Med egna ord

Gabriellas sång... Något av det vackraste man kan höra... I alla fall om man är ute efter en text som beskriver det man inom sig vill mest av allt. Att känna att man lever. Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden... Och för att kunna summera sitt liv då det når vägs ände på ett så positivt sätt som möjligt - att man lyckats fylla alla dessa rum med ljusa minnen och erfarenheter som gör det lätt att lämna över det hela till någon annan - måste man bejaka sig själv. Vara fri. Ta de där stegen som ingen annan kan ta åt en. Slå in på den där otrampade stigen, vandra fram på de vägar som ens lust och öde för en till...

Man har drömmar, man har mål. Man vill ta sig till olika platser. Man vill erfara olika saker. Man vill krydda sitt liv med ingredienser som när den egna människan. All den näring man hämtar in under resans gång skall föra med sig det som gör ens värld större. Man vågar mer, man orkar mer, man kan mer. Kunskap kommer in som ett naturligt inslag i den vardagliga vandringen mot målet, buren på drömmar om att kanske ta sig än längre än de mål man satt upp. Och vilka drömmar bär man på? Vilka mål har man stakat ut på sitt livs väg?


Jag kan bara se på mig själv. Lever jag som jag har tänkt? Vad i mitt liv får mig att inte gå dit jag tänker mig att gå? Vad är det som gör att jag sätter ner min fötter på tällen jag inte alls planerat eller drömt om? Och om det nu är så illa... Vad skall jag göra åt detta, så att min resa tar de vägar jag drömmer om? All den packning jag bär på i min livs ryggsäck... Vad skall jag lägga ur? Finns det något jag skall packa ner istället?


Jag har drömmar, och jag har mål. Men de tangerar varandra, då jag drömmer om sådant som blir till målsättningar... jag SKALL ta mig dit jag längtar efter att vara. Den där björkbacken jag vill vandra uppför för att komma hem... Det där huset jag kommer hem till, det huset som jag själv har byggt... I det huset som jag en gång skrivit det jag vill skriva, kanske till och med gett ut så att andra också kan läsa det... Drömmar... Jag kan inte bygga, jag kan skriva, men det är inte säkert att man hittar en tillgänglig björkbacke att bygga sitt hus i. Somligt är möjligt. Somligt förblir drömmar. Eller... är det så att det är möjligt att föverkliga sina drömmar? Är det verkligen drömmar då? Eller övergår de till målsättningar, då man börjar förverkliga dem?


Nu spelar det ingen roll, för under den tid jag har här på jorden skall jag sätta igång med att förverkliga mina drömmar. På egen hand? Tillsammans? Med hjälp?


Vad jag än gör, så är mitt mål med mitt liv att jag VARJE dag lär mig något jag inte kunnat innan jag lärt mig det. Om det så är en ny sångtext, hur en ny plats ser ut, hur en ny maträtt smakar, hur någon annan skriver... Eller hur man murar en god grund. Hur man säkrar en vägg så att den inte riskerar att falla samman. Hur man tillreder en abborre på bästa möjliga sätt... Innan jag somnar efter en lång dag skall jag kunna se tillbaka på min dag och se att jag faktiskt lärt mig något... Jag vill känna att jag levt mitt liv.


Ha det.