Dobermann är som chips. Man kan inte bara ha en!

Jag hade ju problem sist när jag skulle lägga spår över gräs och öppen terräng. De spårade ju inte någon av dem. Det verkade som att de inte kände var spåret gick. Jag tänkte att de var ointresserade av spårläggaren. Nämligen jag Så jag bytte spårläggare till barnen. Inte heller det hjälpte. Så då testadet jag att låta min kompis gå ett spår till hundarna i skogen, alltså terräng där de är mer vana att spåra. Det kunde inte ha gått bättre! Jag var jätteglad att de åtminstonne spårade i skogen igen. Så då tänkte jag att om jag lägger ett spår som börjar i terräng och som sedan slutar på öppen yta med gräs så har de ju liksom spåret i näsan och ångan uppe.

Sagt och gjort. I dag fick gubben min lägga ett sådant spår åt Chop-Chop. Det var inte så lång bit på det öppna, vilket jag hade önskat. Jag måste väl säga att jag var nöjd med spåret. Jag klantade till mej i början, föll, tappade hunden precis när jag skulle visa på spåret. Så hon letade. Men jag viste att hon skulle klara det för hon var jättetaggad och det gjorde hon. Spåret gick jättebra och det var riktigt klurigt över en jersgård (hur stavas det) men det redde hon ut riktigt bra! Sedan kom vi fram till det öppna gräset. Som sagt hade hon ångan uppe och det gick bra till en början, men sen tappade hon det. Med mycket hjälp så kom hon i alla fall fram till apporten och fick sin belöning. Det var ju mycket, mycket bättre än dagen innan åtminstonde.

Terro fick ett likadant spår fast jag la det själv. Det gick bra i skogen men han KUNDE INTE spåra i gräset. Det var så himla tydligt. Så fort det höga gräset gick över i kort gräs så förlorade han spåret. Jag kunde se exakt var jag hade gått i gräset men jag kunde inte få hon om att hitta spåret. Det gick bara inte.

Så jag tänkte att jag lägger ett nybörjarspår där jag leker med hunden, binder upp den och går ut med leksaken en kort bit. För att göra det hela extra tydligt så gick jag korta steg och satte ner hälen ordentligt i backen. När jag kom tillbaka till hunden så kunde man alltså se i gräset exakt var jag hade gått. Tror ni han klarade det här? Nä. Sista metern hade jag lagt i högt gräs för att gömma leksaken och då började han spåra. Så han fick ju sin belöning och ett avslut i alla fall.

Så gjorde jag likadant till Chop-Chop. Fast jag gjorde tre eller fyra stycken. Det gick bra precis på påsläppet. Men sedan börjar hon sicksacka över. Jag hade kort lina och stannade varje gång. Hon försökte hitta spåret men det gick inte. Jag visade igen och så fick jag hålla på.
Första gången hade jag gjort en vinkel och den tog hon perfekt och sedan blev det högt gräs igen där jag hade gömt apporten så då gick det ju bra.
Men de klarar alltså inte att spåra i öppen terräng på saftigt gräs! Kan någon förklara det för mej!? De klarar annars öppen terräng bra. Och gräs har de spårat på fast utefter skogsbryn eller så har det varit torrare gräs.

I dag har jag varit hos veterinären. Terro och Chop-Chop fick sin första spruta mot rabies. Andra sprutan ska de ha om fyra veckor.

Jag har också ögonspeglat Chop-Chop. Jag kan tala om att jag var väldigt lycklig när jag kom därifrån! Det var helt utan anmärkning med andra ord.

Hundarna fick som vanligt beröm för att de var så lugna.
Först när vi kom in blev vi överfallna av någon liten sak som skällde tonsillerna ur sej. Mina vovvar bara tittade och undrade hur den där lilla saken hade tagit sej ut som dörrmatta.

Vi kom till ett yttepyttelitet väntrum längst ner i korridoren där vi skulle fylla i våra papper.
Sköterkan kom och gav båda hundarna sina sprutor. De reagerade inte ens. Jo, Terro skulle upp i knät på sköterskan hela tiden så hon fick ta om sprutan på Chop-Chop. Hon var inte alls rädd och hon tyckte inte det gjorde ont. Sköterskan fick ta så många sprutor hon ville tycket Chop-Chop!
Ögondropparna var inte heller några problem. Bara att droppa i! Hon var såååå duktig!


Medans vi väntade på specialisten, som för övrigt hette MATTEson i efternamn , så kom det en spanielhane och skulle sitta ner också. Båda hundarna satt lugnt. Terro som inte gillat andra hanar ställde sej upp och viftade på svansen och var jätteglad åt denna lilla krabat.
Sedan la de sej och somnade, mina små grisar. Givetvis precis utanför en dörr men personalen bara log när de fick kliva över två halvdöa dobermann. De lyfte inte ens på ögonbrynen när det var spanilens tur att gå in.
Kanske är Terro sej själv igen. Alltså inte hanhundsilsk längre.

