KORSET - NÅDEN - SANNINGEN - FRIHETEN

På grund av en massa strul och knepigheter, så har jag bytt bloggadress:
http://bjornhorst.wordpress.com/

”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att alla syndade” ( Rom 5:12)

Det finns någonting som alla andra religioner har utom kristendomen, nämligen en tro byggd på gärningar. Precis alla religioner i världen har gärningslära inbyggda i sina trossystem, att det endast är genom gärningar som jag kan behaga och att bli accepterad av gud eller gudomen. För det ligger i laggärningens natur att sträva efter hundraprocentig renhet, alltså att jag genom strikta gärningar kan nå syndfrihet/rättfärdighet. Problemet kvarstår dock i formen av vårt eget ”kött”. Hur vi en gör så är köttet där. Vi kan späka oss, meditera och självstympa oss, men problemet kvarstår. Vi kan inte befria oss från köttet, eller det som det egentligen handlar om – vårt syndafördärv. Detta syndafördärv genomsyrar hela den mänskliga varelsen, till ande, själ och kropp, att vi kort och gott är förlorade och ingen utväg finns. Ingen andlig teknik i världen kan befria oss från denna syndens förbannelse. Vi är fast och dömda till en mörk framtid och evighet. Det finns inget vi kan göra för att rädda oss själva eller andra ur detta helvete. Detta helvete är konsekvensen av de första människornas val i att försöka avsätta Gud, och att insätta sig själva som tillvarons herrar. Detta kuppförsök misslyckades så fatalt att dess konsekvens ekar genom alla generationer av mänskligheten, från den första människan till den som föddes för en sekund sedan. Vi är alla märkta av denna dödliga förbannelse, och den rusar och florerar överallt där det finns människor. Den letar sig in i sedlighetsläror, religioner, moralkonservatism, filosofier, mm. Den är modern till alla virus och inget botemedel eller vaccin finns att tillgå. Så ser det ut. Shack matt, end of game och tack för kaffet.

Det är som en rejäl örfil när det går upp för en själv hur kört det egentligen är. Detta, mina vänner, är lagens förbannelse i sin oerhörda uppenbarelse och form. Ser ni nu vad patetiska alla försök till självrättfärdighetsgörelse är. Ser ni nu hur obegripligt värdelöst det är att försöka hitta en egen väg till helighet. Ser ni vilken ångest det ligger i att bara försöka?

”Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor...”(Rom 5:18)

I skenet av detta faktum är människan förlorad och utan hopp och räddning. Ingen religiös teknik eller vetenskaplig upptäckt kan någonsin förändra detta läge. Men i detta hopplösa tillstånd sträcker sig himlens och jordens Skapare ner och erbjuder oss en väg ut, i en gest av ren nåd. En gest som han egentligen inte behöver göra, men han gör det en då, och han gör det utav kärlek till sin skapelse. Gud väljer att iklädda sig mänskligt kött då han föds in i denna förlorade värld, som vilket litet spädbarn som helst. Gud kommer personligen i Kristus Jesus för att ställa allt till rätta igen. Och i lite mer en trettio år väljer han att vistas ibland oss fördömda och andligt sett döda människor. Han väljer att utsätta sig för sin skapelses värsta sidor i sin kärlek, för att rädda oss från evig skilsmässa från honom. VILKEN GUD!
Under sin vandring på jorden väljer han ut tolv stycken andligt sett obegåvade existenser, som får bli införlivade i hans undervisning och planer. Dessa tolv får tillhöra denna exklusiva klick som får dagligen vara i direkt kontakt med Livets Herre. Det dessa tolv får vara med om kommer att för alltid förändra livet för miljarder människor, och allt detta pga av Guds enorma kärlek och nåd.

”Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.” ( Rom 5:19)

Och det absoluta nådesoffret är när Livets Herre låter sig spikas fast på ett kors för all orättfärdighet, i historien, nutid och för all framtid. Han lät syndafördärvets kött naglas fast vid korset en gång för oss alla, då han tog förbannelsen i från oss och lade den på sig själv. Korset utgör det mäktigaste av alla gudomliga ingripanden som någonsin har gjorts. Korset är det yttersta tecknet på Guds nåd och kärlek för sin skapelse. Endast genom detta kors kan en förlorad mänsklighet föras tillbaka till en rätt ställning inför Gud. Endast genom detta kors kan vi och Gud ha umgänge med varandra, som en sann familj.

I princip kan man som kristen leva vilket svenssonliv som helst. Det räcker med hjärtats tro och övertygelse, för att en dag kunna gå in i paradiset – mer behövs inte. Frågan är då om inte det livet blir väldigt tråkigt, med tanke på hur spännande det kristna livet kan vara egentligen.

