Med egna ord

Man läser böcker, man ser på filmer och man hör på musik. Ibland kan man drista sig till att lyssna på andra också, men det blir nog mer fragmatiskt. Det är sällan man kan återge ett helt samtal än man kan återge handlingen i en hel film. Pröva får ni se. I ett samtal är det alltid något som stör, något som förskjuter ens koncentration från det den man lyssnar på säger till något helt oväsentligt, något som gör att samtalet blir fragmentariskt. På grund av detta mycket uppstyckade minnesintag blir det fragment som sparas in i de kemiska kopplingar som utgör den basala delen av ens minne. Och naturligtvis blandas det hej vilt däruppe i hjärnbarken. Minnen hamnar här, andra där, även om det är från ett och samma tillfälle. Vårat bildminne återfinns inte på samma ställe som ljudminnet, och vårat spatiala minne... vet inte var jag har det någonstans. Om jag alls besitter något sådant.

Som lärare träffar man en hel del människor - elever, föräldrar och kollegor - och faktiskt finns det många människor som är lika till utseendet. Vi kommer in på det där med bildminnet... Ibland har man träffat föräldrar på affär'n, stått och småpratat om lite av allt och sedan glidit in på den gemensamma faktorn - barnet/eleven. Här blir det ibland fel. Man har - viss om att det är så - hämtat fram minnesbilder om vem det är man pratar med, vems förälder det är och också plockat fram "mappen" med det som rör eleven. Och så råkar man säga något som helt ställer den man pratar med. "Nä, det vet jag inget om..." "Nä, han spelar inte fotboll... " "Nä, han är en hon, och hon har redan slutat skolan..." Det är pinsamma situationer, precis som om man hade noll koll på vilka elever man har. Vilket ju man tydligen har.

Man skyller på åldern (nja, snart 40, men Gud så långt ifrån den åldern då minnets sötma börjar avta), man skyller på... oftast inte det man skulle skylla på - sanningen. För det är ju trots allt väldigt mänskligt att plocka fram fel minnen, och därmed ställa sig själv i pinsamhetens ljus. Det händer också att föräldrar tar fel på en annan, och börjar ställa frågor man definitivt inte kan åstadkomma några rimliga svar på, då ens minne inte ens innehåller det minsta fragment av samhörighet med det som efterfrågas... Naturligtvis säger man då att det inte gör något, att det är åldern (förutsatt att den man säger det till inte är 50 fyllda) eller något annat som skyler över misstaget. Nå, det är lika kul varje gång...

Nu skall det hämtas PIZZA! Bara man kommer ihåg vilken pizzeria det var man beställde ifrån - alla luktar ju likadant (pizza), vilken pizza det var och att ta med sallad hem. Det är ju inte för svårt, men i denna stad (Lindesberg) är det inte ont om pizzerior, och de ligger tätt, då staden bara har en egentlig gata... *sigh*