Vi fick vänta ganska länge. Ca 20 min. Vi kom in till Matteson och Chop-Chop fick hoppa upp på ett höj och sänkbart bord. Veterinären talade om hur hon ville att Chop-Chop skulle sitta och hur jag skulle hålla och så. Inga problem trots att Chop-Chop var så rädd att hon darrade. Hela udnersökningen gick bra och hon var glad igen när hon slapp ner på golvet. Hon gillade inte doktor Matteson.

När jag öppnade dörren och skulle gå så stod det två golden precis utanför dörren. Det var golden Terro blev "överfallen" av och han har INTE gillat golden milt uttryckt. Men han blängde bara på dem och gick lugnt förbi. I kassan stod de lugnt vid min sida också så jag måste väl säga att de uppfört sej exemplariskt från början till slut!

När vi varit hos veterinären så åkte vi till mina föräldrar och åt god mat. På hemvägen så stannade vi vid en hundrastplats och hundarna hade trevligt en stund där.



När vi skulle gå såg jag att det spelades fotboll (Gothia cup) en liten bit bort. Perfekt miljöträning med massa ungar som rusar omkring efter en boll och skriker. Så vi gick dit och tittade på en stund. Sedan åkte vi hem.

Hemma så avreagerade de sej genom ett slagsmål med varandra. Fast det var inte så farligt. Det låter mest. Stackars Terro lyfte lite på sin lilla tass och sen var det bra med det.

Nu har jag lagt två spår med några dagars mellanrumm på öppen mark. Chop-Chop tycks fatta noll. Jag hade ju bekymmer att hon slog över spåret tills gången innan dessa två gånger då det var någon annan som gått spåret åt mej. Då gick hon kanon! Jag börjar nu fundera på om det är MINA spår hon är ointresserad av. Hade det inte varit för apporterna så hade hon inte spårat alls. Hon vill gärna hitta apporterna, det tycker hon är roligt.
Nu har jag ju lyxen att ha en hund till att testa med så att det inte handlar om liggtid, vind och annat. Men Terro går klockrent och de är på samma nivå i spåret!
Jag provade i dag att lägga massor av godis i spårkärnan, men det hjälpte inte. Dock hittade hon alla apporterna, men det handlade mer om sök än spår.

Jag åkte i väg kl 18 för att köpa ett par nya dojor till utställningen i morgon. Kl 20 kommer jag hem. Resten av familjen var hemma så jag lämnade hundarna hemma eftersom bilen var fullastad inför morgondagen. Vad får jag se när jag kommer hem? Jo. Chop-Chop som jag alltså ska ställa i morgon ser ut som en luftballong! Ingen vet vad hon satt i sej. Hon är verkligen rund som ett klot! Vad sjutton ska jag göra? Det är bara att vänta och se vad som händer. Hoppas hon inte blir akut dålig. Och hoppas hon inte får rännesketa under morgondagen!
Till råga på allt så tag jag bort en fästig på ögonlocket i dag. Hon kommer säkert bli irriterad i ögat i morgon. Och under middagen så bet och kliade hon sej i ljumsken. Då hade hon någon konstig prick där. Kommer hon säkert vara irriterad där med i morgon. Hur ska det här gå?

Det börjar med världens familjebråk. Jag hoppas få åka själv på dobermannträffen men när jag ska åka ja då ska plötsligt alla med. Ingen annan är ombytt eller någonting så det blir en jävla panik. Jag slänger ner ytterlgare korv och bröd i väskan och gormar åt ungarna.
Jag ställer mej på gasen och anländer asförbannad och ledsen, dock en kvart för tidigt.

Här kommer vi!


Vi anländer till sjön som Dobbisarna har sett ut. Hon har ordnat med poängpromenad runt sjön. Jättekul idé och verkligen perfekt ordnat! Precis lagom svåra dobermannfrågor. Jag måste erkänna att jag chansade på en hel del men jag kammade hem tredjepriset! Och jag som ALDRIG vinner någonting! Den lyckliga vinnaren vann på utslagsfrågan. Hur mycket väger Boris! Rätt svar var 46.9 kg. Hon vann ett JÄTTESTORT ben till en väldigt liten hund! GRATTIS!

Jag vann en hel påse med massor av olika tuggisar i! Jag (och hundarna) ÄLSKAR sådant! De har redan fått smaka.
Så här glad blev jag när jag vann godispåsen!


Och här räknar Annika ihop alla våra fel.


I början av poängpromenaden fastnar Chop-Chop med tårna. Jag får inte loss dem och hon börjar kasta sej hit och dit och skriker av smärta. Jag ser ju inte exakt hur den sitter fast så jag vet inte åt vilket håll jag ska hålla fast hunden så att hon inte bryter någon. I panik skriker jag att någon får komma och hjälpa mej jag tänker först på gubben som är precis bakom mej och borde reagera då Chop-Chop skriker men icke sa nicke. Antagligen så tar det inte så lång tid som det känns, därför reagerar ingen. Carros kompis kommer springandes och då får jag precis loss tassen!
Som tur var gick det bra.