Det finns en myt, eller snarare en fördom, om att det kristna livet är krävande och kärvt – det påståendet är inte sant någonstans. Är det på det sättet att jag som kristen upplever en massa krav knutna till min tro, så måste jag se över var dessa krav kommer i från, för de kommer inte från Gud. För vad Gud beträffar så fäster han sig inte vid hur duktig du är, eller hur bra du har lyckats i livet. Utan han ser till ditt hjärta, till din goda vilja och hunger efter sanningen och det som är rätt. Det kan vara så att din frimodighet inför Gud känns mindre ibland och större ibland, men det spelar ingen roll då Guds kärlek till dig alltid är densamma. Om du gång på gång ”faller” så är inte det något hinder för Gud att bruka dig. Det är ditt hjärtas längtan och inriktning som räknas. Det är på det sättet att när ditt samvete dömer dig och du vill fly då det är rätt ögonblick för omvändelse. Var inte rädd för att falla, för du kommer att falla många gånger. Men det kan inte hindra dig från att gå vidare med din Fader Gud. Sanningen är den att om du inte faller så kan inte Gud fostra dig, och utan fostran blir det ingen utveckling. När kristna kämpar för perfektion blir det mycket galet. Jag måste förstå att jag numera lever i Kristus och han i mig. Han är den perfekte som i sin kärlek och nåd bär mig – den operfekte. Det är bättre att springa och att riskera att falla, än att inte springa alls. Det handlar om att våga lita på hans enorma nåd och utsträckta händer som hjälper mig upp igen. Det är så otroligt viktigt att veta att grunden för mitt kristna liv är Herren Jesus själv, för det ger mig hoppet och modet att våga leva ut hans frukter till allt omkring mig. Och när något går fel, eller att jag faller, så skall jag inte gömma mig för honom – UTAN JAG SKALL GÖMMA MIG I HONOM!

Lagar och regler är till för att stoppa ondska och kaos. Det är lagarnas uppgift att förklara hur vi inte ska leva. Men det är hans kärlek som lär oss att leva. Vad hjälper all lagkunskap i världen, om man inte hör kärlekens röst i sitt eget hjärta? Lagen talar hela tiden till min ofullkomlighet, men hans nåd kommer min svaghet till mötes och gör mig stark. Romarbrevet kapitel ett talar tydligt om vad det är som gäller – vi har gjorts rättfärdiga genom tro och därför har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Så då när vi nu har friden vi skall våga leva utifrån den. Det är av yttersta vikt att vi förstår detta, för denna frid är en gåva till dig och mig. Hans frid är nu vår, och kan vi ta till oss detta så kan också hans frid komma andra till del. Nåden och friden är mycket effektiva i kampen mot allt som vill oss ont – vare sig det är från andra eller oss själva. Vi kan frimodigt i varje valsituation välja att visa nåd. Vi kan välja att förlåta istället för att stena, visa tolerans istället för att döma, därför att vi nu äger denna unika gåva – att kunna likna honom. När lagiska mönster bryts i våra liv kommer en större förståelse för de gåvor Gud har gett oss och andra människor, vi kommer att änga mer tid till att hjälpa andra istället för att vara kritiska, vi kommer att sträva efter äkta tro istället för ytlig religion.

Så nu har Ulf Ekman berättat vad han menar, så man får hoppas att "paranoja-bloggarna" lugnar sig

Ekman: Jag har inte talat om en organisatorisk enhet med Katolska kyrkan
Textstorlek Publicerad: 2009-01-14 06:00



S-E Daniel Nilsson har skrivit en artikel om det han uppfattar som enhetens problem, där han framför många frågor och undringar. Han gör misstaget att betrakta Peter Halldorf och mig som en duo med gemensamma, lite skumma mål. I artikeln antyds hemliga möten och förespeglas outtalade planer att få frikyrkligheten att" träda i gemenskap med biskopen av Rom".
Någon noggrann verklighetsbeskrivning är detta inte. Jag känner inte till några hemliga möten. Inte heller vet jag om några hemliga agendor. På min blogg den 3 januari 2009 har jag beskrivit en 10-punktsmodell för hur kristen enhet skulle kunna fördjupas. Den står långt ifrån den beskrivning Daniels artikel ger uttryck för.
Artikeln verkar mynna ut i två eller tre bestämda påståenden. "Vi gräsrötter" har inte ändrat oss utan är lika ointresserade nu som förr av den form av enhet som "de nämnda ledarna" vill påtvinga oss, verkar vara Daniels tes. Vidare fastslår han att Katolska kyrkan aldrig kommer att ändra sig och avslutar med att Ulf är vred på den som inte tycker som han, kort sagt.

Mot detta får man väl säga att väldigt många i de frikyrkliga leden faktiskt har både öppnat sig och ändrat sig i förhållande till de historiska kyrkorna. Det är en ytlig historiebeskrivning att tala om den katolska kyrkan som ett monolitiskt och oföränderligt block.
När jag har talat om enhet har jag varken talat om en organisatorisk enhet eller enhet bara i förhållande till den katolska kyrkan. Den mer uppmärksamme har nog sett att jag talat om den djupare enhet och större kärlek som faktiskt börjat blomstra mellan kristna i många olika sammanhang. Det måste man nog säga är positivt. Däremot tror jag fortfarande att det är viktigt att få bort okunskap och fördomar ibland oss även gentemot Katolska kyrkan.

Till slut, den bön Jesus ber om alla troendes enhet kommer att till fullo besvaras till slut - och ingen makt i höjden eller i djupet kommer att kunna hindra detta. Men det kan ta sin tid. Inte minst med tanke på vår ständigt återkommande fruktan, våra fördomar och vår ovillighet att vilja lämna status quo.
En sann och fördjupad enhet kommer att skapa bättre förutsättningar för den väckelse som både Daniel Nilsson och jag längtar efter, inte förhindra den. Att det finns många tecken på detta i dag gör mig glad.