden har jag insett att jag har ett dåligt ledarskap på henne och att det kommer igen i min bruksträning. Nu tycker jag att det är lite så med Dobermann, att dom tänker och tycker en del och att det gäller att låta dom tänka sig till kunskapen. Så är det med Signe i alla fall. Min nya privattränare säger att jag måste jobba med att Signe ska reagera snabbare när jag säger ett kommando, att hon ska bli signalsäkrare.

Så idag tog jag fram hundgodisskålen, ställde Signe och godisskålen i rummet och när jag sa ett kommando som hon kan och hon inte gjorde det på första ordet eller inte gjorde det tillräckligt snabbt så fick hon direkt lämna rummet och ligga på sängen i ett annat rum medan jag tränade med Agnes. Jag säger då bara det, jäkla vad snabbt hon hajade att om hon på första kommandot la sig snabbt så blev det godis, annars fick hon ligga själv medan Agnes hade roligt och fick käka godis.

Jag provade lite olika kommando och Signebus blev bara mer och mer taggad och motiverad av träningen och jag själv blev så himla glad när jag såg att det funkade att jag skuttade runder och tjoade lite. Tur grannen under är gammal och lomhörd.

Så nu snarkar den Bruna Faran nöjt på soffan medan hennes matte lika nöjd sitter bredvid vid sin dator och skriver.

Ja då har man invigt sin nya spikmatta. Jag fick den igår och provade då den med två tröjor på, kändes verkligen helt okej så idag gick jag helt wild and crazy och körde på helt utan kläder. Måste dock erkänna att trycka 7 000 väldigt vassa små plastbitar rakt in i skinnet på ryggen inte alls var super duper skönt. Efter ca 30 väldigt smärtfyllda sekunder tyckte Agnes att om jag ändå skulle ligga där och oja mig så kunde jag lika bra passa på att bädda in henne under täcket. Att röra sig på den jäkla spikmattan var fruktansvärt mycket värre än att bara ligga där men vad gör man inte för sin lilla Agnes Fagnes. Efter ca 3 minuters fortfarande ojande så kom SigneBus in och satte sig bredvid för att kolla vad det var så himla mycket väsen om. Hon tyckte att om jag ändå bara skulle ligga där och gnälla så kunde jag passa på att klia henne. I vilket fall som helst så hade jag enligt bruksanvisningen satt en klocka för att max ligga där i 10 minuter. När klockan äntligen ringde så tror jag att mina smärtreceptorer hade tagit paus för då gjorde det inte alls lika ont längre och det var näst intill skönt. Skuttade upp, klädde på mig och fixade och donade lite, sen var det som om någon hade drogat mig, jag bara föll i koma på soffan, helt apatisk och orkeslös. Bestämde mig för att nästa gång inte utnyttja den på förmiddagen utan det verkade nästan smartare att göra det när man ska gå och lägga sig, i mitt fall iallfall.


Var inte oroliga kära läsare, bilden är ett montage, Signe har inte tvingats ligga på tortyrmattan.

Efter nästan två timmar var jag fit for fight igen och efter ännu flera timmar bara sprudlade jag av energi. Skuttade runder med Signe i lägenheten, lekte kurragömma, vilket Signe verkligen tyckte var en höjdare och hon blev så himla glad när hon hittade mig. Det är det härliga med hundar och mig, vi är så himla lätt roade, fast Agnes tyckte nog att vi var lite väl fjantiga.