Jag har minnen efter en hund som bröt en tå och när jag kommer hem från veterinären och hunden ska hoppa ur bilen så fastnar hon med den andra tassen i buren och blir hängande, SKRIKER och vi är två man som INTE får loss henne! Jag var övertygad om att benet gått av (ytterligare minnen av kompis hund som bröt benet när den fastnade i dragkroken) men förvånande nog så klarade hon sej. Men man får själv panik och det är hemskt. Och jag är annars alltid den lugna typen som fixar det mesta.


När vi var färdiga med poängpromenaden så grillade vi korv på elden som Annika ordnat medans vi roade oss med poängpromenaden.
Jag var FRUKTANSVÄRT irriterad på mina hundar som inte kunde hålla sej lugna och tysta när de stod uppbundna. De är normalt sett vana att stå uppbundna men det är klart att mitt humör har smittat av sej på hundarna och de är oroliga. Inte deras fel men så tänker man inte då.

Zeus

Plötsligt är det någon som säger att det kommer en hund som är lös. Ingen reagerar nämnvärt men jag vet att Terro kan bita av kopplet och här finns flera hanar samt valpar och jag vill inte att något händer. Så jag rusar upp och kollar mej omkring, men hur lätt är det att i halvpanik upptäcka en dobermann bland flera likadana. Jag ser honom inte förrän han står nos mot nos med stackars Boris som står uppbunden mellan mej och Terro (som ju vill komma till mej). Givetvis så kastar sej Terro över Boris i samma ögonblick som jag kastar mej över Terro. Terro tycker väl det är bra att någon kommer och hjälper honom med denna herre som står i vägen där han ska gå till sin familj.

Boris.


Lyckligtvis så är det mest oväsen men en redan förbannad matte blir ännu mer förbannad på sin hund och han får sej en rejäl omgång i alla fall. Det hade varit värre om ingen sett på kan jag säga. Den (/&/(=)(/&/(= hunden får sitta i bilen resten av dobermannträffen och stackars Boris är jättesur efteråt. Hoppas han inte blir sur på andra hanar i förlängningen. Han fick i alla fall mycket korv av Terros arga matte. Sedan blev matte lite lugnare men skäms fortfarande. Mest över att hon varit så sur och grinig bland massa trevligt folk i och för sej. Skäms. Men, men, mitt humör är en del av mej och det syns i bland. Så är det bara.

Carro. Jag tror vi har 250 foto på denna sötnos! Och då menar jag inte dej Carro!


På hemvägen kör vi förbi där vi bodde förut och får se vårt gamla hus och alla omgivningar. Det var riktigt kul faktisk och jag blir på lite bättre humör.

Så kan man ju tro att allt ska bli bra. Men så är icke fallet. Jag hade skyndat mej hem från dobermannträffen för jag skulle hjälpa till med en kund på grannens hundpensionat. Jag skulle vara snäll för att de skulle slippa stressa hem från Liseberg, i stället fick jag stressa hem... Jag hade åkt exta i går och handlat vilket jag egentligen hade tänkt göra på hemvägen i dag för att slippa de extra milen i plånboken. Och vad får jag för allt detta extra besvär. Jo, när jag är på väg till pensionatet så ringer mamman från hundpensionatet till hon som har hundpensionatet och säger att kunden lämnat återbud! Säger att hon försökt ringa hela dan. Men vår telefon kopplas vidare till min mobil och ingen har ringt! Bortsett från min pappa som ville ha hjälp med datorn. Vilken han hade kunnat fått om vi inte skulle ha varit tvungna att åka hem för att hjälpa till på hundpensionatet! Kunde inte mamman gjort det för det första!

Till råga på allt så har jag försökt att anmäla mej till en utställning. Det fanns ingen internetanmälan utan det var SKK.s tresidiga som gäller. När man ska beställa denna från SKK så får man bara till svar att det är stängt pga världsutställningen. Öppnar den 8:e och det är för sent om de ska skicka hem blanketter som jag ska fylla i för att skicka till arrangerande klubb. Jag tar kontakt med klubben vilket hänvisar till att jag kan dra en kopia från någon jag känner. OK. Hur många känner jag som har en sådan liggandes. Ja, ja men då gick det bra att skriva för hand och skicka in. Allt detta har jag fått reda på via mail. Men inte fan gick det att lämna någon anmälan via mail inte!!! Närå, det var väl inte krångligt nog! Hade det varit en inofficilell så hade jag skitit i det men nu är det en officiell som jag gärna vill vara med på då det inte finns så mycket att välja på just nu. Frågan är om jag nu då skickar in det här papperet, om det när det väl kommer till kritan kommer att godtas. Jag behöver dessutom betala snart om jag ska få komma med och de kommer garanterat inte betala tillbaka om det blir problem för att anmälan inte är gjort på rätt sätt.

Sedan upptäckte jag att mina fröer som Anette hade skickat till mej via post och som hade kommit upp så fint till slut, var UPPGRÄVDA!

Jag önskar bara att den här dagen tar slut någon gång...